Är du redo för gig-ekonomin?

Verktygslådan är packad. Sladdvindan är med. Roald Nordeman navigerar genom den täta Stockholmstrafiken med gps, på väg mot dagens första ”gig”: borra tre hål i en betongvägg.

”Jag får 300 spänn. Känns nästan som välgörenhet. Men sedan har jag ett jobb till, vid Mariatorget. Där är det hyllor och speglar som ska upp i en butik – 700 kronor. Och i går fick jag 2 000 för att montera Ikea-garderober och en hatthylla i Aspudden.”

För inte så länge sedan hade Roald Nordeman en chefsbefattning i ett flygbolag ute på Arlanda. Efter en omorganisation tog han ett kliv neråt i hierarkin, till sitt gamla jobb som flygmekaniker.

Ungefär samtidigt anslöt han sig till den digitala plattformen Taskrunner, en del av den växande gig-ekonomin. Definitionerna är lite flytande, men digitala marknadsplatser för småjobb som inte riktigt bar sig tidigare är ett typiskt inslag. Ordet gig, hämtat från musikbranschen, är ett sexigare uttryck för påhugg.

På Taskrunner kokar det av aktivitet. Hugade ”runners”, många av dem med utländska namn, konkurrerar om allt från gräsklippning till möbeltransporter, med pris och peppiga profilbeskrivningar. Betalningen sker via en app. När jobbet är klart sätter kunderna betyg som läggs ut på hemsidan. Efter 67 slutförda uppdrag är Roalds rankning 4,5 stjärnor av 5, nästan full pott med andra ord.

Att rycka ut med borrmaskin och skruvdragare har blivit ett sätt att dryga ut inkomsten. Ha något vettigt att göra under skiftlediga dagar. Det är riktigt kul. Inte lika avancerat som att meka med flygmotorer, men ändå en rörelse framåt när man fyllt 56 och det vanliga jobbet går på rutin. Faktum är att Roald lekt med tanken på att gå över till giggandet på heltid.

”Det finns nästan obegränsat med uppdrag. Jag räknade lite på det, och kom fram till att jag måste dra in åtminstone 60 000 brutto i månaden för att klara mig. Frågan är om det är möjligt … Jag måste ju köpa in mer utrustning och verktyg också”, säger han.

Vilka skulle fördelarna vara?

”Friheten”, säger Roald Nordeman och sammanfattar med ett ord gig-ekonomins dragningskraft.

Frihet att jobba när och var du vill. Med nästan vad du vill, utan krångel och byråkrati. På kort tid har gig-ekonomin blivit väldigt mycket mer än bara Uber-taxi och montering av Ikea-möbler.

Via plattformar som Upwork, Freelancer och Peopleperhour väljer och -vrakar uppdragsgivarna bland miljontals högkvalificerade frilansare jorden runt, i en hastighet och skala som var otänkbar för bara något år sedan. Tillväxten är fenomenal – plus 26 procent i antalet förmedlade uppdrag bara mellan 2016 och 2017, visar en ny rapport från Oxford Internet Institute.

”Alla branscher går åt det här hållet, till och med tillverkningsindustrin. Snabbast sker tillväxten inom it, men gig-uppdrag inom marknadsföring, design och medier ökar också stort”, säger Robin Teigland, professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Näst i tur att bli giggare, med eller mot sin vilja, kan vara chefer:

”Inhyrda vd:ar och projektledare är inget nytt, men framåt ser vi en utveckling där artificiell intelligens, mer uppdelade ledarskapsuppgifter och outsourcing samverkar till att fler ledare kan väntas få sin försörjning via gig”, säger hon.

Enligt en rapport från McKinsey Global Institute lever i dag 162 miljoner människor i Europa och USA på någon form av gig-arbete. Det motsvarar 20–30 procent av den arbetsföra befolkningen.

I Sverige är siffran 28 procent. Bemanningsföretaget Manpower har räknat ut att nio av tio svenskar, 87 procent, kan tänka sig att bli konsulter.

Det finns baksidor med den exploderande, delvis oreglerade plattformsekonomin. Prisdumpningen kan vara otrolig. När Roald Nordeman erbjöd sig att skruva ihop 60 bord för 10 000 kronor, blev han brädad av en kille som gick ner till – 800 kronor. För ett jobb på säkert ett par dagar. Roald Nordeman säger:

”Det finns ju ingen trygghet alls i det här. Utan det är lite som för hamnarbetarna på 20-talet. Som någon pekade på, och gav jobb från dag till dag: ’Vi behöver dig, och dig, och dig.’ Tillbaka till ruta ett, på något sätt.”

