Annika Ottosson: ”Min ångest får mig att jobba bättre”

Hon är en av de omtalade humle-vd:arna, men träffar du henne på stan presenterar hon sig som flygvärdinna eller butiksbiträde. Annika Ottosson, 27, är den sam­man­hållande länken mellan ett tjugo­tal startup- och investeringsbolag och serie­entreprenören Saeid Esmaeilzadeh, i egenskap av vd på Dr Saeid AB.

”Jag möts oftast av misstro eller blir tagen för att vara Saeids assistent. Därför har jag lagt mig på en nivå där jag inte syns så mycket.”

Hon tackar nej till listningar som ”vd:ar under 30” och avstår på fritiden ofta från att säga sin verkliga titel för att slippa förklara och försvara sig.

”Annars möts jag bara av alla de för­domar som jag i hela mitt liv försökt att komma ifrån. Att jag fått jobbet för att jag ser bra ut”, säger Annika Ottosson rätt­framt.

En humle-vd är under 30 och kan med fördel vara både naiv och oerfaren, men har minst en dubbelexamen och har ut­märkt sig i en idrottslig eller annan excep­tionell prestation. Uttrycket kommer av att humlor i teorin har för korta vingar för att kunna flyga. Men flyger ändå.

”Just när man bygger bolag kan det vara en styrka att vara naiv. Det är viktigt att man är orädd och vågar välja en larvig väg”, förklarar Annika Ottosson.

Det var Ashkan Pouya, den andra grundaren av riskkapitalbolaget Serendipity, som myntade uttrycket och även om de tidigare parhästarna nu gått skilda vägar fortsätter Saeid Esmaeilzadeh att anställa enligt den principen.

Hans nystartade investmentbolag Sparta­cus huserar på Wallingatan 12 i Stock­holm. The Cave, som Annika Ottosson och hennes kolleger kallar lokalen, ligger en halv trappa ner utan fönster. I köket där Annika Ottosson och jag slår oss ner står två kartonger med covid-19-tester. Saeid Esmaeilzadeh har tillsammans med sin syster, hjärnforskaren Mouna Esmaeilzadeh, köpt in blodprovsbaserade antikroppstester av covid-19 och arbetar på att säkra en distributionskedja mellan Kina och Sverige.

”Jag har aldrig vetat vad jag velat bli”, säger Annika Ottosson uppflugen på en barstol. ”Jag har bara vetat en sak och det är att jag vill ha familj och barn men karriärmässigt; nej. Jag gillar att testa nya saker, är orädd, ser inga begränsningar i mig själv. Nu jobbar jag med ena foten hos entreprenörer och den andra hos investerare. Två helt olika kulturer, Men jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor.”

Saeid Esmaeilzadeh visste dock att han ville ha henne. Hon blev kallad till intervju bara några timmar efter att hon skickat in sin ansökan till jobbet som affärs­utvecklare på Serendipity. Efter två korta intervjuer en påföljande torsdag och fredag för två år sedan kom det ett sms på lördagen: ”Grattis. Du har fått jobbet. Kan du börja på måndag?”

När Annika Ottosson börjar den där måndagen har hon inte en aning om vad hon ska göra, men fortsätter jobba på den presentation kring egna idéer för bolaget som hon blivit ombedd att ta fram. Vid elvatiden glider Saeid Esmaeilzadeh in och får av sin kollega reda på att han ska få pris av kungen. Medan han åker hem igen och byter till frack researchar Annika Ottosson Näringslivsmedaljen, sedan hjälper hon honom att knyta flugan och följer med och träffar kungen.

Ett halvår tidigare hade hon kommit hem från masterstudierna i Tyskland, med högsta betyg och en sekretessbelagd uppsats som direkt tagits i bruk av Rolls-Royce. Men så utarbetad att hennes föräldrar fick ta hand om henne. Låt oss återkomma till det.

En av Annika Ottossons första uppgifter blir att ta tag i omstruktureringen av Serendipity när de båda ägarna går åt varsitt håll. Ashkan Pouya vill bygga stora bolag och Saeid Esmaeilzadeh vill skapa möjligheter för entreprenörer att förverkliga sina drömmar.

Fyra månader senare har Annika Ottosson fortfarande inget anställningskontrakt och den överenskomna prövoperioden är passerad med mer än en månad. Då tar Saeid Esmaeilzadeh henne åt sidan, ursäktar sig för att han inte hållit ett enda utvecklingssamtal under sina femton år som egen företagare men säger att hon jobbar väldigt bra och att han därför undrar om hon vill bli vd för Dr Saeid AB.

