Hon gav sig själv en chans att leva

Hon säger att vi inte kan veta vad människor har med sig i sina ryggsäckar men att alla har en historia, ett liv utanför sin yrkesroll.

”Min viktigaste ledarskapslärdom av det som hände mig är att ha förståelse för hela människan, att se varje medarbetare och vara närvarande så att vi tillsammans kan skapa en trygg miljö att verka utifrån.”

Jennie Claesson tillträdde som vd för Airport City Stockholm i juni 2019 och leder arbetet med att bygga en helt ny stad runt Arlanda. I dag arbetar 27 000 personer i området och målet är att här ska finnas 50 000 arbetsplatser om 10–15 år.

Bolaget ägs av Swedavia, Sigtuna kommun och Arlandastad Group. Den sistnämnda partnern äger marken och bland annat den anläggning där vi nu sitter, Quality Hotel Arlanda XPO.

En solbränd och leende Jennie Claesson kommer mig till mötes i den gigantiska receptionen. Det syns inte ett spår av den nervositet hon tidigare gett uttryck för när jag tackar henne för att hon vill berätta sin historia. Även om hon bestämt sig och vet att det är viktigt, kostar det på att blotta sig i ett professionellt sammanhang.

”En av mina rädslor har varit att någon ska avslöja bluffen. Att jag inte ska bli accepterad för den jag är. Att jag inte har rätt examen eller bakgrund. Att någon ska komma på att jag inte är så duktig som jag tror att jag är.”

När vi slår oss ner i en av de stora soffgrupperna i det snyggt möblerade men ödsliga hotellet konstaterar vi båda att hon inte är ensam om det. Tvärtom, det är många ledare som känner så.

Men vi återkommer till Jennies bakgrund, låt oss först ta reda på vilka konsekvenser pandemin har haft för henne och Arlandastad.

När covid-19-pandemin slog till våren 2020 skulle Jennie Claesson precis sjösätta den nya affärsplanen som hon tagit fram tillsammans med styrelsen. Flyget, epicentret för deras verksamhet, blev en av de hårdast drabbade branscherna.

”Det var som om någon slängde en dörr i ansiktet. Vi var tvungna att säga upp alla samarbeten. Helt plötsligt stod jag ensam.”

Hon har varit permitterad och jobbat endast 40 procent under en period, men sedan i oktober förra året är hon tillbaka på heltid.

”Självledarskapet har verkligen satts på sin spets under pandemin. Men det har bara varit att kavla upp ärmarna och fortsätta.”

Det minskade flygandet under pandemin och klimatkrisen ser hon inte som något hot mot verksamheten.

”Är det något pandemin har visat, så är det att flyget är oerhört viktigt. Vi behöver knyta ihop världen. Jag tror personligen inte på att polarisera frågan. Alla branscher behöver hjälpas åt.”

Jennie Claesson har en ring med en hästsko på en av de välmanikyrerade fingrarna. Hon vet i dag att det går att leva ett liv, vara lycklig – och framgångsrik – med den bakgrund hon har. Men minnet från när hon stod på Plattan på Sergels torg i Stockholm och köpte droger bränner fortfarande bakom ögonlocken.

”Jag minns hur jag tänkte att det inte var så här det skulle bli.”

Jennie Claesson hade fått sparken för att hon kommit påverkad till jobbet som telefonsäljare.

Hon blir påtagligt berörd och tvingas svälja en gång extra. Skammen och rädslan att bli dömd får henne att tillägga:

”Jag fick inte sparken för att jag inte skötte jobbet. Jag var en av de bästa. Det var kanske inte så konstigt. Lönen var provisionsbaserad och jag behövde pengarna. Men sedan gick det fort utför.”

Hon var relativt ny i Stockholm och hade ett narkotikaberoende med sig när hon kom till stan. En av hennes droger var amfetamin, vilket höll henne vaken flera dygn i sträck. Hon hade ingen bostad utan hängde runt i trappuppgångar och var extremt utsatt som kvinna.

”Jag kan i dag inte riktigt komma ihåg vad som hände, jag minns bara ångesten, skulden och skammen. Men min sämsta dag i dag är inte i närheten av min bästa dag då. Det var bara misär.”

Jennie Claessons psykiska ohälsa började långt tidigare. Hon har i många år levt med ångest som accelererat till rena panikångestattacker.

Föräldrarna skilde sig tidigt men levde ändå tillsammans under perioder. Hela familjen, inklusive hennes tre yngre syskon, sålde allt och flyttade till Australien bara för att efter några månader upptäcka att pappan ville hem igen. De återvände till Sverige och mamman och barnen flyttade till förorten Södra Ryd utanför Skövde som ansågs vara ett utsatt område.

