Presidentduellen: Trump eller Biden?

DONALD TRUMP – Går på magkänsla

Att president Donald Trump insjuknade i covid-19 var inget hinder för att han, sin vana trogen, kämpar vidare för att hålla upp en fasad av styrka och beslutsamhet.

Coronaviruset har satt Donald Trumps ledaregenskaper på prov. Han har fått hård kritik för att redan i februari ha sagt i en bandad intervju med journalisten Bob Woodward att landet stod inför stora problem, samtidigt som hans officiella linje var en helt annan. Det var också något som Joe Biden framhöll i den skrikfest som den första (och kanske enda) debatten utvecklades till.

Trumps hantering av viruset har gett hans motståndare ny ammunition i anklagelserna om att mannen i Ovala rummet inte är lämpad för jobbet. Å andra sidan tycker presidentens mest lojala väljare att han gjort så gott han kunnat i en svår situation. Att Trump själv drabbades av corona, efter att öppet ha hånat människor som burit ansiktsmask, har inte rubbat deras uppfattning.

Vem är då mannen bakom presidentrollen?

Tre år gammal fick Donald Trump två miljoner kronor om året av sin pappa. Fem år senare var han miljonär – i dollar. Och som 17-åring blev han delägare i ett hyreshus i New York med 52 lägenheter.

Allt tack vare sin pappa. Men det som fastighetsägaren Fred Trump främst bidrog med var en övertygelse om att sonen Donald var ämnad för stora uppgifter. En person som var född till ledare.

När Donald Trump började driva företag på egen hand stod det snabbt klart vilken typ av chef han är. Någon som i grunden har väldigt svårt att lita på andra människor.

Därför är det inte så konstigt att barnen Don Jr och Ivanka Trump, liksom svärsonen Jared Kushner, i dag spelar viktiga roller. Även om paret ”Jarvanka” har kritiserats för att ogenerat blanda samman politik med egen business.

Medarbetare som kommit in från sidan har haft det svårare. Inte bara för att Trump jobbar dygnet runt och förväntar sig att alla andra ska göra detsamma. Eller för att han hela tiden växlar mellan små detaljer och stora visioner. Nej, främst för att det är så svårt att ge honom råd.

”Min främsta rådgivare är jag själv”, sa Trump under valkampanjen 2016.

Att han snarare drivs av snabba resultat än tydliga värderingar innebär en utmaning för medarbetarna. Inte minst för militära rådgivare, som haft svårt att få Trump att behålla fokus.

I böcker som A very stable genius av Philip Rucker och Carol Leonnig beskrivs hur presidenten snabbt tappar intresset vid Powerpoint-genomgångar. Då kan han överge en viktig diskussion om Nordkoreas kärnvapen för att i stället börja klaga över CNN:s rapportering eller Hillary Clintons raderade mejl.

En bakgrund med historiska fakta kan avfärdas med orden:

”Well, jag gillar det inte.”

Rådgivare har därför brottats med vilket som är det bästa sättet att nå fram till presidenten. Vissa har gått så långt som att främst framföra sina budskap i Fox News, tv-kanalen som Trump enligt uppgift tittar på flera timmar varje dag. Andra har övergett skriftliga PM för muntliga genomgångar som kryddas med starka bilder av till exempel IS-bombningar.

Även om Donald Trump har en lång bakgrund som företagare bakom sig är han allergisk mot att fastna i stela strukturer. I sin bok The art of the deal beskrivs hur han som fastighetsmogul satte en ära i att ta saker på uppstuds. Så har Donald Trump också fortsatt att arbeta som president. Det innebär att medarbetarna ägnar mycket tid åt att försöka fylla presidentens dagar så att han ska få mindre tid att titta på tv. På så vis minskas risken för utspel om allt från att USA ska dra sig ur Nato till att flytta valdagen.

Även om Donald Trump, genom sitt Twitterkonto med drygt 85 miljoner följare, är USA:s kanske mest transparenta president kan han också vara medvetet vag i sin kommunikation.

Hans tidigare advokat och torped vittnade om detta i ett utskottsförhör i senaten 2019:

”Han ställer inte frågor, han ger dig inte order. Han talar i kod och jag förstår koden eftersom jag varit i hans närhet i ett decennium.”
Nu ska det Michael Cohen berättade också ses i ljuset av att han själv dömts till fängelse, bland annat för att ha ljugit i ett annat utskottsförhör.

