”Att sätta tydliga mål kräver mod”

”Som sjuksköterska har jag alltid velat jobba där det händer, där jag kan göra skillnad. Jag har jobbat med både vuxna och barn i livets början och slut – jag har sett mycket som jag bär med mig i mitt dagliga arbete. I dag är jag chef, men drivkraften är densamma.

Det är utmanande att vara chef i sjukvården, dagarna är hektiska och intensiva. Ofta finns inte tid för det som är viktigast. Folk går till jobbet, trycker på startknappen, går hem trötta och dränerade. Vi-känslan saknas. Jag har själv jobbat i en sådan miljö, så jag vet precis vad jag inte vill ha.

Genom att vara chef kan jag göra det på mitt sätt. Och om jag kan få ut min drivkraft genom mina medarbetare lyckas jag ju nå ut till så många fler patienter än om jag varit ensam.

När jag började på kliniken 2022 var det tydligt att personalen hade upplevt en frånvaro av ledarskap. Det fanns mycket inhyrd personal. Det var rörigt och gemenskapen var inte självklar. Visst fanns några eldsjälar, men drivet framåt saknades. Det ville jag förändra.

På neurologiska kliniken har vi svårt sjuka patienter med stort behov av omvårdnad. Det är ett tufft jobb, där personal valde att sluta för att de helt enkelt inte orkar. Framför allt gällde det sjuksköterskorna, eftersom de har så många alternativ.

Jag ville skapa en attraktionskraft i att jobba just här.

Jag började med att intervjua dem som hade varit här länge för att förstå vad de behövde.

Visst, pengar och schemat är viktigt, men det riktigt svåra är att skapa trivsel. Att göra arbetsmiljön hållbar och bygga en stolthet i varje individ så att de känner att det finns en mening i att vara just här.

När sjukhusledningen gick ut och sa att vi behövde minska inhyrningspersonalen blev det en vältajmad utmaning för mig. Jag bestämde mig för att ta mig dit och att det skulle göras tillsammans.

Inhyrda sjuksköterskor är ofta väldigt kompetenta. Jag tänkte aldrig att jag skulle ta bort någon, utan mitt mål var att anställa dem som verkligen ville vara här. Det var ett utmanande och obekvämt skifte. Du kan tänka dig hur nervösa och rädda personalen var för att stå utan kolleger. Tänk om ingen tar anställning?

Jag kunde inte erbjuda bemanningssjuksköterskorna samma lön som anställda. Så det gällde att lyssna och förstå bakgrunden. Fundera på hur man kan jobba på nya sätt, våga förändra hur vi lägger våra scheman, hur vi vill jobba.

Jag införde till exempel reflektion i det dagliga arbetet genom att införa utcheckning varje dag.

Att sätta upp tydliga mål kräver mod – särskilt om man vågar vara sårbar som chef. Jag vågade ställa frågor och även ta emot svar, jag vågade vara öppen med vad jag kan och inte kan.

När jag vågade vara mänsklig inför gruppen öppnade personalen upp sig tillbaka.

Som mellanchef var jag dessutom obekväm och modig i mina samtal med ledningen: Jag berättade vad kliniken verkligen behöver och vågade ifrågasätta gamla sanningar. Inhyrningspersonalen kostade ju massor.

För mig var det väldigt enkelt: Om jag tar bort denna enorma kostnad kan jag skapa nya arbetsroller. Vi har till exempel kunnat anställa en egen klinisk farmaceut som ser över patienternas läkemedel.

Dessutom köpte jag ett piano till kliniken. Musik är en viktig komponent i rehabilitering och behandling. Dessutom ger det trivsel – det sprider sig! Det händer att jag får spontanansökningar från personal som skriver: ’Hej, jag kan spela piano, jag har hört att ni har det.’

I dag är vi fullbemannade. Sedan oktober 2023 har vi inte haft en enda hyrsjuksköterska.

Vi har lyckats skapa en god arbetsmiljö med närvarande ledarskap, dit sjuksköterskor söker sig spontant. Det är tyvärr väldigt ovanligt i sjukvården. Personalen känner en stolthet över att jobba här. Det känns häftigt.”

Berättat för Calle Fleur.

Research: Nelly Franzén