Han sa upp sig från toppjobbet – och flyttade till Spanien

Foto Sarah Saverstam
Publicerat 2019-06-25

Smockfull kalender, 50 timmars arbetsveckor, aldrig tid för reflektion. Chefslivet hade blivit ett fängelse. Så Sigge Ennart hoppade av. I dag är han kritisk till hur orimlig chefsrollen har blivit för många. ”Jag mår tusen gånger bättre i dag”, säger han.

Du hämtar oss tidigare på skolan, du är mycket gladare. Och så steker du pannkakor oftare, säger åttaåriga Elina till sin pappa, Sigge Ennart.

Han har hoppat av chefskarriären. Efter 33 år som en av Sveriges viktigaste mediechefer på Aftonbladet och i Schibsted-koncernen. Och en arbetstid som aldrig understeg 50 timmar i veckan.

”Det var först under en av mina morgonpromenader runt Sicklasjön som jag förstod vilket vansinne det har varit”, berättar han.

Nu snurrar ekorrhjulet tomt. Han är solbränd. Hela familjen bor i Spanien sedan två år tillbaka.

Utöver att excellera i pannkaksvändande tar han tennislektioner, går på stranden och har skrivit en bok om att ta det lite lugnare – och må så mycket bättre. 

”Jag borde ha gått redan för fem år sedan. Men när man har jobbat i 20, 30 år med en smockfull kalender, dag ut och dag in, blir det som en hjärntvätt. Det är i jobbet man får bekräftelsen. Den världen blir så viktig när man är i den, och visst, Aftonbladet är stort och Schibsted en stor koncern, men det är ändå en liten del av världen.”

”De mellanmänskliga funktionerna tar stryk på bekostnad av olika rapportsystem”

Hans beskrivning av askbleka ansikten under tidiga morgnar vid kylslagna busshållplatser är drabbande. Det enda som lyser upp är det blå skenet från mobilerna som alla frenetiskt fingrar på.

Igenkänningen är stor. Vi är många som arbetar från att vi slår upp ögonen. Oavsett om vi gör det i en busskö, i bilen eller vid frukostbordet.

I boken berättar Sigge Ennart hur chefslivet allt mer framstod som ett sisyfosarbete, där takten var så hög och kontrollapparaten så rigorös att det inte längre fanns rum för några riktiga möten.

”De mellanmänskliga funktionerna tar stryk på bekostnad av olika rapportsystem. Allt ska mätas och optimeras. Men ta Amelia Adamo som exempel, hon är expert på det mellanmänskliga, vilket givetvis hade stor betydelse för allt jag presterade när vi jobbade ihop.”

Samtidigt erkänner han att han själv bidragit till det ökade livstempot när han och hans kolleger 1999 bestämde sig för att göra Aftonbladet.se till Sveriges ledande nyhetskälla. Det trissade upp nyhetsläsandet.

”Jag har suttit i många ledningsgrupper och märkt hur de agerar allt mer kortsiktigt. Allt är ekonomistyrt. Det är en utveckling som har förstärkts de senaste femton åren. Filosofen Jonna Bornemark har rätt i att allt inte går att mäta, och att för mycket tid går åt till rapporterande och administrerande i stället för det man egentligen är satt att göra.”

Ur Sigge Ennarts fotoalbum

AFTONBLADET.SE
Målet var att bli Sveriges ledande nyhetskälla, när Aftonbladet.se satte fart 1999. Sigge Ennart var nyhetschef.
UPPLÄRD AV AMELIA ADAMO
”Adamo lärde mig det journalistiska hantverket.Först på Veckorevyn, sedan tillsammans med det här gänget på Söndagsbladet.
Bekymren blåser bort
Sigge Ennart har varit en hängiven seglare under 20 års tid. Ett perfekt sätt att skölja bort jobb-bekymren.
Smålandspåg
Sigge Ennart är född och uppvuxen i Kalmar. Hans pappa, Ruben var lektor, journalist och författare.
CHECKAT UT TIDIGARE
När Sigge Ennart var föräldraledig med sonen Ludvig fick han för första gången känna på att telefonerna slutade ringa.
SIGGE OCH KÄNDISARNA
Under 80-talet intervjuade Sigge Ennart en känd person i veckan. Här med legendariska sångerskan Monica Zetterlund.