Dessutom hade han skäl att vilja hämnas. Även om Cohen tidigare sagt att han var beredd ”att ta en kula” för sin dåvarande chef blev han emellanåt illa behandlad.

Vid ett tillfälle, när Trump var missnöjd, sänktes lönen. Vid ett annat hånades Cohen av chefen inför släkt och vänner. Trump dök upp sent till den bar mitzvafest som Cohen anordnat för sin son.

Sedan sa den framtida presidenten:

”Jag hade inte tänkt komma, men Michael tjatade. Han ringde mig, min sekreterare och mina barn.”

Det här sätter fingret på att den lojalitet som Donald Trump kräver av medarbetare inte är ömsesidig. Han är blixtsnabb med att distansera sig om någon hamnar i blåsväder, även om det gäller nära och hyllade medarbetare.

Det har den tidigare rådgivaren Steve Bannon fått känna på. Från att ha ingått i den närmaste kretsen kallades han ”Sloppy Steve” på Twitter och anklagades för att ha gråtit när han fick sparken.

Samtidigt berättar andra som jobbat för Donald Trump om en helt annan sida. En kontrast till bilden av presidenten som en sexistisk mobbare.

I sitt tal under republikanernas konvent i augusti sa den tidigare rådgivaren Kellyanne Conway:

”I decennier har han upphöjt kvinnor till ledande positioner i affärslivet och i myndigheter. Han anförtror sig åt och rådfrågar oss, respekterar våra åsikter och insisterar på att vi ska ha samma status som männen.”

I ett annat tal berättade Vita husets pressekreterare Kayleigh McEnany om ett telefonsamtal hon fick efter att ha opererats för bröstcancer:

”Det var från president Trump som ringde för att fråga hur jag mådde. Jag blev så tagen.”

Även andra har vittnat om att Donald Trump är en helt annan person när det inte finns några tv-kameror i närheten. Då är han ingen pitbull. Snarare varm, charmig och rolig. En naturkraft som får medarbetare att känna sig utvalda.

Lite förvånande kan han också vara feg. Trots att Donald Trump avskedade folk i varje avsnitt av tv-succén The apprentice är det sällan han gör det i verkligheten. Det uppdraget delegerar han gärna.

Men Trump drar sig inte för att kritisera enskilda medarbetares insatser. En gång stormade han, enligt Politico, in i köket på sin privata klubb Mar-a-Lago i Florida och skrek att en av gästerna varit missnöjd med sin Caesarsallad. Trump tog fram en skål, kastade ner tomater och sallad för att visa hur rätten görs ”där jag kommer ifrån”.

Sedan gick han rasande därifrån och lämnade kökschefen som ett stort frågetecken.

Så behandlar Donald Trump sina medarbetare. Oavsett om de är män eller kvinnor. Och oavsett om de jobbar i Vita huset eller i ett restaurangkök.

JOE BIDEN – Lyhörd och kolerisk

Han beskrivs ofta som en ledare som får de anställda att känna sig sedda. Men Joe Biden är också en chef som sprider skräck – och slänger ut medarbetare ur bilen.

Att som politiker dyka upp på ett verkstadsgolv, dunka oljiga arbetare i ryggen och få det att kännas äkta är en egen konstform. Få amerikanska politiker behärskar den formen av teater som Joe Biden.

Han har en folklighet som, även om den må vara påklistrad, ofta upplevs som äkta. Ett exempel som upprepats till leda är hur Biden, USA:s mest kända tågpendlare, blivit vän med en av konduktörerna.

Många som arbetat för Joe Biden menar att han är lika sympatisk som chef. Efter nära 50 år i Washington DC – först som senator från Delaware och sedan som Barack Obamas vicepresident – är vittnesmålen som stärker den saken oräkneliga.

Herbie Ziskend som arbetade med Obama-Biden-kampanjen 2008 berättar hur Biden gärna tog sig an unga medarbetare.

”Mitt i en hektisk dag, efter 16 timmars kampanjande, kunde han sätta sig ner i planet och fråga hur det var med min familj, fråga vad jag tyckte om olika saker i kampanjen”, säger Ziskend till Politico.

