Ingen vanlig siffernisse

Åh nej, här kommer svenskarna!

I Paris finansvärld drar man lott för att slippa luncha med trista svenska affärsmän, enligt vad som sägs: ”De kan bara prata pengar, möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett någon konst och ingen har någon religion”, heter det i en ofta återberättad bredsida mot svensk andefattighet som musikern Tomas Andersson Wij en gång fick sig till livs av en fransk bankchef.

Och något ligger det väl i kritiken, eftersom rektorn för Stockholms handelshögskola Lars Strannegård delvis stämmer in i den. Utan tvekan är det mer accepterat i Sverige än i andra länder att jobba inom näringslivet utan att vara beläst, menar Strannegård som i sin nya bok Kunskap som känns (Mondial) angriper en i hans tycke farlig svensk fixering vid siffror, effektivitet och nytta. En enkelspårighet som inte bara går ut över livskänslan, utan i slutänden även affärerna.

Ett annat exempel: Brittiske premiärministern Johnson lär nyligen ha skippat några viktiga pandemimöten för att fila på sin bok om Shakespeare, medan franske finansministern Le Maire för egen penna belyser vänskapens närmast gudomliga egenskaper i ett poetisk-filosofiskt verk utgivet på höglitterära förlaget Gallimard. Att föreställa sig en svensk minister göra något liknande – det går inte, eller hur? Visst, Bodström har sina deckare men annars är det påfallande tunnsått med de kulturella ambitionerna i vår inhemska maktelit, får man nog erkänna.

Inget fel på vare sig deckare eller svensk nyttobetonad rationalitet, men tillvaron är större och intressantare än så, tycks Lars Strannegård mena i sin argumentation mot ”mätbarhetens tyranni” och för ett breddat svenskt bildningsideal, med konst och kultur som dörröppnare till nya verkligheter. En tanke som är central i den omprofilering av Handels han sedan några år går i spetsen för. Skolan ska stöpas om från traditionell räknestuga till ett lärosäte i tiden, inriktat på globala samhällsfrågor.

”Jag är verkligen inte emot att mäta grejor, men menar att en alltför instrumentell syn på tillvaron kan vara direkt skadlig, för demokratin och fundamenten för vår ekonomiska utveckling. Bildning har absolut ett värde i sig, men är också av avgörande betydelse för vårt välstånd då det i hög grad bygger på kunskap, kreativitet och organisation. Förmågor du kan odla genom att exponera dig för konst, litteratur, scenkonst, musik, tv-serier och annan kultur. Bildning är ett sätt att vrida perspektiven, få insyn i andra världar och utveckla den empatiska förmåga som krävs i ett ledarskap, för att bygga stora företag till exempel. Och är det något som maskinerna aldrig kan slå oss i, så är det just empati”, säger Lars Strannegård när vi träffas i hans ombonade, Josef Frank-präglade arbetsrum i den imposanta byggnaden på Sveavägen 65.

Att han lever som han lär framgår redan i entrén, där studenterna genast konfronteras med den samtidskonst som ligger honom varmt om hjärtat.

Under sina sju år som rektor har Lars Strannegård via utökade samarbeten fyllt huset med estetiskt laddade upplevelser som ska fungera som ”intellektuellt klipulver” och stimulera till nya tankar bland våra framtida beslutsfattare och makthavare.

Styrelserummets VIP-porträtt har kompletterats med interaktiva videoverk och under en period forsade vattnet fritt ur badkar, handfat och toalett i installationen Awakening i skolans atrium, ett översvämmat badrum där konstnären Meta Isaeus-Berlin avsiktligt satt VVS-systemet i baklås vilket ingav en smått kaotisk känsla. En symbol för en havererad fördelningspolitik? Tolka det som du vill. Konsten på Handels ska vara som ett kalejdoskop, och behöver inte ha någon omedelbar koppling till ekonomiämnena, förklarar Lars Strannegård som i sitt program för vidgade humanistiska vyer även gått i bräschen för en ambitiös skönlitterär agenda med bokcirklar och författaraftnar, bland mycket annat.

