Rektorn som räddade problemskolan

Den här är ett utdrag från en artikeln hämtad från nummer 11 av Chef. 

Sovjetiska pansarfordon som dundrar genom byn, insvepta i bolmande dieselrök. Uppsuttna ockupationssoldater som slänger ut konservburkar i farten. Hamid Zafar minns det där tydligt. Sovjetsoldaternas röda ansikten, illa svedda av Afghanistans brännande sol.

Nästan över en natt befann han sig i ett helt annat sammanhang, på en helt annan plats: högst upp i pulkabacken bakom Ica (nuvarande Willys) i stadsdelen Biskopsgården i Göteborg.

Hösten 1987 var ovanligt snöig. Den nyanlände flyktingpojken Hamid Zafar var överlycklig med sin nya pulka. Han kunde visserligen bara ett svenskt ord, men det skrek han desto högre: Akta!

”… så för min del har det varit ett tvåfrontskrig. Dels har det handlat om att få skolan på fötter, dels att verka i ett område med stor kriminalitet och utsatthet. Under en period gjorde hotbilden att jag tvingades bära personlarm.”

Det har gått nästan på dagen 30 år. Hamid Zafar är fortfarande i Biskopsgården, men nu i rollen som rektor. Vi befinner oss på Sjumilaskolans expedition, i ett spartanskt konferensrum med utsikt över idrottshallen. Skoldagen är slut. Ett par killar dröjer sig kvar ute på skolgården med en fotboll.

Här gick Hamid Zafar själv i skola som barn, några stenkast från Friskväderstorget och familjens dåvarande bostad på femte våningen i ett stort vitt höghus.

Av den spinkige flyktingpojken Hamid Zafar har det blivit en bildningsvurmande karl med stort brunt skägg och de sannolikt bredaste skuldrorna inom svenskt skolväsende. Tung träning under sena kvällar på gymmet har blivit en sorts ritual och avkoppling från det tuffa jobbet som rektor för vad som länge betecknats som en problemskola.

Som uppvuxen i området visste Hamid Zafar vad han gav sig in på när han blev headhuntad till jobbet som rektor med uppdrag att ”vända” Sjumilaskolan – eller gjorde han det? Först efter Skolinspektionens tillsyn, cirka två månader in på nya jobbet, framstod med chockerande tydlighet klart hur illa det var ställt på högstadiet.

”Skolinspektionens rapport var beckmörk läsning. Det kändes fruktansvärt. Att det kunde vara så otroligt illa … Ja, det var bland det värsta jag sett. Och då ska man ändå veta att jag själv jobbat på Skolinspektionen i tre års tid, med just tillsynsfrågor”, säger Hamid Zafar och skakar på huvudet.

Skolinspektionen skildrade en kaotisk situation där frånvaron av studiero var närmast total. Kränkande språkbruk var vardag, lärare led av ångest och overklighetskänslor och vågade inte ingripa när elever sparkade sönder möbler i korridoren. Om inte Sjumilaskolan bättrade sig, hotade vite på 1,4 miljoner kronor. Politiker började prata om nedläggning. Beckmörkt var ordet.

”Skolan hade kört slut på flera rektorer och jag ska inte sticka under stol med att jag kände mig ifrågasatt. Vem trodde jag att jag var, frågades det lite mellan raderna från personalgruppen. Varför skulle just jag lyckas med uppgiften?”

Ja, varför? Det kändes som ett berg att bestiga. Rena Mount Everest. Vilket samtidigt aktiverade Hamid Zafars vinnarskalle:

”Jag är en otroligt dålig förlorare och drivs av att åstadkomma resultat. Inte bara på jobbet – för mig har frågesporter och brännboll alltid varit på blodigt allvar. Visst, jag har inte världens längsta erfarenhet, men är väl förankrad i forskning, rektorsrollen och jobbet som lärare. Så jag bestämde mig, än mer än tidigare, för att klara av det här.”

I grunden handlar det om att vända den onda spiral av nerskruvade förväntningar som han menar är kännetecknande för invandrartäta förorter som Biskopsgården. Han ser det som en missriktad välvilja från samhällets sida som han liknar vid ingenting mindre än rasism:

”Jag vet att det är kontroversiellt att säga, men det finns ett utbrett offertänkande som går ut på att elever och föräldrar med invandrarbakgrund inte vet sitt eget bästa. Att man därför inte kan ställa särskilt höga krav på dem. Och det är så typiskt Sverige, att så fort det blir turbulens i en förort så famlar man efter sociala insatser, i stället för att slå fast att det är skolresultaten som måste upp. Men det är inte hiphop och breakdance som öppnar vägen till högskolan.”

”Jag kom ju själv hit som flykting en gång i tiden, och vet hur mycket en fungerande skolgång betyder. Barn från andra länder kan visst lära sig snabbt.”

Den här är ett utdrag från en artikeln hämtad från nummer 11 av Chef.