Hon tvekar inte.

”Nej, jag har aldrig funderat över att jag inte skulle klara av det. Jag är ju inte ensam. Vi är ett team och Saeid har sista ordet.”

Kanske är det utanförskap och prestationsångest som förenar de båda? Eller de traumatiska barndomsupplevelserna? För på anställningsintervjun frågade Saeid vad som är det mest traumatiska som hon upplevt. Men också vad som är det mest exceptionella och hur hon förhåller sig till att jobba med rockstjärnor eftersom alla i startupvärlden har stora egon.   

Saeid Esmaeilzadeh har tidigare berättat om sin prestationsångest när jag porträtte­rade de båda Serendipitygrundarna. Hur den håller honom vaken om nätterna. Av rädsla för att misslyckas men också av oro över hur andra uppfattar honom. Han kände sig utanför redan som barn. Efter den dramatiska flykten till Sverige från Iran blev han kallad plugghäst och var inte riktigt accepterad.

Annika Ottossons liv präglas av skuld från en svår upplevelse när hon var sex år. Hennes bästa kompis fick leukemi och dog.

”Hon kom till skolan i rullstol utan hår. Jag förstod inte vad som hände men det har blivit en belastning som jag burit med mig. Att jag fick leva och göra saker, medan hon aldrig fick chansen.”

Annika Ottosson blev en duktig tjej, satt längst fram i skolan, var snäll, glad och hjälpsam.

Men kämpade också med ätstörningar och depressioner under tonårstiden.

Hon har alltid haft lätt för sig. Så lätt att hon större delen av sin skolgång fick sitta halva lektionerna i ett annat rum för att hon redan var klar med uppgifterna. När gymnasiet kom hade hon tappat all motivation och hade så hög frånvaro att hon blev återbetalningsskyldig till CSN. Men gick ändå ut med väldigt höga betyg.

18 år gammal satt hon i sin första styr­else, när hon var 19 gick hon traineeprogrammet på Svenska Handelskammaren i London. Sedan blev det juridikstudier.

”Efter en termin insåg jag att jag hade alldeles för mycket åsikter för att klara av att följa en lagbok. Och när min syster blev sjuk i samma veva flyttade jag hem igen. Jag läste i stället internationella relationer i kombination med ekonomisk historia. Och media och kommunikation.”

Sedan toppade hon det med en master i Tyskland, där hela hennes släkt på mammans sida bor. Annika Ottosson bodde där själv tills hon var fem år och återvände nu för att samtidigt som studierna kunna hjälpa sin mormor som höll på att bli dement. Hon valde business manage­ment med inriktning media och kommunikation.

”Vi hade tentaperioder med åtta till tio tentor i veckan. Det var då jag upptäckte att jag hade väldigt lätt för att memorera.”

Men en känsla av att ständigt vara missförstådd har följt henne genom livet, och på det tyska universitetet fick hon mycket mothugg.

”Jag var svensk, skojig, öppen, hade bra betyg, pratade inte bara perfekt tyska utan även engelska. I Tyskland har man väldigt stor respekt för sina professorer, medan jag kom för sent till lektionerna, åtminstone i början, och vågade prata och ta för mig.”

Sin avslutande uppsats skrev hon på Rolls-Royce. Klev in som ensam tjej och enda personen under 40 år, men skaffade sig snabbt ett rykte då hon vågade ifrågasätta deras varumärkesprofilering.

”För lyxmärken är det viktigt med historien och vilka som kört deras bilar. Efter tio minuter var jag tvungen att räcka upp handen och säga att den fina presentationen inte stämde. ’Det är ju många amerikanska rappare som kör era bilar, inte bara kungligheter.’ De blev märkbart irriterade.”

Men hon fick uppdraget att utveckla ett digitalt ekosystem över det som skapar värde för Rolls-Royce och byggde en exklusiv plattform för ett starkt varumärke i en digital kontext.

Efter att ha jobbat i den tuffa miljön inne på research and develop­mentavdelningen parallellt med alla sluttentor var Annika Ottosson på väg att gå sönder.

”Jag mådde inte alls bra, hade gått på högvarv länge, jobbat hundra procent, pluggat hundra procent och lagt ner min själ på att uppsatsen skulle bli bra. Jag ville inte göra min professor och teamet besvikna.”

