»Jag var tvungen att vara bäst«

När Sarah Wamala vid 22 års ålder flydde från krigets Uganda till Sverige, hade hon ett enda mål: Hon ville studera vidare för att kunna påverka livsvillkoren för många människor.
Som många andra invandrare fick hon börja om från början. Hennes första jobb var som städerska på Posten i Uppsala.
»Men jag visste att jag hade kapacitet och kompetens att prestera något mer«, säger hon.

När Sarah Wamalas arbetskamrater, brevbärarna, hörde att hon hade helt andra ambitioner än att städa, började de reta henne. Som städerska, kvinna och invandrare stod hon längst ner i rang. Hur kunde hon tro att hon kunde bli något annat än städerska?
»Det var jobbigt, men lärorikt. Jag insåg att människor kan bli behandlade som luft i hierarkier; som ingenting«, säger hon med eftertryck och hennes mörka ögon blixtrar.

Visst blev hon ledsen av gliringarna, men också sporrad att visa vad hon kunde, att hon hade så mycket mer att ge. Och hennes målmedvetenhet har fört henne till en position som hennes kolleger på Posten knappast kunde ana.

I dag, 19 år senare, är Sarah Wamala generaldirektör på Folkhälsoinstitutet i Östersund. Dessutom en av de allra yngsta generaldirektörerna, hon var bara 41 år gammal när hon fick jobbet för ett år sedan.

Det kan synas märkligt att en kvinna från ett av världens fattigaste länder – där HIV drabbat snart sagt varje familj, där krig och diktatur slagit sönder samhället – brinner för folkhälsan i ett av världens rikaste länder.

Men flykten från Uganda har aldrig ändrat det mål Sarah Wamala hade redan som barn; att hjälpa andra människor till ett bättre liv. Och det finns mycket att göra även i välfärdslandet Sverige, menar hon.

Sarah Wamala växte upp på andra sidan den tunna linje som skiljer svält och misär från ett anständigt liv. I en by några mil från huvudstaden Kampala hade hennes mormor en gård, hennes mamma var lärare i byskolan.

»Vi hade alltid mat. Den räckte åt andra också, mormor brukade ge mat till dem som ingen hade.«
Det var inte det enda som skilde hennes liv från så många andras. En tredjedel av Ugandas vuxna befolkning är analfabeter. Sarah Wamala fick gå i skolan.

»Det var en lyx att få gå i skolan, man ska vara glad om man får den möjligheten.«
Tv-bilderna från Uganda fladdrar förbi i minnet: militärer, barn med uppsvällda magar och rädda ögon. Exboxaren Idi Amins skräckvälde under 1970-talet kostade hundratusentals ugandiers liv, otaliga andra drevs på flykten, landets utveckling gick kräftgång.

Den maktkamp, förföljelse och blodiga terror som slet sönder Uganda, fanns helt nära den lilla by där hon bodde.
»En dag hörde vi skottlossning och bomber som fälldes inte långt från byn. Vi var tvungna att fly hemifrån.«

Hon minns rädslan, men mest sorgen över att tvingas lämna hembyn.
»Jag älskade att bo där, på mormors gård«, säger hon med ett stråk av vemod.

Hennes morfar dog innan hon föddes, hennes pappa försvann tidigt. Mormor och mamma, båda starka kvinnor, var de som präglade hennes barndom. Av dem har hon lärt sig att det mesta är möjligt för den som är ambitiös och viljestark.

Det var Sarah Wamalas mamma som såg hennes begåvning och bestämde att hon skulle bli läkare. Hon förväntades leva upp till de förväntningar det ställde på henne.
»Jag var duktig i skolan och kom hem med höga betyg. Men jag fick inte beröm, utan frågan varför jag inte var ännu bättre.«

Hon berättar om studiebesöket på ett sjukhus som hennes mamma ordnat. Besöket blev en chock.
»Sjukhuset stank, patienterna grät och skrek, men fick ingen hjälp. Läkarna var inte där, det fanns inga pengar att betala deras löner med, de strejkade. Det fanns inga mediciner, ingenting«, säger hon och slår ut med händerna som om hon fortfarande kan känna den vanmakt som grep henne den gången. Hon var 14 år, och insåg att hon som läkare i Uganda inte skulle kunna uträtta det hon brann för; att hjälpa andra människor.