”Jag minns hur jag skämdes när vi kom tillbaka. Jag har alltid velat komma bort. Bar på en känsla av att jag var på fel plats, att jag var för mycket eller för lite. Existentiella frågor har följt mig sedan jag var liten. Jag brukar beskriva det som att det är något som fattas mig, jag har någon form av tomrum inuti. Det har jag fortfarande men i dag är det lugnt på ett helt annat sätt.”

Det var just längtan efter lugn som fick henne på fall. Efter en turbulent tid – med många flyttar, dåligt psykiskt mående, fel umgänge och att föräldrarna gick med i Jehovas vittnen – tog hon sin första drog.

”Det hände något i mig. Yes! Det är svårt att sätta ord på det men det blev alldeles tyst. Jag visste att det var fel men det blev alldeles lugnt och tyst – ett tag.”

Jennie Claesson tar ett långt andetag, stryker det blonda håret ur ansiktet.

”Jag var ett barn”, säger hon med grumlig röst.

”Det började redan i mellanstadiet. Jag var fullskalig rökare när jag gick ut femte klass och sedan eskalerade det. Jag trodde att drogen skulle fixa mig, ta bort tomheten. Tystheten kom i början men sedan funkade det inte längre.”

Det var såklart en chock när hennes föräldrar gick med i Jehovas vittnen, men hon skyller inte sitt missbruk på dem.

”Min coola unga mamma sa helt plötsligt att vi varken skulle fira födelsedagar eller jul, och började knacka dörr. Mina syskon följde med på möten medan jag blev rebellen. Jag brände hennes bibel och har nog världsrekord i utegångsförbud”, säger Jennie Claesson och ler snett.

Efter en kort paus säger hon att det är först efter att hon blivit äldre, och jobbat med sin egen utveckling, som hon förstår hur lämnad hon kände sig då.

I dag har hon en bra relation till sina föräldrar som fortfarande är med i Jehovas vittnen. De har hittat en ömsesidig respekt, men de pratar inte om den här delen av hennes liv. Hon tror inte att de förstod hur illa det var, hur dåliga kretsar hon hamnade i.

Missbruket blev riktigt allvarligt när hon flyttade hemifrån för att gå dansgymnasiet i Skellefteå.

”Dansen har alltid fungerat för mig och varit min go to-zon när jag mått dåligt. Och jag klarade faktiskt gymnasiet, mycket tack vare en kurator som kom hem och såg efter hur jag mådde om jag inte kom till skolan.”

Eftersom hon inte hade några pengar var hennes strategi att få läkare att skriva ut droger. Och när det inte fungerade och hon var riktigt illa däran i abstinens kunde hon se till att bli inlagd.

”Så kunde jag sedan ligga där och bli fylld av morfin.”

Efter gymnasiet blev det Stockholm – och Plattan. Hon lämnade en stor kärlek bakom sig i Skellefteå och var olyckligare än någonsin.

Hon skakar på huvudet igen, och konstaterar att hon inte minns så mycket från den tiden. Bara vissa sekvenser. En del människor skulle hon inte känna igen i dag, om hon inte återfått kontakten med dem på Facebook.

”Men många är döda, det är ju så det ser ut. Dit det leder. Död. Fängelse. Institution.”

Alldeles nyligen pratade hon med en person som stod henne nära under den här tiden. Han berättade hur vilsen hon varit, att hon bara ville bort, men påminde henne också om att de hade olika signaler för att varna när polisen kom. Det minns hon överhuvudtaget inte. Däremot minns hon att hon såg söt och oskyldig ut och kunde bära många saker i sin väska.

”Jag åkte aldrig fast. Det är så tragiskt och hemskt att ingen såg mig, såg hur dåligt jag mådde. Varför gjorde ingen en anmälan?”

Med det söta kom en utsatthet som hade ett högt pris.

”Som missbrukare utsätter man sig för saker för att få pengar till droger. Till slut ville jag inte leva längre, men jag var för rädd för att ta livet av mig.”

Det var då vändningen kom. Kanske slog hon i botten. Hon vet inte själv, säger att det var en kraft starkare än hon själv.

En dag gick hon till socialtjänsten med orden: ”Hej, jag heter Jennie och är knarkare.”

”Men de tyckte att jag såg alldeles för fräsch ut. Till slut fick jag ändå träffa en nyutexaminerad kvinna som trodde mig. Hon fick igenom att jag skulle få gå på behandling. I samma veva gick jag på ett 12-stegsmöte och där fattade jag beslutet att ge mig själv en chans. Om det inte funkade så var det lika bra att dö.”

