Cissi Elwin: ”Jag kände lärarens svettiga hand på min rumpa”

I min familj hade de flesta akademiska meriter. Det var professorer hit och docenter dit och min mormor och morfar som bodde en trappa upp i huset där jag växte upp pratade så nostalgiskt om sin tid i Uppsala att jag kom att tro att klassiskt bildade människor var det närmaste gudar vi kunde komma på jorden. När jag så själv började på Stockholms universitet direkt efter gymnasiet kändes det högtidligt.

Jag gick kulturvetarlinjen mest för att jag kommit på restplats 999 till Journalisthögskolan (det var på den tiden då journalist var ett framtidsjobb). Vi hade en lärare som i denna baskurs skulle guida oss för att vi skulle hitta den inriktning vi ville satsa på. Då kändes det livsavgörande. Han blev någon att hålla sig till och en auktoritet för oss alla. Han var jättegammal, klok och kunnig.

Någon gång efter ett par månader skulle vi ha vår första fest. Vår klippa, läraren, skulle vara med på festen. Vi åt enkelt och drack mycket blaskigt vin i plastmuggar. Det blev dans. Det blev tryckare. Läraren kom fram och bjöd upp mig. Vi dansade. Jag kände mig lite stel och obekväm. Var det inte lite väl nära? Så kände jag hur handen som legat faderligt på min rygg letade sig ner. Jag frös till. Måste vara inbillning. Det här händer inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Handen ligger nu väldigt tydligt på min rumpa. Och letar sig sakta vidare. Jag har frusit till is och kan inte tänka. Inte ta in. Kan inte låten ta slut någon gång? När den äntligen gör det ursäktar jag mig hastigt och springer iväg till min kompis som lovar att inte vika från min sida.

Precis som alla kvinnor jag känner har jag varit med om allt från män som tryckt sig mot mig på tunnelbanan, blottat sig, öppet kommenterat min kropp i helt udda sammanhang till situationer som varit nära rena övergrepp. Men när kraften i #metoo exploderat de senaste veckorna är det den här historien som gång på gång kommer tillbaka till mig. Det var som om läraren på kulturvetarlinjen tog någon sorts oskuld hos mig. Den som handlade om att lita på att det finns auktoriteter som i kraft av ålder och erfarenhet vill hjälpa oss när vi är unga. De som är i en självklar position och maktställning kommer inte så helt oförblommerat att utnyttja den. Jag hade liksom inte tänkt tanken. Så naivt, vet jag ju i dag.

Det finns ett före och ett efter. Efter blev mina enda trygga mentorer kvinnor.

Jag har lärt mig massor av många män också, men den har alltid funnits med, tanken på handen som letar sig ner.

De senaste undersökningarna som jag hittar om sexuella trakasserier i arbetslivet är från 2013. Då uppgav 30 procent av alla kvinnor att de blivit utsatta på jobbet och det var framför allt unga tjejer som drabbades. Men bara en av fem berättade för sin chef.

Vi gör just nu en egen undersökning om hur det ser ut i dag. Ingenting tyder på att det blivit bättre (utom möjligtvis benägenheten att anmäla). Som chef har man både makt och skyldighet att agera så fort man får höra något. Men vi måste också se till att de system vi skapar, de ramar vi som ledare  sätter upp, inte innehåller minsta tvivel om att sexuella trakasserier kommer att få konsekvenser. Jag önskar inga fler unga tjejer att bli av med sin tillit på grund av någon överordnads svettiga hand på rumpan.