Tomas Alfredson: ”Göra film är en militärövning”

Många regissörer är ökända för att vara auktoritära. Hur är du är som chef?
”För mig finns det en tydlig semantisk skillnad i att vara auktoritär och att ha en auktoritativ ledarstil. Auktoritär är en egenskap och att vara auktoritativ är att ha drag av det, eller att tillämpa ett sådant tonfall. I vissa moment inom mitt yrke passar det ganska bra att vara auktoritativ. Det innehåller många moment som är ganska lika en militärövning.”

Hur menar du?
”Dikten, eller berättelsen man håller på med, ska knös in med skohorn i verkligheten och det är ganska mycket som kan trilskas. Jag tror att det är ett militärt uttryck ’att gilla läget’. I arbetet med en film gör man allt för att utesluta slumpen. Sedan, när slumpen väl kommer ska man kunna gilla den, bejaka den, eller bara acceptera att den finns.”

Tilltalar den tydliga strukturen i filmarbetet dig, eller ser du den som ett medel för att nå ett mål?
”Grundincitamentet för att göra filmer, skivor, eller böcker är ofta att man har svårt att uttrycka sig till vardags. Så är det i alla fall mig. I filmen tycker jag att jag får tala till punkt. Där tycker jag att jag kan göra mig förstådd. I vanliga livet är det ofta värre, där tycker jag ofta att jag uttrycker mig otydligt, eller att folk inte förstår mig. I filmvärlden kan jag vrida och vända på alla detaljer i en scen väldigt länge. Det kan man ju inte göra i verkliga livet. I filmens värld kan jag älta sådana saker som hur personerna ska stå eller vad de ska säga hur länge som helst, tills jag får det som jag vill ha det.”

Blir det alltid som du har tänkt dig?
”Nej, det blir det inte. En gång på hundra kanske.”

Kan du nämna ett sådant exempel?
”Filmen Tinker Tailor Soldier Spy slutar ganska oväntat, med ett avslöjande av vem som är förrädaren och vad bakgrunden till det är. När det kommer i dagen så görs det till en låt som jag hittade av en slump – en mycket främmande fågel i sammanhanget. Det är en inspelning med Julio Iglesias av en låt som heter La Mer. Jag ville att det i filmen skulle kännas som att öppna ett fönster i ett rum med unken luft. Ordningen återupprättades och sanningen kom in. Jag kunde inte argumentera för låten mer än så. Den har en tydlig 70-talskänsla, med en spansk sångare som sjunger på franska. Den har allt som den här spionvärlden inte har. Låten har feminititet, elegans, kontinental lyx. Den är allt annat än det där gubbgrejset. Jag tycker att den sekvensen blev som jag tänkt mig.”

De där 99 gångerna när det inte blir exakt som du har tänkt dig. Hur lever du med det, att det bara är nära nog?
”Det kan vara nära nog på många sätt. Det kan vara nära nog, fast bättre. Och så kan det vara nära nog, fast något annat. Det är som när man har förutfattade meningar om människor ”det där är en sådan där dagismorsa som klagar på parkeringsvakter”. Men så ibland, är den människan något helt annat. Då är det helt underbart. När ens förutfattade meningar kommer på skam.”

Finns det lägen under en filminspelning då det är extra viktigt att du använder dig av den auktoritativa sidan?
”Ja, det måste det vara. Man måste ha väldigt tydliga överenskommelser om vem som är ansvarig för vissa delar. Annars faller det sönder. Men rätt använt och med skickliga medarbetare kan det auktoritativa draget leda till att man kan göra fantastiska saker och anpassa sig snabbt till olika omständigheter.”