Han påpekar att kulturella intressen ofta uppfattas som verklighetsfrånvända och elitistiska i vårt jämställda och praktiskt inriktade land, varför somliga kanske frestas att mörka dem. En undersökning för några år sedan visade att näringslivstopparna inte alls är så obildade som ryktet säger, hela 58 procent av börs-vd:arna sa sig då ha läst i en bok dagen innan.

Lars Strannegård är född i Göteborg. Barndomshemmet är en 1960-talsvilla i närheten av Sahlgrenska sjukhuset. Mamma läkare och forskare, pappa likaså. Ett kärleksfullt hem fyllt av böcker och konst – fadern drev konstgalleri vid sidan av – där arbetsflit och frånvaro av extravaganser stod högt i kurs, enligt gammaldags högborgerligt dygdemönster som knappast längre är i svang.

”Det var ett hyllande av det spartanska. Asketiskt, nästan. Ingen lyx, vi gick inte på restaurang och åka taxi var det aldrig tal om. Nej, vi skulle gå eller cykla och blev man lite blöt var det inte mer med det.”

När Lars Strannegård var elva år flyttade familjen till USA och Portland, Oregon. Det blev inledningen till en rätt kringflackande ungdomstillvaro där även en tvåårig vistelse i Kuwait ingick. Inriktningen mot högre utbildning var en självklarhet från början och Lars Strannegård kunde titulera sig professor innan han fyllt 40. Men det har inte alltid gått som på räls. Snittbetyget efter första ring på internatet Sigtuna gymnasium låg på urusla 1,9.

”Jag skolkade jättemycket, hade otroligt kul och liksom levde livet. Inte så att jag söp eller knarkade, nej jag drack te, rökte cigaretter och drev omkring, satt och snackade hela nätterna och … hängde, som det heter. Drog iväg till kompisar på andra ställen i landet och struntade i att åka tillbaka när skolan började på måndagen”, säger Lars Strannegård som efter mycket vånda och vilsenhet ryckte upp sig ordentligt i slutet av gymnasiet och höjde resultaten i alla ämnen, vilket möjliggjorde fortsatta studier.

”En uppryckning som med rådande betygssystem inte skulle vara möjlig i dag”, påpekar han en smula syrligt.

Omväxlingen, spännvidden och alla spännande möten – det framgår under intervjun att Lars Strannegård tycker sig ha nått sitt livs drömjobb.

”Men jag sover superdåligt om nätterna eftersom det ständigt uppstår olika problem.”

Ett av de värsta på senare tid är den storbrand som totalförstörde restaurangbyggnaden i Handelshögskolans kursgård Kämpasten i Sigtuna 2018, något som i kom-bination med coronakrisen lett till att en stor del av personalen fått gå. Tufft var också det offentliga generalangrepp som drabbade honom och Handelshögskolan härom året – Lars Strannegård låter fortfarande arg när han talar om det.

”Ja, det är jag faktiskt.”

Det handlar om boken Handels – maktelitens skola av professor Mikael Holmqvist, en nästan 500-sidig vidräkning med vad som beskrivs som en statusfabrik för de i förväg utvalda. Utan att trassla in oss i detaljargument kan vi lugnt konstatera att Lars Strannegård motsätter sig beskrivningen, och att han generellt är hjärtligt trött på den nidbild av skolan han menar florerar i samhället. Handelsstudenterna är i regel inga bortskämda pappas pojkar med flådiga finansjobb i London och snabba cash i blick – sådana schablonbilder får Lars Strannegård att känna sig personligen påhoppad.

”Våra studenter ser inte ut så, och jag menar också att den bilden är skadlig. Vi vill rekrytera ambitiösa och talangfulla ungdomar, och de finns i samhällets alla delar. Om det då sprids en bild av att alla här är på ett visst sätt, kommer från en viss socio-ekonomisk sektor, kan det verka exkluderande. Och det tycker inte jag är bra.”

