30 år i chefskapets tjänst: ”Känns i hjärtat att vara chef”

Calle Fleur: ”Vad roligt att få sitta här med er, vid mediemogulen Jan Stenbecks favoritbord (läs mer i faktarutan nedan, reds. anm.) och prata ledarskap. Henrik, året är 1995. Hur började allt?”

Henrik Frenkel: ”Historien är att tidningen Personal, som ägdes av familjen Bonnier, och Ledarnas tidning Arbetsledaren skulle slås ihop. Redaktionen fanns redan men jag kom in som konsult innan lanseringen för att bygga konceptet. När chefredaktören Jonas Florén blev utbränd hoppade jag in i hans ställe. När jag slutade sa jag: ’Hör av er om ni vill sälja.’ Jag hade förstås inga pengar, men Bonniers hörde av sig ett halvår senare. De trodde inte på tidningen och erbjöd mig sin andel för en krona. När jag tittade på siffrorna insåg jag att det inte gick att misslyckas. Jag bad om lite räknehjälp, sedan sa jag ja. Men jag var livrädd.”

Calle Fleur: ”Vad var du rädd för?”

Henrik Frenkel: ”Jag hade varit chef så jäkla länge. Jag hade fått sparken från Aktuellt, jag kände mig som en misslyckad chef men en kanonbra konsult. Jag älskade att inte ha några medarbetare. Därför är det så komiskt att jag startade en tidning om chefskap. Jag ville inte prata om ledarskap, därför fick tidningen namnet Chef.”

Calle Fleur: ”Vad är skillnaden mellan chefskap och ledarskap, menar du?”

Henrik Frenkel: ”Chefskap är det praktiska i vardagen. Jag hade svårt för teorier. De som läser Chef vill inte ha managementmodeller utan handfasta tips i vardagen. Vi kom snabbt på vårt mantra: Ett bultande hjärta och en skiftnyckel. Det känns i hjärtat att vara chef och det skulle kännas i den här tidningen. Nu ser ni att jag går igång. Jag trodde att jag hade glömt allt det här.”

Calle Fleur: ”Hur såg konkurrensen ut?”

Henrik Frenkel: ”Det fanns ingen. Mellanchefen fanns ju knappt. De hade begränsade budgetar, ganska låga inkomster, inget större mandat. Mellanchefen låg mitt emellan de anställda och de beslutande cheferna och var inte en intressant målgrupp – för någon. Ingen tog oss på allvar.”

Cissi Elwin: ”Chefer var en väldigt förbisedd grupp. Man pratade bara om de stora toppcheferna, mellanchefen var helt anonym. Man kan säga att Chef skapade den här gruppen.”

Henrik Frenkel: ”Det stämmer. Vi hittade en målgrupp på 500 000 personer som ingen hade riktat sig till. Så vi började med frukostar, sedan kom Stora Chefsdagen, nyhetsbrev, Årets Chef, Kompetensgalan (som sedan blev Chefgalan, reds anm). Vi startade massa saker för att få uppmärksamhet. Och vi blev Årets tidskrift redan 1997. Det var jätteviktigt.”

Calle Fleur: ”Ann, du kom in tidigt i bilden?”

Ann Fredlund: ”Jag blir nästan förskräckt över hur länge sedan det var. Redan då var Chef i ropet som en ny, kul tidning som tog ett annorlunda grepp om något som upplevdes som rätt trist. Jag lockades av att Chef synliggjorde ledarskapet och peppade chefen. Jag mognade mycket av jobbet, jag blev själv en bra chef av att lusläsa tidningen.”

Henrik Frenkel: ”Hela idén var att tidningen Chef skulle hålla dig i handen. Vi fanns där för dig, för jobbet var jäkligt tufft och svårt.”

Calle Fleur: ”Ann, hur såg medielandskapet ut under din tid?”

Ann Fredlund: ”Det gick väldigt bra för Chef. Det var goda tider, vi expanderade. Det var inget prat om tidningsdöd på den tiden, det var en guldålder.”

Calle Fleur: ”Hur pratade man om ledarskap?”

Ann Fredlund: ”Det fanns inte Ny som chef-kurser som nu. Man bara blev chef – och sedan var man vilsen och orolig. Jag började under it-bubblan när Jonas Birgersson stod som Messias och förkunnade sina tankar om ledarskap. Mycket som är självklart i dag var helt nytt då, som coachande ledarskap och självledarskap. Det skakade om den här ’grå massan’ av mellanchefer. Jag minns ett omslag med en medelålders chef med kepsen bak och fram, på en skateboard. Många kände så: ’Hjälp, hänger jag med?’”

Calle Fleur: ”Martin, 2003 kom du till Chef med vad du själv beskrivit som ett fiasko i bagaget, en annan tidning som aldrig lyfte?”

