Bättre chef utan barn

Priset har varit högt och inte självvalt. Samtidigt är Gudrun Abascal, chefsbarnmorska och grundare av den unika förlossningsenheten BB Stockholm, övertygad om att hennes barnlöshet har gjort henne bättre i sin profession. Att arbetet i stället har blivit hennes »bebis« som hon ägnar samma omsorg och kärlek som vilken förälder som helst.

»Jag älskar det här chefsyrket och det har väl ersatt att ha egna barn, det är inte bara ett jobb utan en form av liv som kräver hundra procent närvaro.«
»Att arbeta med kvinnor som föder är att vara på ett djupare plan i livet, det är dubbelheten i liv och död, svett och blod och tårar. Det finns en livsnärvaro och något allmänmänskligt i barnafödande som triggar igång mig.«

Hon är ett karismatiskt energiknippe av sällan skådat slag, och är trots fyllda 60 år utan planer på att dra ner på takten. Hon sticker ut med sin elegans i ett rött hårsvall och höga klackar bland vita rockar och sjukhustofflor. Och hon brinner för sitt livslånga »kall« att hjälpa kvinnor att föda barn på sina egna villkor.

»Första tiden när vi startade BB Stockholm arbetade jag dygnet om, och även nu arbetar jag mycket, jag kopplar av från jobbet först när jag reser bort. Många skakar på huvudet, men jag trivs så här«, säger Gudrun Abascal och ler övertygande.

Att ha en garanterad förlossningsplats utan risk för att bli avvisad till ett annat sjukhus, har blivit hennes skapelse BB Stockholms förlossningsfilosofi. Förlossningskliniken och fyra barnmorskemottagningar med 90 anställda, drivs av bolaget Barnbördshuset AB, som ägs av privata Praktikertjänst och Danderyds sjukhus. Det är Gudrun Abascals filosofi som genomsyrar verksamheten och det var också hon som tog initiativet till att starta kliniken.

»För mig var det djupt personligt att man som kvinna ska kunna göra sina egna val i förlossningsrummet, att inte vara i händerna på någon annan utan kunna utgå från sin egen situation.«
Gudrun Abascal är född in i sjukvården. Med en pappa som var ambulansförare och en mamma som var sjukvårdsbiträde växte hon i princip upp på Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby.

Som 14-åring jobbade hon i sjukhusets lunchmatsal och att hon skulle bli »syrra« var en självklarhet, det var bara en fråga om vilken inriktning hon skulle ta.
Under sin sjuksköterskeutbildning praktiserade hon på en förlossningsklinik och med skräckblandad fascination kände hon nästan direkt att hon hade hittat »sin grej«.

»Jag var ganska skraj när jag stod i förlossningsrummet första gången utan någon som helst erfarenhet av barnafödande. Men sen såg jag att kvinnan var högst kapabel att föda sitt barn och att jag skulle fixa min roll.«
»Det fanns en stor makt i att vara barnmorska som lockade mig, man står där och låtsas vara Gud om jag ska överdriva lite, att man har makten att hjälpa kvinnan att föda sitt barn och få henne att lita till sin egen kompetens.«

Trots att hon tyckte om att ha inflytande i förlossningsrummet tog det hela femton år innan hon ens funderade på att bli chef.

»Jag stenvägrade eftersom det på den tiden var väldigt administrativt att vara chef, jag kände att det inte gick att kombinera med barnmorskearbetet som jag inte ville släppa. Men i slutet av 80-talet började de födande kvinnorna ställa högre krav på oss, de ville styra mer själva och organisationen hängde inte med. För att kunna tillmötesgå deras krav kände jag att jag var tvungen att bli chef.«

Det är ett val hon aldrig har ångrat och hon kände snabbt att hon tyckte om makten även i ledarposition. Gudrun Abascal jämför sjukhusorganisationen med militären, stenhård hierarki där kvarnarna mal trögt och långsamt och med beslutsvägar som knappast är anpassade efter en förlossnings snabba förlopp.