Det är sant att frilansare, inhoppare och extraknäckare knappast är något nytt. 1700-talets stökiga gränder var en enda stor gig-ekonomi, där det vimlade av folk som stod utanför skråväsendets privilegier och försörjde sig på lågavlönat arbete av tillfällig karaktär: sillpackare, månglerskor, hantlangare …

Men är det något som gig-ekonomins förespråkare gärna lyfter fram, så är det uppläggets modernitet. Gig-ekonomin beskrivs som ”den nya, flexibla arbetsmarknaden” (banken SEB), ”morgondagens arbetssätt” (föreläsaren Tommie Cau) eller helt enkelt ”framtiden” (konsultföretaget Gigstr).

På sina håll skildras gig-ekonomin som ett utopiskt paradis, där mobiltekniken gjort arbete till något som snarast liknar semester.

På sajten Svenska Nomader – en mötesplats för folk som jobbar ”platsoberoende” – porträtteras giggare i bikini, snorklande i kristallklart vatten och behagligt utsträckta på exotiska sandstränder i tropiskt klimat.

”Visst romantiseras det, så är det absolut. Begreppet digital nomad låter ju fantastiskt romantiskt. I realiteten sker de flesta gig på plats hos kund, men jag tror ändå att de flesta giggare upplever ett skimmer av en väldigt härlig verklighet. En känsla av frihet och ökad kontroll över sin vardag. Möjligheten att få ihop det berömda livspusslet, jobba deltid kanske eller vara ledig de tio veckor då barnen har sitt sommarlov.”

Det säger Pernilla Ramslöv, vd och grundare av Nox, ett snabbväxande nätverk av 1 300 frilansande it-experter. Hemsidan skyltar med samtidsmarkörer som en foodtruck, en elgitarr och folk som gör ”knoghälsningen”.

Vi träffas i företagets kombinerade träffpunkt och kontor, för tillfället även galleri, då en av Nox-giggarna, konstnär på fritiden, ställer ut sina färgsprakande akvareller. Hängningsavgiften går till välgörenhet. Ett sätt att bygga trivsel, lojalitet. Precis som de gemensamma resorna, frukostarna, aw-kvällarna, föreläsningarna och festliga, plötsligt uppdykande pop upstores. Ja, stämningen på Nox är minst lika god som på ett ”vanligt” företag, intygar Pernilla Ramslöv.

Trots att nästan ingen är fast anställd. Eller kanske just därför? Själv njuter hon av att lägga krutet på själva ledarskapet. Bygga en inkluderande företagskultur. Formalian kring fasta anställningar är inget hon saknar alls.

”En win-win”, säger hon.

Medan storstäderna genomkorsas av cykelbud som kör ut mat för 80 kronor leveransen, före skatt och sociala avgifter, sker framväxten av en hel industri som förser giggare längre upp längs näringskedjan med ljus, värme och tak över huvudet.

I Skellefteå har gamla stadsbiblioteket stöpts om till The Great Northern, en hyperdesignad, livsstilsanpassad smältdegel för fria själar inom design, teknologi och business.

Liknande co-working-kontor med hög wow-faktor och engelskspråkiga namn poppar upp lite överallt för att fylla nya behov i ett allt snabbrörligare arbetsliv.

The House i Göteborg lockar med ”sköna kontorskolleger”. Snarlikt benämnda A house i Stockholm välkomnar folk med titlar som UX/UI-designer, podcaster, influencer och insektsprotein-makare till vad som beskrivs som ”ett raffinerat maskineri för kreativ utveckling inom media, mat och mode”. Yoga, meditation och frukostbuffé ingår i medlemskapet.

”Här sitter Splay, ett nätverk för youtubers”, guidar operativa chefen Tua Asplund under en rundvandring genom denna betongbrutalistiska, sparsmakat möblerade byggnad som tidigare hyste Arkitekturhögskolan.