Tankar som dessa öppnade för boken, som han skrivit tillsammans med en annan avhoppad chefskollega på Aftonbladet, före detta informationsdirektören Olof Brundin som avled i höstas.

Och det öppnar för ett samtal om hur vi bygger ett allt omänskligare arbetsliv, hur chefsklimatet hårdnar och kraven på cheferna håller på att slå i taket.

I en undersökning som de gjorde till boken visade det sig att de inte var ensamma om att vilja förändra sitt arbetsliv. Utifrån svaren från 1 264 förvärvsarbetande drar de slutsatsen att två miljoner människor vill ta det lite lugnare. 

”Boken är någon form av avbön, även om jag inte sitter inne på några lösningar. Den handlar inte i första hand om hur man ska förändra chefsrollen utan hur man ska förändra sitt liv eftersom hela samhällsmaskineriet trycker på. Hur man själv måste sätta gränser och ta sig ur ekorrhjulet.”

Sigge Ennart menar att man viktar saker annorlunda i dag. Att det framför allt handlar om hur man ska uppfylla målen som man har satt utifrån något som går att mäta.

”Det är svårt att mäta mjuka värden som hur du entusiasmerar olika medarbetare. Och det behöver absolut inte vara fel med möten, men om inriktningen är fel stjäl det tid från den verksamhet som det egentligen handlar om.”

Han har i stället försökt driva sina medarbetare genom att bygga upp entusiasm och ”brinn” för uppgiften.

”Men det krävs mod av en chef att vara tillåtande. Att säga att det är självklart att någon får gå tidigare när dottern fyller år för att nästa gång det kör ihop sig kunna ringa och få tillbaka det. Jag har en känsla av att många inte vågar, utan håller sig till regler i stället.”

Det som framför allt skaver är tidsbristen, att det inte finns tid för eftertanke.

”Tidsbristen gör att man inte reflekterar utan bara levererar.”

Störst press hade han när han var nyhetschef mellan 1997 och 1999. Han hade varit reporter i tio år, gjort stora kändisporträtt, blivit chef för nöjessektionen och varit med om att skriva tidningshistoria när Aftonbladet gick om Expressen 1996, för att sedan kliva upp och ta ansvaret vid nyhetsdesken. Man kan inte komma mer i hetluften på en tidning. Där fattas alla avgörande beslut om det redaktionella innehållet.

”Jag brukar jämföra det med att försöka sortera tvätt inuti en torktumlare samtidigt som den snurrade. Det jobbet krävde snabba beslut hela tiden och väldigt lite – för att inte säga ingen – reflektion.”

Han minns hur han tillbringade en hel sommardag på en liten ö utanför Möja, tillsammans med sina barn och en annan familj. Han stod där med utflyktskorgen i handen när han fick reda på att det smällt en bomb i London. Sedan fanns det inga andra alternativ än att styra upp hur Aftonbladet skulle rapportera om det, sittande på en klippa i skärgården medan någon annan tog hand om utflykten och barnen.

”Då släpper man allt annat och försvinner fullständigt in i telefonen.”

”Det är sorgset att den uppmärksamhet jag ger till mina yngre barn har min äldre dotter inte fått fått i samma utsträckning”

Men även senare när han suttit i redaktionsledningen eller varit ansvarig för att bygga upp en ny verksamhet har det saknats luft, pauser, tid för reflektion. Dagarna har varit fyllda av möten. Till och med lunchen var affärsmöte.

”Jag tycker att man behöver rannsaka sig kring hur stor andel av alla möten där man själv är drivande. Det är oftast en liten del, det mesta blir man själv kallad till.”

Men hur viktigt har det varit för dig att vara med och fatta beslut, att ha makt? Saknar du inte bekräftelsen?

Han tar sig tid att tänka efter. Tar av sig den blå tröjan. Både den och den lika blå skjortan lyfter fram hans solbränna. Corporate-kostymen har han släppt sedan länge. Jeansen är väl ingångna.

