Största risken är att inte ta risker

Krönikor
Text: Redaktionen
Publicerad

Varför är vi så rädda för att ta risker? Jag tror att viljan att passa in och rädslan att sticka ut eller att tänka på ett annat sätt än alla andra håller på att utvecklas till en av den här tidens största risker.

Titta bara på börsens flockbeteende, går massan åt höger måste alla andra hänga med. Annars kan ju jag vara den enda dumsnuten.… Titta runt på din arbetsplats och se hur lika ni är allihop, i ålder, kön, etnicitet och så vidare (är ni inte det, grattis!). Alla beslut fattas i konsensus, alla ska må bra i magen och vad jobbigt det är när ni inte är överens.

Jag tolkar det här som en djupt grundad riskaversion. Det är inte okej att ta en risk som faktiskt går fel, tvärtom anses det farligt. Och ändå så vet vi: utan risk ingen utveckling. Om du som chef lever efter devisen: »Om jag gör i dag vad jag gjorde i går så blir allt bra i morgon«, så kommer dina medarbetare också att göra det och då går det förr eller senare åt helvete. Världen är full av bevis på det.

Jag förväntar mig således att mina chefer tar risker och att de faktiskt klarar den fina balansgången mellan dumhet och risk. Och det är just denna balansgång som utgör en del av ledarskapets eviga gåta och som håller tillbaka många chefer.

Vad är risk och vad är dumhet? Jag har fått frågan vid ett flertal tillfällen (och försöker varje gång låta bli att fundera på varför just jag får den). Mitt svar är enkelt; 100 par röda skor är dumhet, fyra par är en risk. Familjeföretaget är skotillverkare och har gjort världens bästa handgjorda herrskor i generationer. Alltid svarta, alltid samma modell, modest konkurrens och stadig tillväxt. De är nu uppe i 100 par skor per år. Plötsligt händer något. Konkurrensen ökar, andra gör lika bra men billigare skor, nya modeller kommer ut på marknaden och tillväxten är inte längre lika given. De har två alternativ: göra som de alltid gjort och hoppas på det bästa, eller utveckla firman.

Den unga chefen är intelligent och inser att även om alternativ ett i det korta perspektivet är enklare så innebär det att de i det långa perspektivet riskerar hela familjeföretaget, så hon bestämmer sig för att ta risk. Hon beslutar snabbt att de ska tillverka röda skor. Världens bästa röda skor och en hel marknad helt för sig själva.

Att i det läget styra om hela produktionen och bara tillverka röda skor, vore dumt och riskerar hela bolaget. Att tillverka fyra par röda skor och sälja dessa (till ett något högre pris) är att ta risk. Och det intressanta i det här resonemanget är att den – i princip – enda risken hon tar är att ha fel och därmed öppnar upp för att någon kan peka på henne och säga: »Hur korkad får man vara, det vet väl vem som helst att röda skor aldrig skulle fungera«. Och eftersom hon är kvinna så kommer någon dinosaurie dessutom att kunna lägga till: »Typiskt kvinnor«.

Och ofta är det precis det här vi är rädda för: att göra bort oss. Men vågar man inte ta den risken, då är jag inte säker på att man ska vara chef.

Ps. De röda skorna blev en succé och nu finns de även i ljusblått, orange och limegrönt Ds.

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden