Vem vinner ledarvalet? Chef synar Clintons och Trumps ledarstilar

TEXT: KARIN HENRIKSSON

Egentligen är en presidentvalkampanj ett pop-up-företag. Under ett och ett halvt år leder kandidaten en stab med ett par tusen anställda över hela USA med ett enda mål – att vinna valet. Förra gången Hillary Clinton ställde upp, 2008, blev facit dystert. Hon kritiserades för att inte ha haft full kontroll över utgifterna, för att ha för vaga säljargument och för att ha missbedömt konkurrenten Barack Obama.

I år tävlar hon mot Donald Trump som förvisso har noll erfarenhet av politik i praktiken. Men som visat sig ha en kommunikationsstrategi som ledde till nomineringen, trots att han faktiskt inte saluför allt i partiets gamla produktutbud.

Det finns hur många tvärsäkra ledarskapsuttalanden som helst från affärsmannen Trump. Han gav ut sin första bästsäljare, The art of the deal, redan 1987, alltså för nästan 30 år sedan. Ett sådant citat lyder:

”Management är en konstart som är mycket viktig för mig. Att ha ledarskapsfärdigheter och personal som älskar jobbet är ett av livets stora glädjeämnen.”

Läs också: Hannah och Aamanda: ”Vi är oskiljaktiga”

Veteranpolitikern Clintons böcker är mer inriktade på läxor som hon lärt sig, från uppväxten till studieåren, från äktenskapet med Bill Clinton och sakpolitiken under utrikesministertiden.

Trump omtalas ofta i termer som magnat och miljardär. Men hotell-, kasino- och nöjesimperiet är ganska litet med amerikanska mått mätt, 22  500 anställda enligt en vanlig uppgift. Hans förmåga att porträttera sig själv som en skicklig företagsledare som inte står i skuld till några särintressen är ett huvudskäl till framgångarna bland väljare som är trötta på ett system de uppfattar som korrupt.

Hillary Clinton har varit chef för en liten personalstyrka i sitt kontor under åren som senator och sedan för knappt 70 000 hemma och i utlandet som utrikesminister. Men på UD finns rutiner att följa och lite tillspetsat ligger det till så att utrikespolitiken rattas från Vita huset.

Chef bad två välkända amerikanska managementexperter att väga presidentkandidaternas ledarstil mot varandra.

Så här säger Steve Tobak som är managementkonsult och krönikör i Fox Business och Fortune:

I kategorin beslutsfattande tror Steve Tobak på Trump som har större erfarenhet av många år i ett globalt företag. Antalet misslyckanden är inte fler än andra entreprenörers. Han tycks, enligt Tobaks analys, gå in om så behövs, men litar annars på sina mellanchefer. Men, invänder Tobak, det har varit några dåliga drag under valrörelsen och Trump är inte så välinformerad som han borde vara.

Clinton har aldrig lett någon stor organisation och därför är det svårt att ge ett omdöme, enligt Tobak som nämner de utrikespolitiska strategiska tveksamheter som hon fått skulden för.

Läs också: 3 dåliga mejlvanor att undvika

När det gäller förhandlingar menar Tobak att Trump skulle bli en effektiv förhandlare, eftersom han alltid försöker hitta vägar att övertrumfa motparten. Men Tobak framhåller ändå Clinton, vars bakgrund i politiken är ett plus, när det kommer till nödvändigt kompromissande.

Egenskaper som ödmjukhet och integritet är viktiga för att bygga upp förtroende, men här uppvisar båda kandidaterna skriande brister, menar han. I Trumps fall handlar det mest om överdrifter och skryt medan Clinton lyckats med bedriften att framstå som en inbiten lögnare, enligt Tobak.

I genren kommunikationsförmåga blir det oavgjort, Trump får beröm för sina karismatiska snabbkommentarer och ambitionen att alltid, alltid klå rivaler. Clinton klarar den amerikanska politikerns viktigaste instrument – det skrivna talet – bäst. Dessutom är hon, enligt Tobak, skickligare på att tolka andra människors känslor och att bygga långsiktiga koalitioner.

”Donald Trumps kandidatur säger mycket om management och bredare samhällstrender. Mängder av folk är trötta på politisk korrekthet – att vara tvungna att tänka på vad de gör och säger – och de tycker att Trumps öppenhet är uppfriskande och inger hopp om ändring. Clinton var helt enkelt förutbestämd, för längesedan”, menar Steve Tobak.

Sydney Finkelstein är professor vid Tuck School of Business och har skrivit flera managementböcker, senast Superbosses: How exceptional leaders master the flow of talent. Även han har granskat Clintons och Trumps ledarförmågor:

Om Clinton noterar han att hennes metodiska stil är tidsödande, men innebär att hon i slutänden verkligen kan stå för sina beslut. Trump är rena motsatsen. Han håller mycket för sig själv och vänder sig sällan till andra – och till och med undviker ”big data” eller de it-verktyg som valkampanjer använder numera för att kartlägga opinion och väljarmönster.

”Skrotandet av formella och traditionella anställningar är en av de tydligaste trenderna inom management just nu. Vi går mot mer flexibilitet, mot en ’gig’-ekonomi, med kunniga människor som vill ha frihet och självständighet i sina karriärval. Ingen av kandidaterna återspeglar denna trend”, säger Sydney Finkelstein.

Läs också: Ultimata listan: 5 saker utmärkta ledare gör varje dag

USA är ett stort och mångfacetterat land, påpekar Sydney Finkelstein, som inte tycker att det är särskilt anmärkningsvärt att en kandidat som ter sig auktoritär – ”tycks veta vad han vill, uttrycker sig aggressivt, appellerar till deras skräck för förändring” – går hem i vissa grupper. Det är osäkert, tillägger han, om Trump skulle fortsätta i den stilen i Vita huset. Och, i så fall, finns spärrar i det amerikanska politiska systemet.

Att striden står mellan två så olika personlighets- och ledarskapstyper förvånar inte Sydney Finkelstein:

”Det föreligger så gott som alltid vissa likheter mellan framgångsrika ledarfigurer även om de uppträder olika. Självsäkerhet, till exempel, är absolut nödvändigt.”

USA har aldrig haft någon kvinnlig ÖB eller ens försvarsminister. Därför spökar, förstås, frågan om kvinnligt respektive manligt ledarskap.

Forskaren Heather Hurlburt på tankesmedjan New America i Washington ser bevis på att kvinnor på toppositioner i vissa frågor skärskådas mer vad gäller kompetens, tuffhet och känslor:

”En majoritet av väljarna uppger att de har lika stort förtroende för män som för kvinnor som ledare, men när nationell säkerhet kommer på tal sjunker talen för kvinnorna. 37 procent sa att män är bättre lämpade, 56 procent att kön inte spelar roll. Förvisso en förbättring jämfört med förr om åren, men kan jämföras med att 73 procent anser att kön är irrelevant när det gäller ekonomin”, säger hon.

Den allra första lagen som Barack Obama undertecknade handlade om jämställd lönesättning. Men i hans regering med 15 ministerposter sitter endast fyra kvinnor. På övriga sju poster med så kallad kabinettstatus återfinns tre kvinnor, däribland FN-ambassadören. Hillary Clinton lovar att hälften av hennes ministrar ska vara kvinnor.

Donald Trumps dotter, Ivanka Trump, fungerar som faderns talesperson i de här frågorna och beskriver den privatägda Trump-koncernen som kvinno- och familjevänlig. Men det är lätt att gräva fram fördomsfulla uttalanden av fadern, som detta om första hustrun:

”Jättemisstaget jag gjorde med Ivana var att lyfta henne ur hustrurollen och låta henne sköta ett av mina kasinon och sedan Plaza Hotel.”

Eller:

”För att nå framgång måste en man ha stöd hemma, som min far hade från min mor, inte någon som ständigt gnäller och gnölar.”

Eller:

Den 8 november bestämmer väljarna vilken president – och ledare – de vill ha.

Läs också: 7 tips – så säger du emot chefen på sätt sätt

Från näringslivet till Vita Huset

Drömmen om en kandidat med bakgrund i näringslivet väcks inför varje presidentval. Men de som försökt på senare år, it-miljardären Ross Perot 1992 och riskkapitalisten Mitt Romney 2012, förlorade. Segraren år 2000 George W Bush hade en MBA och några år i oljeindustrin i Texas men han tillhör en prominent politikerklan och var guvernör när han ställde upp.

Det är mycket som talar emot att personer med chefsbakgrund blir lyckade toppolitiker:

-De är inte vana att bli motsagda, utan förväntar sig att beslut ska verkställas.

-De kan sakna samhällsintresset som krävs för att fånga upp stämningar i breda grupper.

-Företag är något annat än en förvaltning med ansvar för säkerhet, sjukvård, utbildning etc.

-Internationella förhandlingar om till exempel gränstvister, klimatet, kriget i Syrien, går inte till som en affärsuppgörelse.

-I näringslivet räknas kunder, aktieägare, konkurrenter. I politiken är målet ”det allmännas bästa”, något som tolkas olika.

-En företagsledares prestationer kan mätas i omsättning, vinster, aktiekurser, kundnöjdhet, personalomsättning, medan en politikers gärningar kanske kan utvärderas först efter många år.

-Ett företag kan försätta sig i konkurs, det kan inte ett land.

-Politiker i demokratier har mindre makt än man föreställer sig. I USA måste presidenten få med sig kongressen på sina förslag.

Källor: Forbes, HBR, Salon

Läs också: Förenklat arbetssätt sparar 1200 timmar