Cissi Elwin: Svenska chefer mår uselt – och det är helt orimligt

Nu har det gått över sju år sedan jag blev utbränd och tvingades sjukskriva mig i fem månader. Jag har pratat och skrivit om mina erfarenheter i otaliga sammanhang för att hjälpa till att ta bort skammen från en sjukdom som drabbar så många. Och med åren och en ökad öppenhet kring psykiska problem i hela samhället känns det äntligen som om vi har kommit någon vart. Kändisar och höga chefer har nästan tävlat om att tala ut i årets Sommar-program i radio.

Vi är alla sköra. Mer eller mindre i olika perioder. Det är okej och inget man ska behöva dölja eller skämmas över. Förhoppningsvis tar det bort en del av bördan hos dem som drabbas akut.

Så bra att vi kan prata om det. MEN fruktansvärt att se hur stressrelaterade besvär bara fortsätter att öka.

Blev nästan chockad när resultatet av vår undersökning om hur svenska chefer mår kom. 70 procent känner ohanterlig stress.

70 procent! Och då är ändå undersökningen gjord i början av augusti då man kunde hoppas att semestern hade inneburit återhämtning och vila. Vågar inte ens tänka på hur resultaten hade blivit i till exempel februari …

Det här kan inte fortsätta. Det talas alltmer om hållbarhet och hållbart ledarskap är temat för massor av konferenser i höst. Men verkligheten talar ett annat språk. I chefens vardag skapar otydligt mandat och orimligt stora personalgrupper en jobbsituation som är allt annat än hållbar.

Chefer har fått ett större ansvar för arbetsmiljön i och med de nya skärpta lagkraven i den nya arbetsmiljöförordningen. Detta som ett led i försöken att komma tillrätta med ohälsan i arbetslivet.

Men hur ska chefer som inte själva mår bra kunna ta det ansvaret? Att lägga mer ansvar på en grupp som själva går på knäna är ett slag i luften. Och bidrar paradoxalt nog till mer stress.

I senaste numret av Tidningen Chef har vår reporter Fredrik Kullberg följt Pia Jönsson en dag på jobbet. Hon är chef på ett äldreboende och basar över 60 personer, 80 om man räknar in vikarierna.

Schemaläggning, ständig nyrekrytering och personalfrågor varvas med påklädning av patienter när personalen inte hinner med. Och kärvar ventilationstrumman på taket får Pia klättra upp och försöka fixa den. Ett äpple till lunch är vad hon fått i sig när den 9 timmar långa arbetsdagen är slut kl 16.00.

Kom igen! Ge svenska chefer en chans. INGEN klarar detta. Det spelar ingen roll hur kompetent man än är. Villkoren är inte rimliga. Vi måste ta siffrorna från den här undersökningen (och alla andra undersökningar och forskning som bekräftar dem) på allra största allvar.

Detta handlar inte om individer. Det handlar om underbemanning. För hög arbetsbelastning. Och som vanligt mest förekommande i områden med högt antal kvinnliga chefer.