Därför är eliten så sliten

Det är amerikanskt 1950-tal. Tandläkaren i den lilla staden Carbondale i Pennsylvania lever ett bekvämt övre medelklassliv med familjen och hustrun, som är hemmafru. Paret tävlar i bridge på helgerna och umgås livligt med andra i stadens societet – läkare, advokater och företagsledare. Ibland spelar de golf i Florida och dricker svalkande drinkar under parasollerna.

Nu hoppar vi framåt i tiden till 2009. Chefer och högutbildade tjänstemän tjänar mer och har högre materiell standard än någonsin. Överklassens utrymme för det goda livet bör alltså ha blivit större. Alltså är väl dagens golfrundor ännu längre och drinkarna ännu svalare?
Nej, tvärtom.

I sin nya bok »Elsewhere, USA« (Pantheon) sätter den amerikanske sociologen Dalton Conley fingret i ögat på 2000-talets moderna elit. För som han påpekar: Fritid och avkoppling var förr något du kunde unna dig när du hade uppnått en viss position och inkomstnivå. Precis som tandläkarparet i Pennsylvania, Conleys egna morföräldrar.

Men i dag är logiken en helt annan. För första gången i historien arbetar de rika mer än de fattiga. Ju mer vi får betalt, desto längre blir arbetsveckorna.
I den moderna chefens vardag finns alltid ett mejl till att läsa eller skicka, alltid en rapport att läsa eller skriva, alltid en föreläsning att hålla eller avlyssna. Framgång i dagens arbetsliv är att arbeta allt fler timmar och klättra uppför den sociala stegen mot allt högre positioner och inkomster.

Den avspänt livsnjutande professionella eliten finns inte längre. De du möter på golfbanan en tisdag förmiddag är antingen pensionärer, livskrisande högpresterare med utbrändhetsdiagnos eller de som är påtvingat lediga mellan två jobb efter att ha förlorat en maktkamp på ledningsgruppsnivå.
Eller komplediga arbetare.

I de högre klasserna har gränsen mellan arbete och fritid, kontor och hem snart suddats ut, vilket betyder att allt mer vaken tid ägnas åt arbete i någon form.
Varför? Enligt Dalton Conley finns en lång rad sociala, tekniska och ekonomiska orsaker som samverkar.

Arbetslusten är en förklaring. Du trivs med ditt chefsjobb för att det är utmanande, ansvarsfullt och meningsfullt. Ju mer du tjänar, desto fler och större ekonomiska möjligheter öppnar sig. Och ju mer du kan tjäna, desto högre blir priset för att inte arbeta.

Visst skulle du ha råd att vara ledig, rent ekonomiskt. Men om en ledig kväll betyder att du går miste om nya jobbchanser är det inte lätt att avhålla sig. Ännu svårare blir det när din ständigt uppkopplade laptop står på köksbänken och blinkar med sina olästa mejl.

Tekniken finns tillgänglig. Jobbet finns i tankarna. Så varför inte göra lite nytta?
Jobb och jobb, förresten. Kan du ens själv dra gränsen mellan fritid och arbete? Vad gör du när du skriver en kommentar på en branschblogg? Kommunicerar du med arbetskompisar eller marknadsför du dig själv? Och kan du egentligen avgöra vem som är kompis och vem som är affärskontakt?

Kanske är våra jobb helt enkelt roligare än hemlivets kaos och ansträngda relationer. Hemmet har blivit allt mer likt jobbet – krav, maktkamper och tidspress – medan jobbet har blivit allt mer likt hemmet – avspänt självförverkligande, lek och umgänge.

Våra flytande gränser och viljan att vara överallt samtidigt gör att vi aldrig är riktigt närvarande någonstans, enligt Dalton Conley. Något distraherar alltid. Vi nätverkar med potentiella kunder i lekparkens sandlåda. Vi gungar med ena handen och tar »viktiga« jobbsamtal i mobilen med den andra.

Effekten blir en ständig strävan mot något annat. Vi borde vara på kontoret, borde vara hemma, borde vara gifta med någon annan, borde träna flitigare, borde jobba mer, borde jobba mindre eller borde ha en annan arbetsgivare.
Dalton Conley kallar oss för »The Elsewere Class« – den frånvarande klassen.

Vårt ständiga jobbande är dock inte så självvalt som vi gärna tror. Den moderna eliten jagas av tankar på att livet snart kommer att gå åt skogen. Att våra ekonomiska korthus när som helst ska rasa samman.

Enligt Conley har statusjobben blivit så abstrakta att vi är osäkra på vad vi egentligen åstadkommer. Våra jobb är möten, mejl, rapporter, kontakter, telefonsamtal, webbsidor, handlingsplaner och excel-ark. Avståndet till de handfasta saker vi säger oss producera blir allt större, vilket göder misstanken att all vår kunskap kanske trots allt bara är en bluff. Att vi själva är en bluff.

Har du väl börjat tvivla får du snart svårare att se ditt eget värde. Du grubblar över vad du egentligen åstadkommer och om världen egentligen skulle klara sig utan dig.
Går det alltså dåligt för 2000-talets kunskapselit? Har vi blivit fattigare?

Inte alls! Vi tjänar bättre än någonsin. Tvärtemot vad många tror är världsekonomin stabilare och jobben en bit upp i hierarkierna säkrare än för 20–30 år sedan.

Ändå lever allt fler av oss framgångsrika med en obestämbar känsla av att ha förlorat kontrollen över våra liv. De växande samhällsklyftorna är ett skäl. Avståndet neråt ökar och dit vill vi inte falla. Men de allra snabbast stigande löneskillnaderna talas det tystare om, nämligen mellan de framgångsrika och de väldigt framgångsrika.

Ojämlikheten ökar snabbt i den övre halvan av samhället. Och det skapar en känsla av panik. Var du än befinner dig i systemet ser det ut som om de andra rusar förbi dig.
Visst är vi rikare än någonsin. Men när både golvet faller och taket lyfter samtidigt väcks ångesten. Reaktionen blir att arbeta hårdare.

Inte konstigt att vi till slut känner oss som främlingar i vår egen värld, främlingar i våra egna hem. Och inte gärna tar ledigt för att umgås med framtidsångesten under ett svalkande parasoll.