Hon var bäst i klassen, vid det nationella provet i matematik var hon bäst i landet. Hon fick stipendier till en internatskola.
»De andra eleverna mobbade mig. När jag inte ville festa och vara som dem, tyckte de nog att jag gjorde mig märkvärdig. Kanske tyckte de att jag var för duktig, en plugghäst.«

Som en av två elever från sin klass blev hon antagen vid Makerere-universitetet i Kampala, Östafrikas största universitet. Hon läste nationalekonomi och fick sedan arbete som analytiker på en bank i Kampala, ett arbete hon aldrig hann börja.

Då pågick nya strider i Uganda. En rebellrörelse försökte störta den enväldige presidenten Museveni, som än i dag har makten. Landet sargades än en gång av flyktingkatastrofer och krigsförbrytelser. Även förtryck, djupt rotade traditioner och patriarkala värderingar var ett hinder för hennes utveckling.
»En kvinna som bar en kjol som slutade över knäet blev arresterad. Det var ett lagbrott när jag växte upp.«

Sarah Wamala kunde inte se en framtid i Uganda, ingen möjlighet att forma sitt eget liv.
»Det handlade om att överleva som människa«, säger hon med eftertryck.

Hennes flykt kunde ha gått till England eller USA, dit flera av hennes vänner begav sig. Sarah Wamala valde Sverige och Uppsala. Av enda orsaken att här hade hon bekantas bekanta som hon kunde bo hos den första tiden.

Hon visste att hon måste erövra det svenska språket för att nå dit hon ville. Men kursen på sfi, svenska för invandrare, blev en stor besvikelse .
»Jag lärde mig inte mycket. Det var en blandning av högutbildade och analfabeter i samma grupp, det fungerade inte.«

Genom att läsa barnböcker och titta på amerikanska tv-program, textade på svenska, tillägnade hon sig sakta men säkert det nya språket på egen hand.
Med sin universitetsutbildning hade hon tillhört eliten i Uganda. Här städade hon på Posten. Men vid sidan av sitt arbete började hon läsa biostatistik vid Stockholms universitet.

»Jag var egentligen inte behörig förrän jag fått min examen från Uganda bedömd, men jag lyckades övertyga lärarna om att få börja ändå«, säger hon.

Hon fick en praktikplats på Karolinska Institutets institution för folkhälsovetenskap. Hennes handledare, läkaren och professorn Kristina Orth-Gomér, kom att betyda mycket för hennes framtid, och för hennes karriär.
»Hon såg min potential och hade inga fördomar.«

Efter praktiken fick hon jobb som forskningsassistent och började studera folkhälsovetenskap. För tio år sedan disputerade hon. Sarah Wamala hade nått sitt mål. Hon var doktor i folkhälsovetenskap och gjorde nu en snabb karriär. Först på Folkhälsoinstitutet, sedan inom Stockholms läns landsting.

Nu har hon varit generaldirektör och högsta chef för folkhälsoarbetet i Sverige i drygt ett år.
»Jag vill att folkhälsa ska finnas med på dagordningen vid varje beslut som rör samhällets utveckling, vare sig det handlar om infrastruktur, utbildning eller något annat«, säger hon.
För några år sedan gjorde hon ett besök i Uganda.

»Vid passkontrollen på flygplatsen gick alla män förbi kön av kvinnor och barn. Jag såg med egna ögon vilken låg status kvinnor har där«, säger hon.
»Jag sa till männen att jag inte accepterade deras beteende. Och jag sa till i passkontrollen att de måste se till att de ställde sig i kön som alla andra.«

På frågan varför just hon lyckats i Sverige när många invandrade akademiker av olika skäl har svårt att ta sig vidare från städjobben, svarar hon:
»Jag tror att det beror på en kombination av tur, kreativa människor i min omgivning, personliga resurser, hårt arbete och målmedvetenhet. Och att jag inte var rädd för att hoppas på det bästa. Jag har lärt mig att se något positivt i allting.«
»Var och en kan göra skillnad och göra världen till en bättre plats. Det kan jag också.«