Karin Zingmark: ”Varför kliva bakåt när annat går framåt?”

”Hur ska vi få kvinnorna att vilja jobba mer från kontoret?” sa hon med pannan i djupa veck. ”De kommer ju att halka efter i utvecklingen när de inte är på plats.” 

Så kan man förstås se det.

Eller så skulle man kunna se det som att vi behöver hjälpa alla – män som kvinnor – att ta ett kliv in i framtiden.

För det handlar inte om ifall vi ska jobba på kontor eller ej, det handlar om att utvecklas i takt med samtiden. Att göra som vi alltid har gjort är inte ett recept för att ta sig an framtiden.

Pandemin gav oss en rekordsnabb utveckling mot det uppkopplade arbetslivet.

Chefer tvingades bli kreativa som aldrig förr – incheckningar i början av mötet, grupparbeten i digitala grupprum och interaktivitet via Mentimeter var bara början.

Det gick ju faktiskt inte att använda post-it-lappar och klappen på axeln i korridoren behövde ersättas med ett annat format.

Vi testade, vi lärde oss nytt och vi utvecklades.

Nu är läget ett annat, och efter några års kämpande med att få ihop den där mixen mellan kontorsnärvaro och distansarbete är det många chefer som börjar tröttna.

”Det går inte att ersätta det spontana kaffemaskinssnacket”, ”Vi kan inte vara kreativa på distans” och ”Vi bygger kultur på kontoret” är några av alla sanningar som haglar.

Men allvarligt talat – har ni ens försökt? Att jobba från kontoret är inte en universallösning bara för att det var en standard förr i tiden. 

Denna oförmåga till förändring är oroande.

Och min oro handlar egentligen inte om fysiska kontor och arbetssätt. Den handlar om att vi står inför en långt mycket större förändring, driven av AI, som kommer att påverka allt från sättet som vi möter kund, säljer produkter och tjänster till hur vi samarbetar och kommunicerar.

Enligt en global vd-undersökning gjord av PwC svarar 32 procent av vd:arna globalt att de har implementerat generativ AI i sina verksamheter medan endast 18 procent av de svenska vd:arna bekräftar detsamma. 

Vi kanske inte är så framåtlutade och innovativa som vi vill tro? Det faktum att en lång rad kvinnliga börs-vd:ar lämnat sina poster nyligen bekräftar denna spaning: Vi backar tillbaka. 

Det är naturligt att söka trygghet i en värld präglad av osäkerhet. Det känns tryggt att göra som vi brukar, att undvika den risk det kan innebära att testa nytt och utvecklas.

Just nu ser jag hur detta manifesteras i en återgång till kontorsarbete, rekryteringar av traditionella chefstyper (vita, medelålders män) och en avsaknad av allmän experimentlusta. Rädslor förlamar, och det är precis vad som sker just nu. Och rädslostyrda organisationer är faktiskt det sista vi behöver i en omvärld präglad av ständig förändring. 

Det mesta börjar med självmedvetenhet.

Är det okej att ha en avvikande åsikt i teamet hos er? Vad händer när fel begås – sopas de under mattan eller lyfts de upp som möjligheter till lärdom? Är ni präglade av tillit och psykologisk säkerhet i era team, eller låter ni rädslan styra? Börja där.