I samma artikel berättar Annie Tomasini, en annan kampanjarbetare:

”Här var jag, en 20-nånting tjej som jobbade för honom, och han ställde alltid frågor om mig och min familj och var jag kom ifrån. Han var otroligt snäll.”

Till skillnad från Donald Trump är Joe Biden en ledare som pratar mindre om sig själv och mer om fluffiga visioner av typen ”build back better” där amerikanska arbetare utgör grundbulten i en ljusare framtid. Det är på sätt och vis en amerikansk variant av Socialdemokraternas gamla slogan ”Alla ska med”.
Men precis som Donald Trump är Joe Biden inget helgon. Tvärtom tycks han beredd att nästan gå över lik för sin egen vinning.

Efter att hans son Beau gått bort i cancer 2015 skrev New York Times kolumnist Maureen Dowd en krönika där hon berättade att den döende sonen vädjat till sin pappa att ställa upp som presidentkandidat. Beskrivningen var så detaljerad att källan knappast kan ha varit någon annan än Joe Biden själv. Eller åtminstone någon som läckte samtalet med hans goda vilja. Och syftet var uppenbart: Att skicka ut en testballong för att se hur funderingarna togs emot av väljarna.

Att framhäva sig själv till varje pris är förstås ingenting nytt i Washington DC, en stad full av cyniska egoister och usla chefer.

Men den tidigare medarbetaren Jeff Connaughton menar att Biden ändå toppar bottenligan. I sin bok The payoff  beskriver Connaughton en ledare som i grund och botten är en ”egomaniacal autocrat”. En chef som är ”fast besluten att hantera sin personal genom att sprida skräck”. Författaren går så långt som att jämföra sin tidigare chef med Napoleon.

Ett exempel som berättas i boken handlar om när en ung medarbetare förklarade för Joe Biden att det var dags att ringa och tigga pengar från bidragsgivare. Detta är en del av jobbet som Biden alltid avskytt, så han svarade med ilska:

”Get the fuck out of my car.”

Jeff Connaughton beskriver också en bunkermentalitet där det för nya medarbetare var i princip omöjligt att få Bidens öra.

”Bara en handfull personer kunde någonsin ta sig in i den innersta kretsen. Jag tillhörde helt enkelt inte de utvalda”, skriver Connaughton i boken.

Hur Biden har svarat på anklagelserna? Genom att inte bemöta dem alls. Via en talesperson önskades Jeff Connaughton bara lycka till i framtiden. Men det som har gett ledaren Joe Biden mest problem under valkampanjen är inte boken The payoff, utan något helt annat.

Åtminstone åtta kvinnor har anklagat Joe Biden för sexism. I de flesta fall gäller anklagelserna olämpligt beteende och härskartekniker. Inte minst en bristande förståelse för att kvinnor inte uppskattar att män invaderar deras personliga sfär genom att lägga en arm runt deras axlar, kramas eller lukta på deras hår. Det finns också exempel på detta beteende gentemot barn.

Men Tara Reade, som tidigare arbetade i senaten, har öppet berättat att Joe Biden utsatt henne för regelrätta sexuella trakasserier. Han ska bland annat ha tryckt upp henne mot en vägg och försökt smeka henne under kjolen.

Tidigare i år gick Joe Biden i svaromål i en kort film.

Han förnekade Reades anklagelser. Men den 77-årige Biden lovade samtidigt att bli bättre på att respektera kvinnors privata sfär, något som aldrig varit så enkelt som i coronatider.

Det var vad som i amerikansk politik kallas för en ”non-apology-apology”.  Men de flesta som arbetat för Joe Biden – i varje fall de som uttalat sig – känner inte igen sig. De menar att han visserligen är en ”taktil politiker” som gillar att röra vid människor, men att detta inte ska förväxlas med rovdjursdrift.

Anhängarna framhåller i stället att Joe Biden är en väldigt bra chef. Inte minst för att han har en helt annan beslutsprocess än Donald Trump. Där den nuvarande presidenten förlitar sig på magkänsla är hans utmanare en mer klassisk politiker som läser PM och lyssnar på vad experterna har att säga. Även om detta också lett honom fel, som när han 2003 stödde invasionen av Irak.

Vad Biden själv skulle säga om saken?

Kanske skulle han återvända till ett uttryck som både medarbetare och amerikanska väljare har hört många gånger tidigare: ”Come on, man!”