Han gick från fågelskådning – till utskällt toppjobb

Skogsbruk är en av Sveriges viktigaste näringar och inom den är Herman Sundqvist ett begrepp. Som innehavare av en rad tunga chefsposter i det skogliga Sverige — nu som generaldirektör för Skogsstyrelsen — är han samtidigt ansiktet utåt för en verksamhet som många har starka åsikter om. Skog väcker känslor. För att inte tala om kalhyggen. Det sistnämnda ett ord som Herman Sundqvist inte är helt bekväm med, eftersom dagens hyggen är mindre kala än 70-talets.

”Under den här resan har jag fått skäll från olika håll. Från skogsnäringen, för att mina naturvårdsambitioner skulle vara för höga. Från miljö-rörelsen, som hävdat motsatsen. Visst har det stundtals varit påfrestande när medieuppmärksamheten varit stor. Samtidigt har jag känt mig trygg i mina bevekelsegrunder och min kompetens, inte minst i naturvårdsfrågor”, säger Herman Sundqvist.

Det började med fåglar. Tolvårige Herman blev hän-given ornitolog, sådär som bara en tolvåring kan bli. Sög åt sig fågelkunskaper som en tvättsvamp och begav sig allt längre ut i markerna på spaning efter rariteter. Första ”riktiga” jobbet blev rena högvinsten:

”Jag och en kompis fick i uppdrag att inventera fågellivet i ett antal naturreservat. Ibland övernattade vi i skogen. Tjugo kilometers cykling enkel väg, det är väl sådant man kan skrämma barn med numera … Men för mig var det helt perfekt. Tänk att få betalt för att kunna skåda.”

Uppväxten skedde i den norrbottniska byn Avan, belägen vid älvstranden dryga milen från Luleå. En plats där Herman Sundqvist är bosatt även i dag. Föräldrarna var lärare. Bortom lektionstid höll fadern gärna i motorsågen, som entusiastisk fritidsbrukare av familjens egen skog. Virket kördes fram med häst, en syssla Herman Sundqvist stundtals själv fick prova på.

Naturintresset ledde till jägmästarutbildning och promovering till skoglig doktor (ämne: beståndsföryngring av tall). Därefter ställdes Herman Sundqvist inför ett vägskäl. Skulle han fortsätta forska, eller söka en anställning?

En annons om ledigt jobb som skogsskötselchef för dåvarande Assi Domän i Lycksele avgjorde saken. Det var på våren -94. Någon kanske föreställer sig att skogliga chefer främst vistas just i skogen, men det här var ett rent kontorsjobb.

”Det var mitt know-how som efterfrågades. Om hur skogen skulle skötas, hur mycket som skulle avverkas, naturvårdsfrågorna. Saker jag verkligen kunde, efter att ha disputerat. Å andra sidan fanns områden jag nästan inte behärskade alls, tyckte jag. Sådant som rörde det rent praktiska. Som var virket skulle läggas upp efter en avverkning. I sådana lägen har jag alltid tyckt det varit rätt odramatiskt att räcka upp handen och säga: Nu förstår jag inte.”

Att som ung chef, vid just fyllda 30, få ansvar för dubbelt så gamla medarbetare var lite speciellt.

”Att sitta öga mot öga med en karl på strax över 60 och tala om dennes utveckling, det kunde vi skratta åt båda två.”

Att Herman Sundqvist är så pass profilerad är dels en läggningsfråga, dels en följd av de representativa krav hans allt tyngre chefsposter fört med sig. Herman Sundqvist har varit ordförande i Föreningen Skogen, i det svenska skogsbrukets forskningsinstitut Skogforsk och är i egenskap av generaldirektör även bloggare: ”Under de senaste veckorna har debatten om skogen nått nya, oanade höjder”, inleds ett av hans senaste inlägg på ”Hermans blogg”.

Känner du någon gång att du i dina chefsroller hamnat lite väl långt från själva skogen?

”Egentligen inte. För jag har ju i hela mitt liv vistats så mycket ute i skogen, i olika sammanhang. Och även om jag nu sitter på ett kontor, är skogen mitt fritidsintresse. Enda tillfället då jag möjligen får känslan av att vara lite för långt bort, är när det handlar om specifikt sydsvenska förhållanden. Eftersom jag inte är präglad där.”