Jag reste bort mitt liv

Han hade rest oavbrutet en lång period. Kors och tvärs till företagets kontor i Europa och Asien och huvudkontoret i usa. Sedan tillbaka igen. Han fattade beslut i taxin till flyget, jobbade i avgångshallen, hade telefonmöten springande till gaten och fortsatte jobba på flyget. Och han var ständigt jetlaggad.

»Det var helt vansinnigt«, säger Thomas Juntti nu, två år senare.

»Det enda jag gjorde när jag kom till min lägenhet i London var att packa om väskan. Och sova. Annars sov jag bara två, tre timmar per natt.«

»Jobbet var ju så kul! Jag har alltid gillat när det går undan, när det händer saker hela tiden.«

Och det gjorde det, i ett rasande tempo. Ända tills han en morgon vaknade upp i en hotellsäng utan att veta var han var.

»Jag var blodig och sönderslagen och hade skrapsår över hela kroppen.«

Han kom ihåg att han varit på hotellets gym på kvällen, men åtta timmar efter det var helt borta från hans medvetande.

»Vad hade hänt? Jag mindes inte ens var jag var, jag var tvungen att ringa receptionen och fråga …«

Av receptionisten fick Thomas Juntti veta att han befann sig på ett hotell i centrala Göteborg, och hjälp att ta sig till Sahlgrenska sjukhuset. Läkaren som undersökte honom trodde först att han blivit misshandlad eller fallit omkull sedan han druckit sig berusad eller tagit droger.

»Men jag är helnykterist och har aldrig rökt eller tagit droger. Jag har alltid hållit mig i form, det måste man när man jobbar så mycket som jag gjorde.«

Förmodligen hade han kollapsat och fallit efter besöket i gymmet. Brist på sömn och en dygnsrytm helt ur balans, toppat med ett träningspass, hade fått hjärnan att spåra ur.

Thomas Juntti var senior director och strategichef på det amerikanska mjukvaruföretaget Autodesk med 8 000 anställda. På tio år hade han gjort kometkarriär.

Ett dussintal personer i olika länder rapporterade direkt till honom. Han satt i den europeiska ledningsgruppen och tillhörde företagets innersta cirkel. Varje månad kvitterade han ut en fantasilön.

Han hade en personlig assistent som höll reda på alla projekt han var inblandad i och en annan assistent som fixade allt annat, som kunde hans personliga stil och smak och bokade alla möten och resor.

Arbetet var hans liv, hans enda liv.

Var det värt det?

»Då och då brukade jag faktiskt ställa den frågan till mig själv. Och så länge det var roligt tyckte jag att det var värt slitet.«

Redan som barn hade Thomas Juntti gått på i högt tempo, intensiv och orädd.

»Mamma sa en gång att hon inte trodde att jag skulle överleva min 25-årsdag … Men jag tror att man måste vara orädd om man ska ha den sortens jobb som jag hade«, säger han, men tillägger lite eftertänksamt: »Fast man måste ju ta ansvar för sitt eget liv också.«

Dagen efter det omtumlande uppvaknandet på hotellet i Göteborg jobbade han som vanligt. Men han hade fått en varningssignal, en ny tanke hade slagit rot i hans medvetande.

»Jag började fundera på om jag verkligen ville leva det livet.«

Men det första han tänkte på var företaget.

»Det var ju min relation. För den höga lön företaget betalade mig, för det de gjorde för mig, borde de ha 150 procent av mig. Och jag kanske inte kunde ge dem det längre …«

Men vilket liv hade han om han inte jobbade? Svar: Inte mycket.

Efter händelsen i Göteborg räknade han samman hur mycket han  reste. Som mest reste han 280 dagar – på ett år.

»Det var ju helt galet.«

Under hans fem år i London var det enda han såg vägen mellan flygplatsen Heathrow och den hyrda lägenheten i Surrey – genom ett taxifönster.

»Ofta reste jag ut redan söndag kväll för att vara på plats och hinna förbereda mig för ett möte måndag morgon. Sedan blev det några vändor i Europa, ovanpå det ett varv till Tokyo eller Peking och sedan usa. Jag var i bästa fall hemma en eller två nätter i veckan.«

Thomas Juntti fattade ett beslut. Han skulle börja värdera sin tid.

»Jag bestämde mig för att varje morgon under fem veckor fråga mig själv: Blir det en underbar dag? Eller blir det en till jävla dag med bara resor?«

När de fem veckorna gått hade hans första tvivel förvandlats till tveklös insikt: Han irriterade sig på allt som dödade hans tid.

»Glädjen fanns inte längre. Tappar man den måste man börja fundera över om man ska fortsätta.«

Våren 2007 berättade han för sin Europa­chef att han bestämt sig för att sluta.

»Han ville först inte lyssna. Det skulle bli problem om jag slutade, sa han och ville mörka mot koncernledningen i usa.«

Men Thomas Juntti hade bestämt sig. Han sa upp sig. Då ringde bolagets högste chef. Han ställde en enda fråga: »What do you want?«

»I amerikanska företag är det så. Har man nått en viss position är man deras egendom, det finns ett pris på allt.«

Thomas Juntti hade en sista presentation för sitt eget team. På den bild som avslutade presentationen fanns ett citat: »The only currency you have is time and what you do with it.«

»Jag är den ende som lämnat företagets högsta ledning på eget initiativ. Den sista månaden fick jag hundratals mejl från anställda. De önskade mig lycka till, gav feedback på att jag vågade hoppa av och berättade hur de själva mådde.«

Thomas Juntti gav sig själv ett år. Under den tiden skulle han bara göra en sak, han skulle försöka leva sitt eget liv.

