”Höjd pensionsålder motverkar inte ålderism”

VID ÅRSSKIFTET HÖJDES den så kallade riktåldern, enligt ett riksdagsbeslut.

Det innebär att vi behöver jobba minst två år längre än tidigare innan det är dags för pension.

Riktåldern är, från 2026, 67 år, men är satt till att öka successivt över tid. 

För de som är födda mellan 1997 och 2014 är riktåldern 70 år.  

Hela 57 procent av svenska folket uppgav 2024 att de kunde tänka sig att fortsätta jobba efter uppnådd pensionsålder (som då var 65 år), enligt Pluskommissionen. 

Men vem anställer då denna åldersgrupp, är en fråga som ofta lyfts i debatten om ålderism.

Och hur karriärplanerar vi om vi har ett nästan tjugo år långt arbetsliv kvar när vi kommer upp i 50-årsåldern? 

Sverige är sämst i Norden på att anställa personer över 55 år.

Det visar en rapport från Pluskommissionen, där det framgår att svenska företag i stor utsträckning ignorerar arbetssökande över 55 år medan det i Danmark är dubbelt så stor chans att få jobb om man är mellan 55 och 74 år.  

Av personer över 65 år som i dag är yrkesverksamma i Sverige är drygt 40 procent egna företagare.   

”Pensionsålderns höjning är både naturlig och nödvändig. Det följer både hälsoutvecklingen med längre livslängd och det ökade försörjningsbehovet”, säger John Mellkvist, generalsekreterare på Pluskommissionen.  

Han ser två omedelbara konsekvenser av det nya beslutet, som i sig är en paradox, menar han.

Den grupp som länge haft tunga jobb kommer att skjuta ut sig från arbetsmarknaden ännu tidigare och gå i pension, och hos den andra delen som tar sikte på ett långt yrkesliv, ökar incitamentet för omställning mitt i livet. 

”I 50-årsåldern har de flesta jobbat i två decennier och många har kommit till vägs ände, antingen av fysiska skäl, dalande motivation eller för att deras arbetsområden förändrat sig så mycket att de måste göra något för att fortsätta vara relevanta på arbetsmarknaden.” 

John Mellkvist tror att det faktum att arbetslivet blir längre kommer att få många att tänka i nya banor, förnya sin kompetens och börja förbereda sig på omställning i olika former.  

Men han har inga förväntningar på att det kommer att påverka problemen med ålderism.  

”Det plockar inte bort ålderismen, men det påminner om att det finns en målkonflikt. Man behöver dock hantera utmaningarna separat. Fördomar är en sak, realiteten en annan. Folk behöver kunna jobba längre och kommer faktiskt att göra det.” 

Han väljer därför att se den förändrade pensionsåldern som en realistisk påminnelse om att vi blir allt mer kapabla.  

”Det är både ett kvitto på att hälsoutvecklingen går åt rätt håll och att vi behöver mer arbetskraft. Den gamla modellen att man utbildar sig, arbetar och sedan går i pension är utdaterad”, säger han. 

Samtidigt som han inte tror att fördomarna om ålder kommer att påverkas nämnvärt av den höjda pensionsåldern välkomnar han att den arbetsföra åldern uppmärksammas mer och mer.  

”Våra studier visar att hela svenska folket upplever att det blir svårare att få jobb efter 50 och rent statistiskt tar jobbsökandet längre tid när vi blir äldre. Ytterst kapabla människor möter i dag ett oproportionerligt motstånd. De har jobbat länge, har hög kompetens, men deras ibland mycket långa arbetslivserfarenhet har tyvärr ofta en avskräckande effekt hos arbetsgivarna.”