Vilka omständigheter kan det vara?
”Låt säga att vi ska filma en kärleksscen.  I manuskriptet är scenen beskriven att utspela sig på en strand i solsken. Så kommer då dagen då detta påhitt ska bli till film. Och så börjar det regna. En av skådespelarna ska resa bort imorgon, och ska raka av skägget för att vara med i en annan film. Vågar vi lita på att det där skägget växer ut igen och att vi får ta om scenen när han finns tillgänglig nästa gång? Kommer vi ha råd med det om tre månader när vi kanske gjort av med alla pengarna? Det är saker man måste debattera tyst inom sig. Det kan sluta med att jag går från den soliga stranden, till ett romantiskt duggregn under löven i dungen bredvid och gör en scen jag inte visste om att jag var kapabel till. Man ska våga ta hjälp av verkligheten när dikten inte behagar infinna sig. ”

Vågar du bejaka slumpen?
”Ja, det måste man göra. Det tycker jag är ens skyldighet. Har man placerat sig i en situation där man utsätter sig för en sådan enorm risk som vädret, då kan man inte vara grinig inför det, utan man får bara ta det. Om man har ett mycket specifikt önskemål om just vädret, då får man se till att det finns förutsättningar så att man inte utsätter sig för regnrisk. Eller åka till en plats där det är sol 80 procent av tiden.”

I många andra branscher har medarbetarna krav på att de ska inkluderas i beslut. Hur omfamnar man det i filmbranschen?
”Jag vore ju dum om jag inte var öppen för kreativa människors förslag och idéer. Jag måste ha en atmosfär där det känns påbjudet. Men upp till en gräns. Det pajar efter ett tag om alla ska ha få säga sin åsikt. Då stannar processen. Det blir kontraproduktivt. Det blir väldigt tydligt i Storbritannien när man har den här typen av diskussioner.”

Hur fungerar det där?
”I ett produktionsmöte kan jag säga ”jag vill att färgen på rummet ska vara lila i den här scenen.” Sen kommer det tillbaka någon med olika förslag på rum i lila färger. I Sverige kan jag säga samma sak. Då kan de andra i mötet svara ”varför inte grönt? Eller, jag har en kompis som har ett gult rum, det är inte alls dumt.”

”Vi har en konsensuskultur i Sverige där man vill ha, i alla fall en chimär av, att man är överens. Men jag tror inte det handlar om konsensus, utan ett socialt beteende, där den som vill något tillräckligt mycket får sin vilja fram ändå till slut. Det auktoritativa beteendet är egentligen uppriktigare kan jag tycka. I en sådan miljö vet man som medarbetare att chefen är inhyrd för att ha omdömet om att det där lila rummet är bra. I Storbritannien har man respekt för det. Samtidigt är det väldigt gammaldags på många sätt där. Men om man är i en chefsroll så blir det väldigt bekvämt.” 

Var det något som förvånade dig i Storbritannien i relationen mellan chef och medarbetare?
”Ja, att du blir tilltalad med ’sir.’”

Försökte du sätta stopp för det?
”Nej, men jag sa att jag tror att jag blir generad av att ni kallar mig ”sir”. Yes sir, sa de då. De har ett väldigt gott humör kring allting sådant. Men det är ju deras vanor. Det får jag finna mig i. Jag kunde skoja med det, och säga ”jag vill inte bli kallad sir, jag vill bli kallad ’my lord’ annars får det vara, eller ’God’. Så visade jag min genans inför det.”

Du tyckte också att det skiljde sig i hur du arbetsledde skådespelarna, hur då?
”I Sverige kan jag presentera min idé om vad scenen går ut på, exempelvis om var skådespelarna ska gå och stå. Då kanske någon svarar ”ja det där var ju spännande, själv hade jag tänkte att jag skulle titta ut genom det andra fönstret eftersom min mamma bor i den riktningen.” Då kanske det är en ännu bättre idé och så vill jag ha med det. Så knådar man idén tillsammans och hamnar i en sorts gemensamshetslösning, där jag har sista ordet. Då har alla har fått bidra med sina goda eller dåliga förslag, erfarenheter och impulser. Och så blir det ett ganska starkt bygge, för man bär det tillsammans.”

Förutsatt att man kommer överens, eller?
”Ja, eller så slutar det med att man är överens om att man inte är överens. Men alla har fått vara med och diskutera. I England kommer skådespelarna in i motsvarande situation, regissören berättar hur det ska se ut och sedan spelar de upp det. Har du då inte gjort läxan eller inte är begåvad, så ser det ut som skit. Har du gjort läxan, är begåvad och har väldigt bra skådespelare, blir det jättebra.”