”Det är klart att det är roligt att vara med och bestämma. Men jag ser mig inte som någon maktmänniska. Jag märkte redan när jag var föräldraledig för nio år sedan att makt och bekräftelse är kopplat till position. Det säger tjoff och så blir det tyst. I dag får jag bekräftelse från familj och barn.”

Kardemummabullen förblir liggande halväten.

”Tidspressen och stressen blev uppenbar när det ringde en kompis och man blev irriterad. Irriterad – av människor som vill en väl, ens kompisar eller ens fru! Bara för att man inte orkar ta in mer.”

Han led också av att inte vara närvarande med sin familj.

”Min fru hade kanske något hon ville prata om, och så hade jag problem på jobbet som bara mal på i huvudet. Eller när jag läste en godnattsaga samtidigt som jag tänkte på jobbet. För det var alltid något på jobbet. Det var första aha-upplevelsen som chef, att man som vanlig medarbetare inte har en aning om allt som rör sig. Att Kalle har alkoholproblem, Britta en sjuk anhörig och en annan massa jox som du snabbt blir varse. Saker som du som chef måste lösa.”

Han reflekterar över något han hörde psykologen Per Naroskin säga på radion nyligen. Naroskin citerade i sin tur Freud om att det är lättare att säga nej till någon man älskar, än till någon man inte älskar.

”Det är därför man inte säger nej till jobbet, utan till familjen. Man borde göra motsatsen men man söker bekräftelse från sin arbetsplats. Trots att det är den mest otrogna partner man kan ha. Men som Bodil Jönsson skrivit, det är inte självklart att det är arbetet som ska vara ens klan. Det kan lika väl vara en förening, ett gatukvarter, en organisation. Det är vi själva som har bestämt att vi ska jobba, jobba, jobba. Att man får sin positiva förstärkning från jobbet är förklaringen till varför det ser ut som det gör i arbetslivet i dag. Varför jobbet har blivit så viktigt i våra liv.”

Går det att förstå dina val utifrån din barndom och uppväxt?

”Det gör det definitivt.”

Äpplet föll inte långt från trädet. Sigge Ennart växte upp i Kalmar. Pappan var metodiklektor men hade kontor hemma i lägenheten där han satt och knattrade på en Facit hela dagarna. Han skrev kultur-
artiklar i Östra Småland.

”Och så skrev han böcker som inte många läste.”

Själv var Sigge Ennart inte mer än åtta år gammal när han började rita och skriva och göra små böcker. Sedan gjorde han skoltidningar och hamnade så småningom på Östra Småland han också.

”Det var på den tiden man kunde få jobb på en tidning bara man kunde stava.”

Det kunde även hans bror, Henrik Ennart, som är prisbelönt vetenskapsjournalist på Svenska Dagbladet sedan många år tillbaka.

Sigge Ennart upptäckte långt senare att han kommit väldigt långt från det han drivits av från början. Det journalistiska värvet och dess viktiga roll för demokratin. I stället hade han fått ett ganska enögt fokus på att mediehuset skulle tjäna pengar.

”Det är så klart en förutsättning för att den fria pressen ska existera, men jag var ändå tvungen att göra den tankemässiga kullerbyttan för att kunna motivera mig. Samtidigt kunde jag inte gå tillbaka till desken och börja om som reporter. Jag erbjöds andra chefsjobb men inget som jag inte redan gjort. Och jag tror inte på att bita mig fast som i ett dåligt äktenskap. Jag hade överlevt fyra chefredaktörer; Thorbjörn Larsson, Anders Gerdin, Kalle Ljungkvist och Janne Helin. Det kunde ju räcka.”

Chefslivet hade blivit lite av ett fängelse. Han var 59 år och hade tappat brinnet.

”Att brinna är själva kärnan. Har man inte det har man inget där att göra.”

Hösten 2017 tog han beslutet att hoppa av. Förvisso med de hängslen och livremmar som kommer med att ha varit chef ett längre tag. Han vet om att hans situation är privilegierad, att han under en längre tid haft hög lön och att det fanns ett sparkapital att tära på. Men det var ändå inte utan rädsla.

