Karriärpaus gav Johanna Fager vila – och jobblust

Nej. Det gick helt enkelt inte längre. Johanna Fager Wettergren, chef för enheten för makrotillsyn på Riksbanken, sänker rösten en oktav:

”Jag sprang konstant. Jag sprang mellan möten, jag sprang till dagis. Och när jag var med barnen handlade det bara om det praktiska: Att få mat på bordet, se till att läxorna blev gjorda. När det var mer skäll och gnäll än skratt och glädje, konstant under en längre period, var jag tvungen att säga stopp.”

Johanna Fager Wettergren hade alltid haft ett starkt driv. Jobbat extra under skoltiden, delat ut reklam och sålt tidningar, varit redaktör för skoltidningen och suttit i elevrådet.

Under första tiden som anställd läste hon extrakurser på Poppius journalistskola och Handels – sam­tidigt som hon drog igång ett nätverk för nyanställda på Nordea.

Förebilderna som visades upp i medierna var byggda just så. ”Supermänniskor”, kallar Johanna Fager Wettergren dem – kvinnor som ammar bebis med ena handen, samtidigt som de pratar i telefon och knattrar på tangentbord med den andra.

”Jag vill kanske se mig själv så. Att det går jättebra på jobbet. Att jag är en toppenbra mamma, att jag står där på fotbollsträningarna och har stora middagar på både fredag och lördag kväll. Man ser de förebilderna … Det är klart att det är så som många vill vara. Men för de allra flesta är det väldigt svårt att få till det när barnen är små.”

Allting hade gått väldigt fort. Johanna Fager Wettergren och hennes man, även han med jobb inom finansbranschen och många resdagar, hade fått tre barn i tät följd. Riksbanken hade rekryterat Johanna under hennes andra för­äldraledighet 2006. Några år senare, när hon var hemma med sin yngste son, erbjöd Riksbanken henne chefskapet över en ny enhet.

Det tuffade på i ett knappt år. Men på hemmaplan blev det allt svårare. Drömmen om familjelycka hade alltid varit central, redan innan hon fick barn. Problemet var att hon älskade sitt jobb.

Att offra allt för karriären var lika otänkbart som den andra ytterligheten.

”Jag tyckte inte att jag räckte till, och jag tyckte inte att jag hade tid att vara en bra mamma. Men att starta ett stenugnsbageri eller åka iväg och gå på yoga i Indien i två år var inte heller jag. Därför letade jag med ljus och lykta efter personer i generationen över mig, som under några år tagit ett steg åt sidan och satsat på familjen. Jag ville så gärna se några exempel på personer som visade att det kunde gå, som valt att kliva av utan att det legat dem till last. Men det finns väldigt få sådana exempel.”

Johanna Fager Wettergren tänkte att hon var tvungen att välja. Be­­slutet fick mogna i ett halvår. Sedan gick hon in till sin chef och sa upp sig.

Reaktionen blev inte alls vad hon hade väntat sig.

Det är nästan lite metaforiskt. Från utsidan ser Sveriges riksbank ut som ett ointagligt fort. Stora, skrovliga stenblock av svart granit. Övervakningskameror. Rigorösa säkerhetskontroller. ”Ett hus byggt för evigheten”, som Riksbanken konstaterar på sin hemsida.

Men innanför murarna dominerar stora fönsterpartier, färgglad konst och inredning av ljust trä. Här finns ett välutrustat gym, en pool – och en varm famn. För dem som har lyckats ta sig in, alltså.

”När jag började här trodde jag nog att det skulle vara väldigt slutet och lite mossigt. Men nu vet jag att det är precis tvärtom”, konstaterar Johanna Fager Wettergren.

I stället för att fnysa åt det svårlagda livspusslet visade hennes chef stor förståelse. Tillsammans med HR-avdelningen utarbetades en lösning där hon först fick vara ledig en dryg månad och sedan gå ner på halvtid.

Titeln som enhetschef byttes ut mot ”rådgivare”. Johanna Fager Wettergren fick sitta kvar i led­ningsgruppen och agera bollplank och stöd åt den medarbetare, en gravid kvinna på samma enhet, som tog över hennes chefstjänst.

Sedan finanskrisen bröt ut har Riksbankens avdelning för finansiell stabilitet tagit upp allt mer av strålkastarljuset från dem som arbetar med penningpolitik.

Johanna Fager Wettergren befann sig mitt i ett nytt område där det hände mycket, både i Sverige och internationellt.

Nu skulle hon trappa ner. Och dessutom tvingas förklara för sina hårt arbetande kolleger att hon inte räckte till.

”Det gick ju bra för mig på jobbet. Mitt beslut kom nog som en överraskning. Men motivet var ju inte att det inte funkade på jobbet, utan att jag inte tyckte att jag var tillräckligt närvarande hemma”, säger hon.

Beslutet att kliva åt sidan gav omedelbar utdelning på hemma­plan. Kritiken som Johanna Fager Wettergren hade förväntat sig från vänner och kolleger – att hon övergivit karriären för att bli hemmafru – uteblev helt.

”Det kändes helt rätt. Hela familjen hamlade i balans igen. Jag var närvarande, vilket faktiskt gjorde att min man också blev mer närvarande. Jag märkte att det jag hade gjort väckte tankar hos folk.”

Det gick ett och ett halvt år. När tiden var mogen blev det dags att satsa igen. Johanna Fager Wettergren bokade återigen in ett samtal med sin chef och meddelade att hon kände sig ”jätte­sugen” på att komma igång.

I dag leder Johanna Fager ­Wettergren en växande enhet med drygt tio medarbetare. Hon är övertygad om att pausen från karriären har gjort henne till en bättre chef.

”Jag ser ju hur bra det har funkat för min del. Det handlar förstås om frihet under ansvar, men jag vill förvalta den här kulturen och ge flexibilitet till mina medarbetare. Jag fick väldigt mycket stöd och uppmuntran när jag valde att gå en annan väg. Det gjorde också att jag vill ge tillbaka något till min chef, och till den här organisationen.”

Alla chefer kan eller vill kan­ske inte vara lika flexibla eller för­stående som Johanna Fager Wettergrens överordnade.

Men genom att vara påhittig och påtala fördelarna för hela organisationen kan man komma långt.

”Jag är övertygad om att man kan hitta lösningar där man kan vara en bra förälder utan att offra karriären. Man måste bara vara lite kreativ och långsiktig. Tar man ett steg åt sidan kan man vidga perspektiven och tänka mer strategiskt. Dessutom ger man en mer junior chef chansen att prova på chefsrollen.”

Johanna Fager Wettergren var inte någon ”supermänniska”. Hon var en vanlig chef av kött och blod. Hon kände efter. Och kom tillbaka starkare.

”Det handlade aldrig om att gå in i väggen, utan att sätta gränser. Hade jag inte tagit ett steg åt sidan hade jag definitivt varit en missnöjd och dålig förälder i dag. Jag hade kört slut på krafterna. Nu har jag fått massor av kraft i stället.”