Hur reagerade du på det?
”Om jag vände mig till skådespelarna och försökte få tummen upp för min idé så fick man inte det. De kunde säga ”är du nöjd med vad du bad oss om att göra?” Då kunde jag svara att jag var nöjd med dem, men att jag förmodligen hade tänkt fel. Sedan kunde jag artigt fråga om råd, men då var de ganska noga med att säga ’jag kan bara tala som privatperson och då skulle jag aldrig ställa mig i det fönstret. Men det bestämmer du.’ För skådisen vill inte ha det i nacken nästa dag, eller när filmen går åt skogen.”

Vad hände när du upptäckte den skillnaden?
”Det var nog ganska omtumlande. För det infann sig några sådana stunder där jag hade tänkt både galet och obegåvat. Och då blev det väldigt ensamt.”

Du hade några kolleger med dig till Storbritannien som du hade samarbetat med tidigare. Bland annat fotografen Hoyte van Hoytema och klipparen Dino Jonsäter. Varför valde du att ta med personer som du redan kände?”
”Att vara regissör är ett väldigt mobilt yrke och det är ganska få saker som är lika. Det är alltid en kamera och en text. Men utanför det är ju allt mobilt och det är nytt hela tiden. Det gäller ju också medarbetarna.  Jag har märkt med mig själv att jag vill ju gärna återvända till medarbetare som jag trivs med. Jag tycker att jag har det kämpigt med att göra mig förstådd, ibland tror jag att jag kan sända ut signaler i det tysta med instruktioner till folk. Men det går ju inte. Eftersom jag tycker att jag kan läsa andra så bra, så tror jag att de kan läsa mig. Hoyte och Dino har unika talanger och det var i första hand därför jag ville ha dem med mig, men också för att vi bara behöver titta på varandra för att förstå vad vi menar.”

Finns det någon trygghet i det?
”Ja, i att det kan räcka med en nick eller titt för att kommunicera. Eller en skakning på huvudet. Ibland behöver man en minuts betänketid och då höjer jag bara handen lite och så får jag chans till det. ”

Hur ska man vara som person för att komma in i din krets?
”Jag tror att jag uppskattar självständighet mycket. Jag har inga intressen eller behov av att veta hur saker och ting görs. Jag vill snarare veta hur man kan göra saker på ett annat sätt. Jag tycker om att bli överraskad. Jag tycker om att vara i fiktiva scenarier och jag gillar människor som också trivs med det. De flesta gör ju inte det.”

Berätta, hur menar du?
”Om jag slänger upp en idé som ’den här scenen som vi ska göra, tänk om vi skiter i att göra den? Vi gör den en annan gång, när vi är på resa om tre månader. Och så använder vi den tiden vi frigör på onsdag till att göra något annat.”

De flesta sparkar bakut där och blir oroliga, och tänker ”gäller nu inte det som var sagt?” eller ”herregud, nu måste jag ju ringa 18 samtal!”. Men så finns det några som tänker ”ja, vad spännande!”, och som trivs i det där fria. Fotografen Hoyte van Hoytema är sådan. Han är öppen för vad som helst även fem i tolv. Så länge det är för filmens bästa så är han öppen. Han har förmågan att mitt i en åttafilig trafikkorsning försätta sig i beslutsstämning och ha full tillgång till sin känslighet. ”

Finns det risker med att vara så impulsiv?
”Man får man ju inte bli hänsynslös mot människor eller utnyttja deras goda vilja. Det är något annat. Det måste man ha lyhördhet för. Om man är duktig och framgångsrik i det yrke jag har, har man många möjligheter att dominera människor. Det där är ett stort förtroende som man får från omgivningen, som man naturligtvis kan missbruka. Man kan börja stjäla tid, arbete och uppmärksamhet från folk i kraft av sitt ämbete. Det gäller att förvalta det förtroendet med smak och rätt tajming. Man måste också förstå att det förtroendet inte är riktat till mig som person, utan är riktat till det inflytande jag för tillfället har.”