»En av mina framgångsfaktorer var att jag faktiskt blev lyssnad på som chef, trots det hierarkiska och tröga systemet. Jag tror att det berodde på att jag inte bara tog in den känslomässiga biten när jag lade fram mina argument för att få igenom förändringar.«

»Jag såg även till att ha mina argument väl underbyggda med forskning och studier. Jag utgick från fakta när jag kunde bevisa att kvinnor som avvisades och skickades runt till olika sjukhus under förlossningen hade fler komplikationer.«

För åtta år sedan fick hon gehör och förtroendet att dra igång världsunika BB Stockholm där hela miljön utgår från de födande kvinnorna och där alla garanteras plats. 2006 fick hon S:t Eriks-medaljen av Stockholms stad för sitt passionerade arbete med att utveckla förlossningsvården.

Gudrun Abascals egen familj består av man och två vuxna bonusbarn samt deras små barn. Det blev inga egna biologiska barn.

»Tiden visade att det inte blev några barn för mig och visst fanns det en period när det fanns en stor sorg över det. Men det var ingen katastrof, då hade jag nog försökt gå längre för att göra något åt det.«
Att hon själv aldrig fött barn har kritiserats av kolleger och också av henne själv.

»Jag tänkte att ’shit, vad ska föräldrarna tänka?’ för man fick alltid frågan. Speciellt i början var det jättejobbigt när folk frågade ’Och hur många barn har du då?’. Men så småningom märkte jag att det inte var något större problem. Men ibland när kvinnor har skrikit åt mig ’och hur många jävla ungar har du fött då?’ har det hänt att jag sagt ’fem’ eftersom det inte känns okej att säga att jag inte fött några när de har som mest ont, haha, och sen har jag fått berätta hur det är efteråt.«

Tack vare en barnlös barnläkare och kollega kunde hon så småningom se sin barnlöshet som en fördel.
»Han sa att han kan möta varje barn i varje stund och sekund eftersom han inte har några egna referensramar. Därför kan han fokusera på just det barn han möter i stället för att relatera till sina egna. Precis så känner jag, jag lägger inte ner energi på hur det var för mig när jag födde barn. Jag kan lägga hundra procent fokus på den här kvinnan framför mig«, säger Gudrun som även tror att barnlösheten har påverkat henne som chef.

»En fördel kan vara att jag inte behandlar min personal som barn, utan som vuxna med eget ansvar.«
Hon menar också att hennes erfarenheter i förlossningsrummet har lärt henne oerhört mycket om att vara ledare. Under en förlossning handlar det om att vara närvarande i nuet.

»Många chefer är där utan att vara helt närvarande, men för mig är det viktigt att alltid vara närvarande och ha dörren öppen.«
En ny personalenkät som gjorts över hela landstinget av IQ Quality visar att Gudrun Abascal får väldigt höga betyg av sina medarbetare, att hon skiljer ut sig från sina kolleger. Hennes medarbetare anser att hon är en tydlig, stödjande och närvarande chef som ger feedback.

Hur leder man då en så speciell yrkesgrupp som barnmorskor som dagligen hanterar liv och död, lycka och sorg och där traumatiska upplevelser såväl som fantastiska ögonblick är en del av vardagen?
»Jag tror att man framför allt måste orka lyssna på allt som inträffar, allt från att det är konflikter bland personalen till traumatiska händelser som när barn dör eller när man får klagomål från föräldrar.«

»Man måste också försöka lägga bort värderingar och bedömningar och skilja på sak och person. Det är något jag har tränat väldigt mycket på. När man inte gör det utan gör allting personligt, det är då det skiter sig tycker jag. Jag kan ju tycka att en medarbetare är en jätteduktig barnmorska, men om ett par föräldrar uppfattar henne på ett visst sätt är det det man måste diskutera.«

Gudrun Abascal återkommer hela tiden till närvaron som chef och som barnmorska och därför jobbar hon också nära golvet och är aktiv i den dagliga verksamheten där hon går in och coachar både föräldrar och sin personal. Hennes sätt att leda i nuet genomsyrar hennes liv och har hjälpt henne att hitta strategier både i jobbet och privat.

»Jag tror inte att man ska gräva i vissa saker i livet som har passerat. Det kan ställa till mer skada eftersom man ändå inte kan göra någonting åt det. Jag tror att jag har ganska lätt för att lägga saker bakom mig, i stället för att se bakåt ser jag framåt.«