Behandling, terapi och 12-stegsmöten ledde henne på rätt väg. Det krävdes en stor portion mod och envishet. Hon går på möten än i dag.

”Det var fruktansvärt den första månaden. Jag bodde hos en kompis, där det bara hängde människor som missbrukade droger. Jag fick inget socialbidrag, utan är en av många kvinnor som fått mat och annan hjälp av Frälsningsarmén, Stadsmissionen och kyrkan.”

Hon är så tacksam. Återvänder till det gång på gång där i soffan. För alla människor som vågat tro på henne när hon haft det svårt.

”Det gav mig modet att fortsätta på min personliga resa.”

På en av sina första jobbintervjuer för en tjänst som kontorsassistent upptäckte hon att chefen hade flera intervjuer efter henne. Då sa hon helt sonika: ”Jag går inte härifrån förrän du ger mig jobbet – och jag lovar att jag inte kommer att göra dig besviken.”

Hon fick jobbet, avancerade fort och slutade som marknadsansvarig några år senare.

”Där fick jag verkligen lära mig att hårt jobb lönar sig.”

Men chef, det har hon aldrig haft för avsikt att bli. Hon konstaterar frankt att hon givits möjligheten och att hon är bra på det. När hon var projektledare på företagarföreningen i Tierp uppmanade kommunstyrelsens ordförande henne att söka jobbet som regionchef på Ung Företagsamhet.

”Jag undrade vad han såg hos mig som jag själv inte såg. Jag var livrädd men bestämde mig för att söka. Jag glömmer aldrig när jag kom ut från deras kontor. Det var vinter och mörkt och jag skrek rakt ut ’yes, jag klarade det’ och folk på gatan grattade mig spontant.”

När det något år senare var dags att gå en ledarskapsutbildning bad hon sina medarbetare att skriva ner vilka ledarskapsegenskaper de tyckte att hon behövde förbättra.

”Jag minns inte allt de skrev men det handlade främst om att inte ha så bråttom och att vara mer tydlig. Det var en tid då allting gick fort i mig. Jag pratade fort, arbetade fort, planerade fort. Förändring, utveckling kan få ta tid. Om inte annat så behöver jag ge tid till förankring och reflektion hos medarbetarna. Så jag lärde mig att det innebar just det – att vara en bra ledare handlar om tid, tålamod och tillit. Att ge utrymme för reflektion och planering gav mig ett tydligare ledarskap.”

Just tillit är inget som man får utan något som man aktivt behöver välja, är hennes inställning.

”Andra har sett mina förmågor. Jag har litat på dem, kört på och landat i att det här var roligt, det här kan jag. I dag försöker jag skapa en så trygg miljö som möjligt så att mina kolleger och medarbetare väljer tillit.”

Hur gör du det?
”Det ligger nog i mitt dna, men det handlar om att vara nyfiken, ställa frågor och komma ihåg att jag har två öron och en mun. I tystnaden ligger många svar. Alltså, jag älskar att få ta del av människors historier.”

Hur skulle du beskriva dig själv som chef och ledare i dag?
”Jag är modig. Jag vågar ta obekväma samtal och ställa frågor. Jag frågar hellre en gång för mycket. Det är viktigt att vi gör det som krävs av oss som chefer, om man har minsta lilla misstanke om psykisk ohälsa. Det kan rädda liv.

Jag är också kravställande, närvarande och visionär. Och jag har en bra förmåga att få människor att dra åt samma håll. Men jag har också varit urkass som chef. Jag hade en extremt tuff period i samband med en skilsmässa och barn som inte trivdes i förskolan. Det speglade av sig på jobbet. Jag var inte närvarande, såg inte mina medarbetare, sprang bara på att leverera till styrelsen vilket gjorde att jag tappade fokus.”

Jennie Claesson började jobba efter sitt missbruk i syfte att bli en produktiv medlem av samhället. Hon är djupt tacksam till alla skattebetalare vars pengar gett henne vård. Hon kan inte nog betona vikten av det svenska välfärdssamhället.

”Att leva utan skyddsnät utanför den strukturella normen är på liv och död i sig. Att addera psykisk ohälsa som tar sig uttryck i missbruk, är att lägga på ytterligare lager av skam. Att leva med att det inte var så här jag tänkte mig att mitt liv skulle vara, gör skulden tung att bära.”

Hon har varit tyst i 22 år av rädsla för att bli dömd av andra. Det finns fortfarande en skam, inte hos henne, men i samhället i stort.

”Stigmatiseringen kring psykisk ohälsa måste brytas. Jag har träffat så många människor under min arbetstid och karriär som kommer till arbetet och inte är drogfria.”