Hur gör du själv för att hålla dig på jorden?
”Jag tycker ju att jorden är en väldigt trevlig plats att vara på. Jag har ju varit med lite i den internationella filmvärlden. Det är inte mycket i det som jag tycker är smaskens. ”

Det tilltalar inte dig?
”Jag gillar markkontakt. Jag behöver lite vanlig jävla vardag. Att jobba med någonting i kanske två tre år, som blir en dvd-skiva, det blir man tokig på ibland. Allt som då liknar verklighet, som att köpa ett kilo potatis, blir man väldigt mån om.”

Finns det något i den internationella filmgalevärlden, som det var häftigt att vara med om?
”Det är lite grann som med resor. Resor är längtan inför och minnet av. De delarna är ofta större än själva resan. När det kommer till de glittriga momenten av filmskapande är det så surrealistiskt att tänka sig att man är en del av det. Det är nästan så att det känns att man inte har med det att göra. När man blir tilltalad så vänder man sig nästan om för man tror att de talar med någon annan. Men nu efteråt kan jag uppskatta det. Ibland kan jag tänka ”skulle jag trilla ner i något hål nu får jag nog vara ganska nöjd med hur livet blev. Men när man står där så är det som att befinna sig i en jetström av artificiell uppmärksamhet.”

Det måste vara svårt när man som du är en observatör?
”Ja, gud ja. Jag är ju en fluktis. Det är mitt jobb. Men i den situationen är energierna omvända. Då tittar alla på mig och förväntar sig att jag ska säga något jävligt smart. Det är jag inte alls tränad för, och det vill jag inte heller. Jag har inte alls någon lust att stå och vara vitsig på en prisutdelning. Det är ganska stressigt. Det jag är duktig på är att dammsuga rum på intryck och färger, på hur folk rör sig, låter och hur de använder sin blick. Små barn vänder sig alltid mot mig. Jag tror att barn känner att jag ser dem och att jag sänder på någon sorts infantil våglängd. Jag är en bebismagnet.”

I vilken typ av miljöer skulle du säga att du kommer bäst till din rätt?
”Det kan vara när vi sitter och skriver med Killinggänget till exempel. Det kan vara mycket motsättningar och diskussioner till höger och vänster, men ibland några gånger kommer det luft under vingarna, så åker vi iväg till ställen som jag aldrig har varit på. Det uppstår ibland, när det lättar och man i grunden överraskad över vad man kan hitta på. Jag träffade en person som arbetade inom Disney-koncernen. Som sa att de har en devis som är att ”allt man kan hitta på kan man göra”. Och jag tyckte att det var en så trevlig rubrik att ha ovanför dörren på jobbet. Väldigt amerikansk och hejig naturligtvis, men ändå en trevlig start på dagen. Kan man se för sitt inre att det regnar grodor, då kan man också iscensätta det i verkligheten. Det kanske är bökigt, men det är en annan fråga.”

Hur väljer du dina projekt?
”Jag bokar aldrig upp mig väldigt långt fram. Det är en väldigt skör sak med lust. Jag vet inte vad jag går igång på om ett år eller två. Jag väljer projekt som jag kan stå för, där jag kan tillföra något, och där jag kan använda mitt sätt att berätta. Men att hitta de projekten är ofta väldigt besvärligt för mig. Det blir lite av en skönhetstävling där man tittar på olika förslag och får avvisa grejer av skäl som man inte riktigt kan svara på.”

Hur valde du Tinker Tailor Soldier Spy?
”Jag höll på hur länge som helst att läsa manus efter att ”Låt den rätte komma in” hade slagit. Det fullständigt exploderade av inviter. Det är väldigt konstigt att bli anfallen av folk man aldrig mött som säger att man är fantastisk. Det gör mig bara reserverad. Då dök det här förslaget upp med le Carré-filmen. Jag kände att ’jag kan inte ett jävla skit om det här spionerigrejset, men jag tror att jag kan förstå de här personerna. Jag tror att jag kan berätta något om dem.’

När jag träffade de inblandade visade det sig att det var precis rätt människor. Jag, författaren, producenten och de som dittills var inblandade, vi var precis samma hundras. Det behövdes inte några andra överenskommelser eller kontrollfrågor, bara ett hastigt sniff under svansen. Men nu i efterhand kan jag se att det var ett helt vansinnigt projekt att ge sig på som förstagångsregissör på främmande språk. Bara en galning åtar sig uppgiften att ge sig in i en så komplicerad kontext, med ett så drivet språk, som kräver en sådan akuratess vid detaljerna.”