Martin Kreuger: ”Ja, det är den bästa skolan man kan få. Nu kom jag till en väldigt väloljad redaktion. Jag lockades av att få smygtitta på chefens känsloliv: Chefer var folk med makt, riktiga människor som kände saker. Det fanns nästan en pornografisk kvalitet där, om man ska spetsa till det. Alla andra hade skrivit om ledarskap som något könlöst och känslolöst. Att då plötsligt bli terapeutisk var superspännande!”

Cissi Elwin: ”Jag minns när någon kallade Chefdagen för ’Bullen för direktörer’. Det tyckte jag var roligt. Alla vågar inte fråga toppchefer vad de är rädda för.”

Calle Fleur: ”Martin, du skrev mycket om att du ville bli chefens hemliga vän?”

Martin Kreuger: ”Jag ville stå på chefens sida. Jag tyckte att aspekten kring makt hade gått förlorad. Du kan inte bara vara gullig mot medarbetarna. Du ska få dem med dig och ta hand om dem, men du måste också fatta obekväma beslut. Jag tyckte att det var dags att påminna om att vi håller på med maktutövning. Du har befälet, du bestämmer.”

Calle Fleur: ”Du var bara chefredaktör under tre år, men när man tittar i tidningsarkivet ligger du bakom många av de mest iögonfallande omslagen i Chefs historia. ’Ta befälet!’, ’Du är kung’, ’Vägra led ett vuxendagis’, sådana rubriker. Du måste ha mött en del motstånd?”

Martin Kreuger: ”Självklart, om du inte får motstånd har du fel jobb. För mig är Chefs andlige fader Jan Carlzon, hans bok ’Riv pyramiderna’ är liksom Bibeln. Och han skriver just om vikten att uppfinna sig själv på nytt. Det försökte jag göra.”

Calle Fleur: ”Henrik, 2007 sålde du din del av Chef till Ledarna. Nu snabbspolar vi till 2011, då du kom in Cissi?”

Cissi Elwin: ”Då kom jag. När jag blev tillfrågad om Chef låg jag under en filt och var utbränd. Jag var vd på Filminstitutet men hade gått in i väggen. Jag var knappast världens kaxigaste människa, men jag var sugen på utmaningen.”

Calle Fleur: ”Du började tidigt att lyfta stora, viktiga frågor i Chef.”

Cissi Elwin: ”Ja. Eftersom jag har jobbat mycket med mångfaldsfrågor ville jag utmana bilden av chefen som en 42-årig man i kostym. Det blev min mission redan från början. Jag ville inte bara vara en objektiv röst, jag ville bli lite …”

Martin Kreuger: ”Aktivist?”

Cissi Elwin: ”Ja. Vi drev en kampanj om den bristande mångfalden i chefsleden som vi kallade ’Vit makt’, det stack ut. Och vi drev ett projekt som vi kallade ’Battle of the numbers’ tillsammans med tio av Sveriges största företag. Det gav Chef en röst och gjorde oss relevanta.”

Calle Fleur: ”Just det lockade mig när jag började jobba på Chef. Vi tog ställning, vi stred för det goda ledarskapet.”

Cissi Elwin: ”När jag började var devisen fortfarande det Martin sa, att Chef alltid stod på chefens sida. Jag tyckte att det var fel eftersom det finns en massa chefer som är skitstövlar. Vi ändrade det till att vi alltid står på det goda ledarskapets sida. Det var en viktig distinktion som vi pratade mycket om.”

Martin Kreuger: ”Intressant! Man måste förstå när kriget är vunnet, liksom, när man behöver gå vidare. Jag kunde inte ha gjort samma tidning som någon av er andra gjorde.”

Cissi Elwin: ”Nej, exakt. Mitt uppdrag var att modernisera Chef. Men vi höll fast vid ledorden ’nyttig, praktisk, mänsklig’.”

Calle Fleur: ”De här goda tiderna som de andra har berättat om, de kände du knappast av? Det var ju botten ur för mediemarknaden på 10-talet.”

Cissi Elwin: ”Det var verkligen inte goda tider. Så vi försökte dels ta plats i samhällsdebatten, dels skapa starka digitala plattformar. Inte minst på LinkedIn, som tidigt blev en viktig kanal för oss.”

Calle Fleur: ”Ett mönster i det här samtalet är att många saker går igen. Självledarskap är ett lika stort modeord nu som 2001.”

Ann Fredlund: ”Ja, precis. Makten har gått från chefen till medarbetaren, och inte så lite heller.”

Martin Kreuger: ”Nu måste du sälja in dig själv till dina medarbetare.”

Cissi Elwin: ”Det har blivit mycket svårare att vara chef. Du måste liksom förtjäna din roll, du behöver jobba för att vara trovärdig.”

Ann Fredlund: ”Chefer mäts mer nu, vi har medarbetarundersökningar och temperaturtagningar. Du kan bli avslöjad.”