Juli 2007 lämnade han företaget och London och reste hem till Tornedalen där han är född och uppvuxen, där hans mor och några av hans sju syskon ännu bor kvar. Han slog sig ner i en liten stuga strax söder om Övertorneå, ett par kilometer från den finska gränsen. Och njöt av ensamheten, av skönheten och tystnaden.

»Hela första månaden hade jag ont i magen. Adrenalinet fortsatte pumpa, men nu hade jag ingenstans att göra av all den där energin. Det var alltid samma sak när jag var ledig ett tag, första tiden var magen helt kass.«

Nu satt Thomas Juntti alldeles ensam i en stuga i Norrbotten, ingen visste vem han var, eller vilket liv han lämnat bakom sig.

Han hade lämnat allt som varit hans liv under så lång tid. De fina krogarna, de dyra sportbilarna, lyxhotellen, en position i rampljuset. Han hade lämnat en identitet.

»Pengar har aldrig varit min drivkraft. Men jag är ekonomiskt oberoende. Det är en lyx som man ska ta vara på om man kan.«

För första gången på åratal gjorde han allt det han brukade älska att göra när han var yngre: fiska, köra snöskoter och motorcykel, paddla kajak … Långsamt kom Thomas Juntti ifatt sig själv, landade.

Han återknöt kontakten med ett par av sina kompisar från ungdomen. Särskilt en som bjöd in honom i sin familj på det okonstlade vis han var van vid från uppväxten.

»Det är svårt att få nya vänner när man fyllt 40«, säger han allvarligt, men tillägger snabbt:

»Jag har aldrig tråkigt när jag är för mig själv däruppe. Jag tänker, funderar på livet, filosoferar.«

Nu har Thomas Juntti haft sitt år utan måsten eller andra plikter än dem han tilldelat sig själv. Han har återvänt till Göteborg där han bott större delen av sitt vuxna liv.

Sedan december är han vice vd i Arcam, ett företag med 35 anställda som utvecklar maskiner för avancerad tillverkning av komplexa metalldetaljer. Han har sitt arbetsrum en trappa upp i en gammal tegelbyggnad i Krokslätts industriområde. Långt från det glassiga liv han levde för knappt två år sedan.

Saknar han det livet? Svaret kommer blixtsnabbt: »Nej.«

»Jag var så less på alla excesser. Varje gång vi hade ett möte någonstans i världen skulle den som var värd bjuda över, restaurangerna blev lite flottare, det skulle vara lite mer. Jag har aldrig gillat det där glassandet.«

»Men jag saknar samtalen, mötena med människor. Jag träffade ju massor med roliga och spännande personer. Och visst, jag saknar makten, möjligheten att påverka.«
Veckan innan han slutade var han på en middag där Bill Clinton skulle hålla tal.

»När vi väntade på honom sa hans manager att ’man vet aldrig om han kommer, han kanske känner för att sitta en stund i parken’. Det är makt!« Under sin karriär brände han fyra förhållanden. Kvinnorna i hans liv ville flytta ihop och köpa hus. Sedan ville de att han skulle vara mer hemma …

»Min dåvarande flickvän flyttade med mig från Göteborg till London. När jag kom hem efter en veckas resande kunde hon föreslå att vi skulle gå ut och äta. Men den veckan kanske jag redan hade varit på tre Guide Michelin-krogar. Jag ville bara sova …«
Förhållandet blev ohållbart.

»Ju äldre jag blivit, desto mer har jag förstått vad jag har försakat. Jag hade otroligt fina kompisar och bra relationer – på jobbet. Men jag hade ju ingen som jag verkligen kunde prata med.« Vid ett par tillfällen har han träffat sina gamla flickvänner från tiden på Autodesk. De har sagt samma sak ’när du någon gång var där, var du ändå inte mentalt närvarande’.

»Och hur ska man kunna vara det när man just håller på att lägga upp strategin för en miljardaffär?« undrar han och minns sin irritation när han en gång kom hem och hans dåvarande sambo klagade på att diskmaskinen var trasig.

»Köp en ny och sluta gnälla, slängde jag ur mig.«

Nu har Thomas Juntti precis flyttat till Onsala, ett par mil söder om Göteborg. I det vackra, men ännu ganska omöblerade huset ett stenkast från Västerhavet, kan han njuta av naturens växlingar.

Pusselbitarna i det liv han under så lång tid försakat börjar falla på plats. Han har plockat fram gitarren och sin musik igen och jobbar vanlig heltid, men inte mer, det är han noga med. Han går hem klockan sex.

»Jag brukar låtsas att jag har en relation. Som om någon är hemma och väntar på mig.« Han säger att hans stora glädje är att tänka på att han försökt. Att han har tagit en del risker och att han har gjort ett bra jobb.

»Jag vill kunna vakna varje morgon, se mig själv i spegeln och respektera det jag ser, de val jag har gjort.«