Utmattad satt hon i en läsesal på universitet och kämpade med att färdigställa utskriften av sin uppsats. I Tyskland får man avdrag för varje litet stavfel och om till exempel inte marginalerna har korrekt avstånd.

”Plötsligt kände jag ett tryck över bröstet och fick som ett epilepsianfall, föll i golvet, kunde inte andas, grät hysteriskt. Det var bara smågrejor kvar på uppsatsen, men ändå tvivlade jag på allt, att jag inte skulle bli godkänd.”

Två kompisar flög ner från Sverige och lyckades få henne att lämna in uppsatsen. Sedan sov hon i tre dygn. Och fick 1,3 i betyg. (Ett är det högsta man kan få.)

Hon flyttade hem till Täby, blev om­­händer­tagen av föräldrarna, sov i flera veckor och började så småningom träffa en psykolog.

”Jag behövde få svar på varför det blev som det blev. Varför jag tvivlar så mycket på mig själv när jag vet att jag kan.”

Här på kontoret i källaren kan hon fortfarande inte riktigt sätta ord på det. Hon stryker den lilla yorkshireterriern Heidi över pälsen.

”Pressen kommer från en känsla av att om jag inte gör något är jag inte värd något. Jag som har så lätt för mig har ju fått alla förutsättningar. Jag har känt så mycket förväntningar på mig, som kanske inte alltid har varit sanna även om jag upplevt det så. Och så min barndoms­kompis Sanna som inte fick möjlighet till liv.”

Men tack vare terapin har hon kommit till en inre visshet om att man inte behöver vara perfekt. Och lärt sig inse att det går bra ändå.

”Jag klarade ju gymnasiet utan att plugga, likaså universitet. Att jag har lätt för mig är inget som jag ska skämmas över eller tona ner utan det är ju i stället så jag kan hjälpa mina medmänniskor.”

Det är också så hon ser på sin roll som vd i dag. Att hon är en resurs för de olika bolagen.

Det krävs en hel whiteboard för att förklara bolag, ägarandelar och verksamhetsinriktningar. Hon släpper ner Heidi på golvet och vänder upp en fullklottrad tavla, kvar sedan något möte, pekar och visar. De har bland annat startat fonden Hidden Dreams som ägnar sig åt problemlösning. Efter ett drygt år har Hidden Dreams fyra bolag i olika branscher. Sedan drog de igång Spartacus som Annika Ottosson också är delägare i.

”Vi fokuserar på osexiga branscher där behovet av förnyelse är stort. Vi har i dag ett tandläkeribolag, fastighetstutveckling och företag inom vård och omsorg, och tillför inte bara kapital utan även kompetens och erfarenhet.”

Eftersom Dr Saeid är ett holdingbolag har hon endast personalansvar för de sex personer som är anställda i Spartacus. Men då de bygger bolag från grunden anställs entreprenörerna först som affärsutvecklare i Dr Saeid AB, där Annika Ottosson coachar, stöttar och diskuterar de olika affärsidéerna. Först när entreprenörerna visat vad de går för anställs de i egna startup-bolag. Annika Ottosson har därför tvingats ta i tuffa personalfrågor och bland annat avskedat två personer.

Största utmaningen är just ledarskapet.

”Många vill visa framfötterna för Saeid eftersom han är en framgångsrik entreprenör. Jag blir ofta käppen i hjulet som ifrågasätter, ställer krav, ber om revideringar av underlag, vill ha fram modeller, rapportering. Det är svårt att leda i den positionen när man är hälften så gammal, och enda tjejen. Det är som Saeid sa vid anställningsintervjun. Entreprenörer är väldigt engagerade i sina bebisar, det är många stora egon att hantera. Där min egen lite klumpiga direkthet inte alltid är så bra. Men två saker lärde jag mig tidigt. Det första är att det är skillnad på sak och person. Det andra är ett mantra; gör man inget så händer inget.”

Annika Ottosson fortsätter:

”Min arbetsroll är väldigt bred. Och det passar min personlighet. Min ångest får mig att jobba bättre.” Hon refererar till illustratören Stenmark som på en av sina bilder skriver ”En del är för dumma för att ha ångest. Det är smart.”

”Jag har bra självförtroende och dålig självkänsla. Vilket kanske är bra. Jag vet att jag kan, och hade jag inte varit så självkritisk hade jag kanske blivit väldigt uppblåst.”