”Kraschen blev ett uppvaknande”

”Det går att starta företag när man är 57 år. Och det går att göra det globalt. Nu plockar vi in upp emot 150 till 200 miljoner kronor. Investerarna blinkar inte ens en gång. Jag blinkar inte ens en gång.”

Hon är kaxig, Marie Rudenstam från Jönköping. Men när man har hört hennes historia förstår man jobbet bakom självförtroendet och hur hon peakar efter en lång och kostsam svacka.

Hon driver i dag en startup inom delningsekonomin tillsammans med sonen Sebastian. Beleco hyr ut möbler till företag och offentlig miljö, till privatpersoner, inredningsarkitekter och stylister.

”Vi vill att möbler ska få ett långt liv. Få ner konsumtionen och öka nyttjandegraden. Överlag gäller det att hitta affärsmodeller som revolutionerar och som gör att vi inte behöver producera i den takt vi gör. Det är tanken bakom delningsekonomin. Och vi är först i världen med den här affärsidén i möbelbranschen där tillverkarna fortsätter äga möblerna.”

Men det är inte många år sedan Marie Rudenstam trodde att livet gick ut på att jobba hårt för att kunna köpa allt fler saker.

”Ju mer grejor du kunde skaffa dig desto bättre skulle du må”, minns hon med en grimas.

Och de gjorde bra ifrån sig, hon och hennes före detta man. Jobbade jämt. Ägde sommarhus, bilar och båtar. Köpte, renoverade och sålde lägenheter utöver sina ordinarie jobb.

Hon var Nordenchef för kontaktcentret på Elkjøp, en norsk hemelektronikkedja som bland annat äger Elgiganten i Sverige där hon tidigare jobbade. Hon pendlade till Oslo två-tre dagar i veckan och hade många tjänsteresor i Danmark och Sverige. De tre sönerna hemma i Jönköping var åtta, tio och tjugo år gamla när hon började fara runt som en skottspole.

Det fungerade. Till en början. Mycket tack vare att hennes exman körde markservicen. 

Elkjøp såg kontaktcentret som ett nödvändigt ont för att de inte hann svara i telefon ute i butikerna. Att sälja via telefon var till en början inget alternativ, än mindre över nätet – men Marie Rudenstam förstod potentialen.

”Jag höll på i tre år. Det var mycket internpolitik men jag är envis som synden. Till slut sa de okej, vi testar att sälja även via de här kanalerna. Vi gick från noll till nästan en miljard kronor på sju år.”

Men parallellt med alla timmar av hårt arbete pågick det vanliga livet.

Hennes pappa fick en stroke och dog. Hon försökte ta hand om allt och alla men upplevde en allt tyngre cementklump på sina axlar. Sedan dog hennes mamma i en hjärnblödning. 

”Jag fick panikångest som jag inte förstod var den kom ifrån. Jag hade ett stort kontrollbehov och ville att allt skulle se bra ut. Kämpade som en iller för att korthuset inte skulle rasa. Men kände att jag inte kunde ta ansvar för allt där hemma också.”

Det blev skilsmässa, fördelning och försäljning av alla ägodelar. Hon träffade en ny kärlek snabbt som krävde sin uppmärksamhet men skilsmässan blev tuff. Sönerna tyckte att hon gick för fort fram och enligt vad hon uppfattat kände de sig övergivna.

”Samtidigt förväntas du leverera på jobbet, speciellt när du jobbar på den här nivån. Det är stora krav på vad du ska göra och hur mycket du ska jobba. Jag fick allt svårare att få ihop livet, blev negativ och skeptisk, var inte nöjd med något. Det snurrade, jag var kallsvettig. Rätt som det var storgrät jag på jobbet inför min chef.”

Det går över bara jag får vila lite, tänkte hon när hon blev sjukskriven.

Men när hon kom tillbaka efter ett års sjukskrivning blev det bara värre, för då hade hennes chef bestämt sig för att hon inte längre klarade av jobbet.

”Det är väl bara att lägga in en högre växel”, var hennes egen inställning. Men en ny koncernchef, många som slutat, mycket politik, den dåliga tilltron till hennes förmåga och en position att försvara bland topp 100-cheferna inom koncernen fick henne att inse att det inte fanns någon högre växel.

”Till slut skickade jag in handduken och sa upp mig. Sedan började jag gråta. Och gråta. Och gråta. Jag tror att jag har gråtit hinkvis. Efter att inte fällt en tår på femton år så släppte allt.”

Hon lät sig själv följa med i sorgen över att inte ha lyckats.

