Varning för sociala personer

Tänk dig att du ska rekrytera en ny nyckel­medarbetare till din verksamhet. Dina ögon faller på en ansökan med formuleringen: »Jag är lite blyg och  inte särskilt intresserad av människor, men jag är mycket kompetent i mitt yrke«. Handen på hjärtat – hur stor är sannolikheten att du kallar denna person till intervju? Nä, just det, du gör inte direkt vågen. Och det är inget konstigt i det. Det finns sanningar som är så etablerade att vi närmast tar dem för givna.

En sådan är att sociala människor är att föredra i arbetslivet. Det menar Liisa Keltikangas-Järvinen, professor i tillämpad psykologi vid Helsingfors universitet. I sitt hemland är hon banbrytande inom temperamentsforskning och i sin åttonde bok om socialitet och sociala färdigheter (som ännu bara finns på finska) slår hon hål på myten om vikten av att vara social i arbetslivet.

Vi har lärt oss att dyrka den sociala förmågan i så hög utsträckning att vi ofta oreflekterat utgår från att en person måste vara social, på toppen av allt annat på kravlistan, för att överhuvudtaget komma i fråga för ett jobb. Men Liisa Keltikangas-Järvinen menar att det inte bara är felaktigt, utan dessutom kan vara rent skadligt.

»Tror man på det är det lätt att göra kostsamma fel, vid val av såväl medarbetare som chefer.«
För att förstå hennes resonemang måste man göra skillnad mellan »socialitet« och »sociala förmågor«. Socialitet är något medfött och handlar om temperament. Vi har alla behov av andra människor ­­i ­­­­våra liv, men en mycket social per­­­­son har större behov av detta än andra.

»Sociala förmågor«, däremot, är något vi lär oss från barnsben och vidare genom resten av livet. Det handlar om att kunna behärska sociala situationer. Exempelvis kan en blyg person ha utmärkta sociala förmågor, men sakna behov att stå i centrum. Han eller hon ser främst till att sköta sina arbetsuppgifter.

Blandar du ihop dessa begrepp kan till exempel en blyg person vid en anställningsintervju riskera att väljas bort med motiveringen att han eller hon är »osocial«. I själva verket kanske just denna person tack vare sin personlighet är ett ess på jobbet, då personen i fråga fokuserar på sitt jobb i stället för att vara en lustigkurre och ständigt samla folk till after work.

»Forskningen visar intressant nog att just blyghet står i samband med empati. Det gör däremot inte socialitet. Det betyder att en alltför social person inte nödvändigtvis märker att omgivningen tröttnat på att han eller hon alltid vill stå i centrum«, säger Liisa Keltikangas-Järvinen.
Hennes slutsats är att vi åter måste sätta yrkeskunskapen i högsätet.

»Vi har i alldeles för hög grad belönat socialitet. En person som stilla och utan att väcka uppmärksamhet sköter sina arbetsuppgifter hamnar ofta i skymundan.«
Idealet är den klassiska statstjänstemannen. Han eller hon sköter noga sina arbetsuppgifter, men förlägger sitt privatliv till fritiden.

»Det har i dag blivit något slags konstig sammanblandning av jobb och fritid. En del arbetsgivare ut­­går från att de anställda alltid ska vara nåbara. Och en del arbets­tagare förväntar sig att så gott som dagligen få beröm för det som de presterar. Men det är väl ändå något fel om en vuxen människa ständigt måste rosas på jobbet?«
Liisa Keltikangas-Järvinen till och med varnar för arbetsplatser med alltför många för sociala personer. Där kommer det att pratas och skvallras i stället för att var och en sköter det som de faktiskt är anställda för att göra.

En konsekvens som hennes resonemang får för chefsjobbet är att du vid en nyrekrytering inte passivt sväljer allt som en mycket social person säger om sig själv. Handlar det dessutom om att rekrytera en chef behöver du utifrån detta lyssna extra noga efter varningsklockorna. För alltför sociala personer blir dåliga chefer.

För dem är det så pass viktigt att vara omtyckt att det kan gå ut över beslutsförmågan. Han eller hon kan under loppet av en timme hålla med tre olika medarbetare.
En annan anledning till att en sådan person är olämplig som chef är att han eller hon gärna delegerar svåra beslut till andra för att själv kunna två sina händer.

»Ju mer det stormar på en arbetsplats, desto olämpligare är en sådan här chef«, säger hon.
Men är det så farligt om man skvallrar en smula på fikapausen?
»Självfallet inte. Sådant behövs också. Men det är viktigt att komma ­­­ihåg att på arbetsplatsen ­är vi först och främst för att arbeta«, säger hon.