”Än idag frågar jag mig: ’Hur hade Stenbeck gjort?’”

Pontus Frithiof är kocken som blev krögare, entreprenör – och chef.

Det var också när Pontus Frithiof som ung hamnade i restaurangbranschen på en praoplats hos Erik Lallerstedt, som han kom i kontakt med Kinneviks kontroversiella guldgosse Jan Stenbeck, ägare till fastigheten.

”Han lånade mig pengar så att jag kunde köpa Eriks restaurang ett par år senare. Ja, modet kanske kommer från honom. Stenbeck har inspirerat mig oerhört mycket i att våga göra sådant som jag inte har gjort tidigare”, har Pontus Frithiof tidigare sagt i en intervju med Chef.

Nu har SVT:s dramaserie ”Stenbeck” lett till att den omstridda finansmannen hamnat i ropet igen.

Pontus Frithiof minns en visionär ledare som han anser att fler av Sveriges chefer borde ta efter.

Vad har Jan Stenbeck betytt för dig?

”Jan Stenbeck har betytt och betyder fortfarande mycket för mig, ännu i dag mer än 20 år efter sin bortgång. Första gången jag träffade honom var jag 16 år. Sedan dess har jag haft förmånen att följa hans entreprenörskap och företagande på nära håll. Men också hans stora intresse för mat och vin, hans oerhörda detaljnoggrannhet kring middagar och måltider, allt uppkryddat med underbar humor”, svarar Pontus Frithiof.

På vilket sätt har Stenbeck inspirerat dig?

”Jan var en excentrisk levnadskonstnär som älskade livet – och att njuta av det. Hans enorma entreprenörskraft kommer att inspirera mig för resten av mitt liv. Än idag, i kritiska situationer, ställer jag mig ofta frågan: ”Hur hade Jan gjort?”. Sedan hoppas jag att jag fattar rätt beslut! Han får mig fortfarande att tänka annorlunda. Att han sedan både älskade bilar och hundar, innebär att vi hade ytterligare några saker gemensamt.”

Hur var Stenbeck som chef/ledare?

”Jag arbetade inte under Jan som anställd. Men sett till den relation vi hade tycker jag att han var mycket visionär, med en förmåga att se allt i nästa steg, vilket jag sällan varit med om hos någon annan. Utöver det beundrade jag hans handlingskraft och att få folk med sig.”

”Det talas ofta om skräcken för Jan Stenbeck, men jag har inte känt av den. Däremot en hög kravställan och – som han själv säger i sitt sommarprogram på P1 Sommar: ’Varje viktig ledare kommer ha flera jobb, vara delvis nedbruten och leva i skräck för att misslyckas.’”

”Det kanske inte låter 2020-tal direkt, men han avlönade också folk generöst och jag vill minnas att inget annat svenskt företag än Kinnevik har gjort så många chefer och vd:ar till miljonärer. Han ställde höga krav, men gav också hög payback om du var skicklig och gjorde ett bra jobb.”

Vilka positiva ledaregenskaper från Stenbeck kan Sveriges chefer ta efter?

”Tydlighet, våga säga vad man tycker, våga fatta beslut som är obekväma och att våga ställa krav på sina medarbetare. Allt detta kan vi bli bättre på i många fall, och jag tränar på det fortfarande.”

Vilka är dina mest framträdande minnen av Stenbeck?

”Det är faktiskt väldigt svårt att välja! Men en gång skulle vi fixa en spektakulär middag för Jan i Polen. Han skulle anordna en kräftskiva, för då var Kinnevik en av de största markägarna i Polen för jordbruk, kanske till och med den största. Vi fick åka privatjet dit, Jan hade lyckats öppna en flygplats som hade varit stängd sedan kriget så att vi kunde landa. Planet var fyllt av mig och Mario min högra hand, en enorm massa flodkräftor (inte signal!) från hans egna vatten, och massor med färsköl från hans bryggeri.”

”Allt var planerat in i minsta detalj, och jag hade jobbat med middagen länge för att säkerställa att allt skulle vara 100 procent perfekt. Dagen innan ringer han mig och säger: ’Pontus jag har just fått höra att jag ska hämta min nya Ferrari i morgon, så jag kan inte komma på kräftskivan (som han själv stod som värd för). Kräftor kan jag äta närsomhelst men köra min nya Ferrari vill jag inte ligga i en säng i Polen och undra över hur det känns.’”

”Så han bokade av sig själv, men alla andra influgna gäster fick ta del av middagen, som blev en succé. Det säger något om Jan. Dels om hans detaljnoggrannhet, men också något om hans busighet och barnslighet.”