”Kraschen var ett uppvaknande. Jag hade väldigt svarta tankar, kände mig värdelös och hemsk, och hade kunnat fortsätta ännu längre ner i källaren. Men jag har två barn och är en analytisk person. Jag lyckades bryta nedåtspiralen.”

Marie Rudenstam gick till psykolog och började nysta. Hon förstod att hon var tvungen att ta reda på vem hon var. Hon började få flashbacks från sin uppväxt.

”Jag har levt mitt liv i kaos ända sedan jag var liten. Jag växte upp i en dysfunktionell familj. Jag var på helspänn. Att prestera – och att prestera för någon annan – blev min väg ur det. Du går med en ständig oro, en nervös energi, du kan inte koppla av, det dallrar i locket men du vet inte varför utan måste hela tiden vara i ett görande.”

Hos psykologen fick hon veta att hon hade både en anknytningsstörning och medberoendesymtom. Hon läste massvis med böcker. Eckhart Tolle. Sanna Ehdin. Dan Josefssons Hemligheten. Sökte svaren på varför hon mådde som hon mådde. Hon gick en kurs om medberoende på Ersta Vändpunkten i Stockholm.   

Långsamt kom hon fram till att vägen var förlåtelse och acceptans. Hon kunde förlåta sin pappa när hon förstod att han också haft det svårt som liten. Och hon insåg att alla människor har sin story.

”Det finns inte många människor helt utan bagage. När folk skäller handlar det framför allt om att de själva inte mår bra. Den insikten gör att jag kan bemöta mina medarbetare på ett mycket lugnare sätt i dag.”

Marie Rudenstam säger själv att hon har blivit mer human. Hon har fått en större förståelse för att alla gör så gott de kan. För några år sedan tänkte hon ofta ”du kan väl anstränga dig lite till” även om hon inte sa det.

”Jag blev inte arg men kände helt klart en irritation. I dag litar jag på folk och försöker uppmuntra i stället. På ledningsgruppen häromdagen var det en person som gick i försvar. Jag satt där bara, väntade ut känslostormen, förstod att det var något hen mådde dåligt över men tog det inte som kritik. Jag har lärt mig mer om psykologi och beteende och kunde därför gå in när hen pratat klart och säga: jag hör vad du säger, vi börjar om.”

Marie Rudenstam förklarar att hon försöker att inte gå i reaktion när hon möter motstånd eller protester utan är mer lyhörd. Tidigare var hon så mycket i prestation att hon bara körde på i sitt spår. I dag förlitar hon sig på sin kraft och är lösningsfokuserad utan att älta och oroa sig för mycket.

”Nu lyssnar jag in för att sedan omvandla och iscensätta förändring utifrån min egen erfarenhet. Jag tror aldrig att jag kunde göra det jag gör utan den coola inställning jag har i dag.”

Det är framför allt yoga och meditation som hjälpt henne att sluta oroa sig, men även ökad kunskap. För hon har insett att oro ockuperar hjärnan.

”Att oroa sig för det som varit eller för det som ska komma tar en massa energi från möjligheten att leva här och nu. Att vara entreprenör innebär att leva med kniven på strupen. Du har inga pengar, inga resurser utan måste frigöra energi för att kunna skapa. Det är den stora skillnaden från förr, då jag drevs av prestationen att kunna uppnå något och visa upp det. Medan det finns ett lugn där jag är nu. Jag känner att jag gör något för mig själv som kan göra avtryck på världen.”

Det var när hon lämnade tillbaka sin tjänstebil efter den långa sjukskrivningen och uppsägningstiden, som hon fick idén.

”Vänta lite nu, tänkte jag. Uthyrning. Hmm … Så kastade jag mig in på nätet och kollade makrotrenderna. Och där kom all min kraft tillbaka. När jag fick göra något som jag var riktigt intresserad av.”

Passionen för inredning fanns redan. Marie Rudenstam och hennes exman hade köpt och renoverat lägenheter i Jönköping. Ja, till och med byggt hus i spekulationssyfte.

Hon älskar design. Det märks i nya lägenheten i Vasastan i Stockholm dit Marie Rudenstam flyttat från Jönköping. Ett sobert hem i svart och vitt där hon matchar kuddarna i kökssoffan med sin puderrosa tröja.

”Det är skapandet som är min drivkraft, oavsett om det är att skapa ett hem eller ett företag. Jag älskar ledarskap utifrån hur man kan få team att skapa, beroende på vilket stöd man ger dem.”

Men då för snart fyra år sedan förstod hon att hon också behövde ha en yngre person med sig. Någon som hade koll på millenniegenerationen och framtida konsumtionsbeteenden. Hon ringde sin son Sebastian.

”Han är en duktig säljare, har en kreativ hjärna och tänker utanför boxen.”