Han fortsätter:

”En chefstitel och ett hörnkontor – det är inte vad som attraherar de unga i dag. De vill tjäna pengar, absolut, men vad de i större utsträckning talar om är att göra avtryck, bidra till något meningsfullt, förbättra företagen och hela samhället.Vi behöver nå och rekrytera dessa ungdomar, som inte alla kan ha samma bakgrund. Därför att det blir hämmande, monotont och går ut över kvaliteten.”

Under Lars Strannegårds tid på Handels har antagningsmöjligheterna utökats, kursutbudet breddats och initiativen att nå ut bredare i samhället blivit fler, inte minst i så kallade utsatta områden.

Nya dörrar till prestigeutbildningen har öppnats i form av kvoten särskilda meriter och alternativ antagning: Möjligheter att tillgodoräkna sig prestationer från exempelvis sportens, kulturens, politikens eller näringslivets värld. Ett sätt att premiera uthållighet. Det visar sig att det nya systemet faktiskt ökat mångfalden, och att studenterna som kommit in på särskilda meriter gör bra ifrån sig i sina studier.

Men fortfarande är andelen
Handelsstudenter med lågutbildade föräldrar försvinnande låg?

”Ja. Men det gäller alla svenska högskoleutbildningar som kräver höga betyg.”

Lars Strannegård pekar än en gång på det svenska betygssystemets ofullkomligheter: Då gymnasiebetygen numera sätts efter varje avslutad kurs, måste elevernas fokus vara på topp, varje dag. Det kräver högutbildade föräldrar som kan guida, pusha och bistå med läxor och uppgifter.

”Det står givetvis inte i antagningskraven, men statistiken visar att det är så.”

Att inte klimatfrågan får ökat utrymme på Handels hör också till det som kritiserats. Fram till 2016 gick det att ta Handelsexamen utan att ha läst en enda rad om hållbarhet och klimatpåverkan, men Lars Strannegård har sedan dess verkat för att integrera även de frågorna i utbildningen.

”Det är naturligtvis drivet av att vår planet är på väg i en icke önskvärd riktning. Men också av att näringslivet kräver detta. Efterfrågan på folk som kan och förstår hållbarhetsfrågorna är mycket stor. Det hör vi hela tiden. Det är inte någon grej på sidan av, utan helt central för företagen.”

Det handlar om ett ansvarstagande för den värld studenterna är med om att skapa, förklarar han. Satsningen på konst, humaniora och miljö ska göra skolan mer kunskapsintensiv och i högre grad stimulera till det självständiga tänkande som i allt högre grad framstår som en livsnödvändighet. Att studentkåren stoppat ett antal högprofilerade men mindre hållbara företag från att göra reklam för sig på skolans marknadsdagar, visar på kraften i förändringarna – något liknande har aldrig tidigare inträffat.

”Vi får inte avstå från att varna för apokalypsen, för utan förändring är vägen dit utstakad. Samtidigt måste vi leva med hoppet om att det är möjligt att ändra kurs.”

Centralt för Handels och hela det övriga samhället är samtidigt tillväxttänkandet. En ständig ökning av den ekonomiska aktivitet som genom industricivilisationens historia varit intimt förknippad med ökade utsläpp och uttag av naturresurser. Enligt nya teorier kan ekonomierna fortsätta växa, samtidigt som naturförstöringen upphör och världens koldioxidutsläpp och resursförbrukning kraftigt går ner. En ”frikoppling” som, hur man än vänder och vrider på det, fortfarande återstår att bevisa i storskalig praktik.

Att i stället dra ner, spara, frivilligt minska farten i ekonomin – varför är det en så omöjlig tanke?

”Du har rätt i att komplexiteten har ökat. Men att säga nej till fortsatt tillväxt, nej, det vore vägen till helvetet: Minskad produktion leder också till minskad välfärd. Och fattigdom, en framtid som är oerhört mörk. Det här är fruktansvärt svårt! Men det vi försöker göra är att ingjuta det hoppfulla i situationen, göra studenterna känsliga för hållbarhetsmålen och hanteringen av de svåra avvägningar som krävs.”