Cissi Elwin: ”På jättemånga sätt är det väldigt bra, utrymmet för destruktivt ledarskap har blivit mindre.”

Martin Kreuger: ”Då får jag genast säga emot. Donald Trump? Ni skriver för lite om honom. Den starke mannen är tillbaka.”

Calle Fleur: ”Hur påverkar det mellanchefen?”

Cissi Elwin: ”Jag är fullkomligt paralyserad av skräck över det. Den här skamlösheten smittar och kommer att påverka chefer, men jag måste tro att det bara blir en kort period.”

Henrik Frenkel: ”Allt ni pratar om stämmer, men vi håller oss på en ganska hög nivå. Chefs egentliga målgrupp har ett tydligt uppdrag – att nå ett mål. Vilket ledarskap ska man använda då? Cheferna har fått större mandat och större ansvar. De drivs av prestation, inte av vad Trump gör.”

Ann Fredlund: ”Jag tror att många vanliga chefer inom vård och kommun känner att de dränks i den digitala utvecklingens alla verktyg, med mer admin och svällande hr-avdelningar. Du sitter fast fjättrad med din rätt höga chefslön vid din dator och känner att du inte kan åstadkomma någon förändring överhuvudtaget. Det är hopplöst tråkigt om man tänker efter.”

Calle Fleur: ”Henrik, lyssnar man på dig låter det som att chefen har större mandat i dag än tidigare. Är det enklare att vara chef i dag än 1995?”

Henrik Frenkel: ”Nej, inte alls. Jag brukar säga att ansvar handlar om att någon måste ligga vaken om natten. Jag tror att många chefer ligger vakna om natten.”

Cissi Elwin: ”Det vet vi att de gör.”

Calle Fleur: ”Vi vet också att de inte ligger …”

Henrik Frenkel: ”En annan förändring är att äldre chefer inte längre är kunnigare än yngre. För första gången upptäcker äldre chefer att de är rädda för de yngre cheferna.”

Ann Fredlund: ”Dagens 30-åringar är så självmedvetna och mogna. De vet om sina brister, de vågar blotta sig.”

Henrik Frenkel: ”Och de kan tekniken.”

Calle Fleur: ”Samtidigt ser vi studier som visar att unga inte vill bli chefer, experter pratar om en framtida ’chefskollaps’. Och så pratar vi om självledarskap. Kommer vi att behöva chefer i framtiden?”

Martin Kreuger: ”Den frågan har också ställts i 30 år. Tyvärr. Men det är intressant. Behövs chefen – och till vad?”

Ann Fredlund: ”Helikopterperspektivet behövs väl ändå, att någon kan zooma ut?”

Martin Kreuger: ”Någon måste visa vilken boll vi ska springa på.”

Calle Fleur: ”Finns det något inom ledarskap som vi pratar för lite om i dag?”

Cissi Elwin: ”Just nu känns det som att hela världen går åt helvete. Då tror jag att chefen har en viktig roll i att skapa framtidshopp. Att försöka hitta gnistan och ljuset och förmedla det till organisationen.”

Calle Fleur: ”Jag tycker att en utmaning i dessa tuffa tider är hur man undviker att bli alltför präktig eller duktig. Det skrev ju du till mig, Henrik, när jag skickade exempel på frågor inför det här samtalet?”

Henrik Frenkel: ”Nej, jag tyckte att frågorna var tråkiga.”

Calle Fleur: ”Just det. När jag bläddrar i gamla nummer av Chef slås jag av att det nog var lättare att vara busig och ta ut svängarna som chef på din tid. Det var ett annat klimat.”

Henrik Frenkel: ”Alla mina krönikor i fyra, fem år handlade om att jag drog ner brallorna på mig själv. För att cheferna skulle känna ’åh, jag är inte ensam’.”

Calle Fleur: ”Det där känner jag igen.”

Cissi Elwin: ”Vi har sagt under många år att den vanligaste frågan chefer ställer sig är ’duger jag?’ Känslan att du inte är ensam har alltid varit en viktig grundbult i Chef.”

Calle Fleur: ”Men Henrik, när vi nu sitter här i Jan Stenbecks gamla rum, med alla tidningarna utlagda på bordet. Vad känner du? Är du stolt?”

Henrik Frenkel: ”Jag är ofantligt stolt över att jag var med och grundade tidningen. Och att den fortfarande lever, när så många andra tidningar har gått under. Och så är jag jätteglad över att träffa er. Det är kul att prata om det här.”

Calle Fleur: ”Så vad är ditt medskick då, till mig och till oss som fortfarande driver det här?”

Henrik Frenkel: ”Det första är att jag tror att du är rätt person för det. Det får du inte stryka! Och sedan ska du inte lyssna så mycket på gamla chefer. Kör ditt eget race. Lyssna gärna, men tappa inte kursen. Tro på det du gör. Och våga göra fel.”