Frågan ställdes även till hennes två andra söner men det var Sebastian som nappade. Han arbetade på Universal Avenue som satt upp en säljkår on demand. Och just ordet on demand cirkulerade överallt. Makrotrenden pekade mot att man inte skulle äga.

”När jag ringde blev han eld och lågor. Han hade precis kommit ut från en föreläsning med Apple som berättat att deras bästa produkt är en telefon som de hyr ut. Att detta var framtiden och att nästa bransch att anamma det var möbelindustrin.”

Men möbelbranschen var långt ifrån redo för ett språng in i framtiden, skulle det visa sig.

När Marie och Sebastian Rudenstam startade våren 2016 med att sätta ihop teamet och börja bygga den tekniska plattformen gick det trögt. De mötte mycket motstånd.

De fick inte med sig några leverantörer. Möbeltillverkarna tyckte det var en befängd idé att hyra ut i stället för att sälja sina produkter. Bankerna ville inte ställa upp med finansiering.

Men de fick till slut ett mikrolån hos Almi på 200 000 kronor.

”Det var en jättesumma. Jag och Sebastian levde på min fallskärm. Varje vecka åkte jag upp till honom i Stockholm, vi bodde i samma dubbelsäng och sedan åkte jag tillbaka ner och fortsatte jobba.”

I januari 2017 blev de antagna till Stockholm Innovation and Growth, Sting, som blivit utsedd till Nordens bästa accelerator. 

”En verklig milstolpe”, konstaterar Marie Rudenstam.

Av 400 sökande per år utses ett 40-tal företag som får kontorsplatser och coachning av duktiga mentorer, dessutom får man tillgång till affärsänglar knutna till Sting och andra framgångsrika företagare.

”Till slut valde vi att köpa in möbler för vi kände att vi måste testa vår idé. I mars 2018 lanserade vi Beleco Market mot business to business och erbjöd korttidshyra från några timmar till 45 dagar. Och det funkade! Men vi behövde bygga upp sortimentet och efter att jag fått en möbeltillverkare att skicka in produkter kunde vi börja göra kalkyler.”

Det går än i dag att se på Marie Rudenstam vilken lättnad det var att tiderna kommit ikapp dem, att kraven på hållbarhet och cirkulärekonomi även nått möbeltillverkarna. För när de fick se kalkylerna på hur mycket de kunde tjäna om och om igen på samma produkt blev det annat ljud i skällan.

”Det görs en stor koldioxidbesparing när nyttjandegraden på varje produkt går upp”, säger hon entusiastiskt och fortsätter:

”Nu råkar det vara möbler, men den helautomatiserade processen kan användas till vad som helst. Det är hemligheten bakom affärsmodellen som gör den så intressant för riskkapital. Vi kan skala bolaget och förändra beteenden inte bara här i Stockholm utan även ute i världen.”

Hon har redan idéer på andra produkter som hon vill ta in i plattformen. Men Marie Rudenstam vill skynda långsamt, till skillnad från sonen Sebastian som är lite otåligare.

”Han vill alltid gå snabbare fram än jag. Men han har inte heller den erfarenhet som jag har. Det är som att bygga ett hus. Huset måste stå på en gedigen grund och det ska vara ett stabilt hus. Det gör du inte så snabbt. Där kan vi ibland ha skilda åsikter men annars fungerar det jättebra att samarbeta.”

I början trillade de dock in i sina vanliga roller. Marie Rudenstam blev förmanande och uppfostrande i tonen. Och Sebastian kunde utbryta: ”Men mamma!” på ett viktigt möte.

”Ibland har han också lite svårt att acceptera att jag är chef. Men emellanåt måste jag faktiskt vara just chef och inte ledare. När det blir mycket åsikter i långbänk måste någon till sist ta beslutet. Och jag står på mig hur mycket han än tjatar. Han är van vid att kunna tjata på sin mamma som ofta gett sig till slut, men här måste jag tänka på businessen. Sedan har han mognat och vi har blivit fler, vilket innebär att våra roller har blivit tydligare.”

I dag jobbar Marie – och Sebastian – väldigt mycket. Men till skillnad från förr kan hon också ta ledigt. Stänga av mobilen och helt koppla av.

”Det är min chans till återhämtning. I och med att oron inte mal i huvudet längre kan jag sitta här lugnt och prata med dig trots att jag har tusen saker att göra.”

För att fira den stundande 60-årsdagen har hon bjudit med barn och barnbarn och bonusbarn till Costa Rica över jul och nyår. Hon och sambon Peter gör en längre resa och sticker redan 14 december.

”Det är bra med den här branschen. Den har två säsonger och däremellan kan man koppla av lite.”