Nu förbereder du för att filma Bröderna Lejonhjärta, vad var det som lockade med det?
”Det är ännu inte beslutat att vi ska göra den filmen. Jag har därför ännu inte uttalat mig offentligt om den. Jag tycker det är så många som köper rättigheterna till bok och säger att de ska göra en film av det. De börjar med att trycka visitkorten, och köpa smokingen till Oscarsgalan. Jag tycker om att börja i andra ändan, och bygga saker och ting på solid grund.”

Varför tänker du så?
”Jag tror att jag är jävligt försiktig. Jag hatar att göra folk besvikna. Och jag hatar att göra mig själv besviken och bli besviken. Min metod för att inte hamna där är att lova så lite som möjligt.  Det är också en del av regissörskapet. Man leder inte bara arbetet, utan väljer också sina medarbetare. Och det är ju ofta många som vill vara med på roliga projekt. Om jag är direktör för ett roligt projekt så blir jag någon som man vill hålla sig god med.  Och då måste jag handskas det är något jag måste handskas med.”

Hur förhåller sig till det, hur ser man igenom folks motiv?
”Dels får man göra skillnad på person och ämbete, och förstå att nu ser de mitt ämbete och de möjligheter jag i mitt ämbete kan jag ge människor. Det kan jag förstå att det ser attraktivt ut. Då måste jag vara återhållsam och vara väldigt formell och försiktig med vad jag lovar och vilka förhoppningar jag ger.”

I din roll har du också ansvar för en enorm budget. Man kan spendera stora summor pengar på kort tid. Tänker du mycket på pengarna inför och när du spelar in en film?
”Jättemycket! Men det är bra att känna ansvaret av pengarna. Det ska vara jävligt att få ihop 30 miljoner till ett konstverk. Jag vill dessutom att min sammanlagda produktion skall ha gått med vinst. Både konstnärligt och ekonomiskt. Jag tycker det är löjligt att inte ha en publik i åtanke. Det ska vara fullt i biosalongen. Det är min innersta önskan. Jag vill att varenda jävel ska gå och se det. De får tycka olika och skratta på olika ställen, men vad hemskt det vore om de inte kom.”

Skådespelaren Gary Oldman, som spelar huvudrollen i Tinker tailor soldier spy, har sagt att efter 45 minuters samtal med dig var han säker på att du var rätt regissör för projektet. Kommer du ihåg vad du sa till honom?
”Jag tror att han kände att jag uppriktigt ville ha just honom och bara honom. När man erbjuder stora roller till skådespelare i Hollywood är man en i raden på långa listor och det är ett spel som är ganska smutsigt, och som har med pengar att göra. Jag sket i allt det där och frågade Gary Oldman om vi kunde träffas på ett café i Los Angeles. Och så gjorde vi det. Jag tittade honom i ögonen och frågade ”vill du göra det här? Jag har inga andra alternativ. Du är mitt enda val.” Han sa att han aldrig hade varit med om något liknande och började nästan grina.  Det var ett jättestarkt möte. Det kändes som att vi fick jättestark kontakt på väldigt kort tid.”

Men när filmen väl var klar var du väldigt trött, nästan utbränd?
”Ja, jag tror att det framför allt beror på den språkliga omställningen. Jag hade fått för mig att jag kunde engelska. Det var en uppförsbacke som aldrig slutade på något sätt. Det var som Tetris. Så fort man tyckte man klarade en nivå, så kom det nya klossar farande. För mig är språket en stor kamp ändå. Jag är väldigt noga med vad jag säger, och lite långsam i hur jag uttrycker mig. Men det är för att jag kämpar inne i huvudet mycket med det innan jag släpper ut det ur munnen. Jag tycker om när folk bryr sig om vad de säger. Och att då mista alla de verktygen, det är skitjobbigt.”

Hur får du nu ny energi till nästa projekt?
”Jag tittar inte på särskilt mycket film. Jag försöker vara ifrån det så mycket som möjligt. Jag förstår också att verkligheten är den största diktaren. Jag hittar min energi där. ”