Musik från en noga uttänkt låtlista pumpar dämpat ur högtalarna i lobbyn, där närmast festklädda människor rör sig mellan designmöblerna. Här hyr folk med firman i laptopen in sig på tremånaders-
kontrakt. Om atmosfären påminner om ett mingelparty, är det meningen:

”Nätverkandet är centralt i gig-ekonomin. Vi skapar här en nischad mötesplats med eventytor, caféet Mr Cake, nya scenen The Hall på tusen kvadratmeter och Garaget med bryggeri och musikstudios”, säger Tua Asplund och fortsätter:

”Som chef bör man ha koll på den här typen av platser, för att attrahera talang.”

I en annan del av staden slår sig Frida Smedberg, virtuell assistent, ner på ett café och placerar sina två mobiler och en croissant på bordet. Möjligheten att jobba ute på stan hör till giggandets fördelar.

”Nio till fem var inte min grej”, säger Frida Smedberg, som lämnat en fast tjänst på statlig myndighet för att starta firma inom administration och sociala medier. Att säga upp sig var ”skitläskigt”, men hon ångrar sig inte en sekund.

”Nu behöver jag inte gå till en chef för minsta grej, utan är fri att bestämma själv. Om jag vill gå en kurs, till exempel. Sedan är jag inget fan av pendling heller. Plus att det är befriande att slippa de öppna kontorslandskapen.”

Den teoretiska möjligheten att när som helst kunna sticka iväg till en ny, oväntad arbetsmiljö – Mallorca? Sibirien? – är nog det allra mest lustfyllda med giggandet:

”Nu lockar ingen av just de platserna    särskilt mycket, men poängen är friheten i att valet ändå finns. Även om jag i slut-ändan skulle välja att jobba från min soffa hemma.”

Och så har det oftast blivit, hittills. Praktiskt nu när barnen är små. Skönt att slippa stressa så mycket till dagishämtningarna. Men blir det inte ensamt?

”Tvärtom, faktiskt. Ganska snabbt har jag knutit ett kontaktnät med andra egenföretagare, som jag delar erfarenheter och tips med. Sedan finns det ju caféer för giggare som jag går till ibland. Så för mig har jobbet blivit mer socialt. Ja, mer än om jag vore anställd. Vilket är ytterligare en fördel.”

Medan World Economic Forum framhåller behovet av ökad flexibilitet och färre restriktioner på den svenska arbetsmarknaden, rasar facket över hur gig-ekonomiföretagen lämnat anställningarna som norm. Fler riskerar att falla igenom de sociala skyddsnäten, förlora rättigheter och i värsta fall tvingas jobba under rent slavliknande förhållanden, varnar ekonomiprofessorn Guy Standing som myntat begreppet prekariat för den växande grupp vars ställning på arbetsmarknaden är ytterst osäker eller prekär.

Är det verkligen ditåt vi vill gå?

”I Sverige är de flesta giggare välavlönade, välutbildade människor, det tror jag behöver lyftas fram”, säger Pernilla Ramslöv på Nox.

”Sedan är det jätteviktigt att vi verkligen värnar om deras villkor. Själva ser vi det som vår skyldighet att informera våra giggare om den trygghet man kan behöva skaffa sig på egen hand. Som inkomstförsäkringar.”

I metoo-kampanjens kölvatten är det många som kopplat trakasserier och sexuella övergrepp till osäkra anställningsvillkor, exempelvis de skådespelerskor som sammanfattat sin utsatta situation med orden ”snälla, tyck om mig”.

Går alltså vägen till ett arbetsliv utan kränkande behandling via skärpta lagar, kollektivavtal och effektivare tillsyn, det vill säga allt som gig-ekonomin inte står för?

Pernilla Ramslöv ser snarare giggarnas särskilda frihet att lämna typiga uppdragsgivare som en lösning:

”Som giggare är man kanske friare att stå för sina åsikter utan att behöva tänka på politiken inom bolaget man jobbar för”, säger hon.

Frihet och utsatthet, självförverkligande och ensamhet – den spretiga gig-ekonomin kan vara allt detta och mer därtill. Vad man än tycker, är den här för att stanna.

Roald Nordeman packar ihop verktygslådan efter att ha borrat sina tre hål i väggen. Som så ofta blev jobbet större än beräknat, med en bänk som skulle fästas och justeras. Men Roald fick 200 extra och känner sig nöjd. Han packar in grejorna i bilen. Iväg till nästa gig.