Han var rädd för att de inte skulle ha råd att bo kvar i sitt hus, att han inte skulle kunna försörja sina barn, att de inte skulle kunna vara kvar i samma fotbollslag. Han var rädd för att relationen inte skulle klara en så stor förändring eller att de fick sämre ekonomi.

”Man målar upp olika skräckscenarier. Ekonomin var ett. Vad folk skulle tycka var ett annat. Är Sigge slut som artist nu? Vart tog han vägen?”

Men när beslutet var taget och han gick ut från Schibsted-huset mellan Kungsbron och Klarabergsviadukten i Stockholm en regnig höstdag kände han till sin egen förvåning bara eufori och frihetskänslor.

H

an hade tänkt konsulta åt några reklambyråer med liknande saker som han gjort på Schibsted, men under sina morgonpromenader uppför Hammarbybacken och runt Sicklasjön kom han fram till att det var en bok han skulle skriva. Idén om att flytta till Spanien fanns där tidigt och föll på plats när hans fru, Annika, också kände att hon behövde en paus och dessutom kunde vara tjänstledig.

Nu hänger det på att hans bok säljer.

”Åtminstone så att det kan bli en liten skvätt inkomst. Sedan får jag åka runt och föreläsa, söka stipendier och bidrag.”

”Jag mår tusen gånger bättre i dag. Jag är lyckligare, mer närvarande och mer hälsosam. Jag går säkert dubbelt så många steg bara för att jag har tid i stället för att kasta mig in i en taxi. Jag trodde att livet skulle vara ett sakta utförsplan efter 50, men nu känns det som det har börjat gå uppåt igen. Och man behöver inte vara i ekorrhjulet för att få intellektuell stimulans. Där löser du egentligen inga problem och tänker inget nytt. I avstressat ’mode’ har du mer kontakt mellan känsla och logik, i corpus callosum (hjärnbalken, reds anm). Det är då stora saker sker.”

Och visst, ekonomin har blivit sämre, men han upptäckte snabbt att det också hade kostat mycket att tjäna mycket.

”Jag var ständigt försenad, vi måste ta taxi. Jag jobbade över på fredagskvällen och kompenserade det genom att springa förbi Öster-malmshallen och köpa saker att mildra med när jag kom hem sent. Hade jag glömt kavajen till ett möte, köpte jag en Eton-skjorta för 1 700 kronor i all hast när det finns andra för 200 kronor. I dag hinner jag se över mina kostnader.”

Men Sigge Ennart vill inte måla upp en bild av att chefslivet varit ett helvete.

”Det är inget snack om att det kostar att inte vara riktigt närvarande. Jag har en dotter som är 26 år. Det är sorgset att den uppmärksamhet jag ger till mina yngre barn har inte hon fått i samma utsträckning. Men jag har haft fantastiskt kul i mitt chefsliv. Det har varit berikande på många sätt. Och det är därför jag har skrivit boken. För att kunna inspirera andra att ta det lite lugnare i stället för att köra racet ända fram till pensionen.”

Nu kommer Sigge Ennart att vända pannkakor på hemmafronten i stället. Han och familjen flyttar hem från Spanien för att vara nära viktiga relationer och för att yngsta dottern kommit in på skolan Kulturama. Vad han ska göra vet han inte riktigt. Kanske blir det en ny bok. Och det blir definitivt fler tennislektioner.

sarahammarkrantz
reporter
Gör personporträtt och skriver om psykologi, hälsa och ledarskap. Är även författare till en bok om positiv psykologi ”Lycka på fullt allvar”, som hon skrivit tillsammans med psykologen Katarina Blom.

Logga in gratis!

Artikeln du vill läsa är låst. Du behöver logga in på chef.se för att fortsätta läsa. Det är enkelt och kostnadsfritt, allt som behövs är din mailadress.

Digitalt innehåll
Du får obegränsad tillgång till allt kostnadsfritt innehåll på chef.se
Digitalt innehåll
Du får obegränsad tillgång till allt kostnadsfritt innehåll på chef.se