”Nu är det min frus tur”

Det är äldsta dottern Isabella, 13 år, som ringer. Hon är lite upprörd och skuldmedveten. Av oklar anledning kan hon inte hämta lillebror James, 4 år, på förskolan som utlovat.

Lars Nygaard tar ett extra andetag, stolen skrapar mot konferensbordet när han skruvar på sig. Hjärnan går på högvarv. Hur ska han få ihop det här?

Han jobbar sin sista vecka som Sverige-vd på servicebolaget ISS. Och är ensam ansvarig för de fyra barnen – Valentina 8 år och Charlie 11 år befinner sig också någonstans mellan hemmet och skolan.

Lars Nygaards fru Josephine har precis börjat sitt nya jobb som fastighetsmäklare. På Mallorca. Hemmet i Saltsjö-Duvnäs är i upplösning. Första flyttlasset har gått. Barnen åker tillsammans med mormor på söndag. Sedan ska Lars Nygaard avsluta sitt jobb med en stor presentation för ISS globala styrelse.

”Nu satsar vi på Josephine och hennes business, och jag får ta ett break. På onsdag lämnar jag mitt passerkort, tar min väska och åker ut till Arlanda med en oneway-ticket i handen”, säger han och ler så brett han någonsin kan.

Men ännu återstår det några dagar. Eftermiddagen är sen, vi är inte klara med intervjun än och jag är definitivt inte hans sista punkt på agendan för i dag. Men Lars Nygaard bedyrar Isabella att det är okej att han hämtar James i stället.

Bakom honom speglar sig vattnet i fönstren. Den nya sandstranden i Tantolunden i Stockholm breder ut sig på andra sidan Årstaviken. Det kryllar av färgglada badlakan och vinterbleka kroppar. Det finns till och med några palmer på Loopen Marina.

Lars Nygaard tror på växelverkan. Han har varit toppchef sedan han, 24 år gammal, blev finanschef på SAS, men han har vågat jobba på ett nytt sätt och högprioriterat familjen under perioder. Nu har han dessutom en arbetsgivare som tror att det gynnar hans utveckling som chef.

Ett och ett halvt år av förberedelser är till ända. Han har fått tjänstledigt, med löfte om att få återvända när han vill. Han ska ta hand om barnen medan Josephine gör karriär som mäklare.

Det beslutet tog de redan julen 2014, då han endast jobbat ett år och åtta månader på ISS.

”Vi var i vår sommarstuga i Danmark och Josephine pratade om sin dröm att bli fastighetsmäklare på Mallorca. Hon är social och läste redan spanska på universitetet i Stockholm. Och vi som familj ville gärna återvända till Mallorca där vi bott tidigare. Vi diskuterade fram och tillbaka och jag tyckte att hon skulle förverkliga sin dröm.”

Vid sitt första utvecklingssamtal meddelade därför Lars Nygaard att han skulle sluta som vd – om ett och ett halvt år.

”Det är klart att det kändes lite jobbigt, jag var beredd på att jag kunde tvingas säga upp mig. Men jag var också väldigt tydlig med att jag inte ville sluta som vd på ISS men att jag efter tre år skulle sluta på den här posten. Jag kunde inte tänka mig att vara här mindre än tre år, det skulle inte vara ansvarsfullt. På den tiden hinner man göra många förändringar, och när jag var ute i så här god tid kunde jag tillsammans med min chef prioritera vad jag skulle fokusera på.”

Lars Nygaards chef blev förvånad och behövde tid för att smälta beskedet, men var stödjande från första sekund. Han förstod Lars familjesituation och tyckte det var bra att han ville stanna på företaget.

”ISS är ett globalt företag, och nu fick de chansen att verkligen visa att de är det. Min chef erbjöd mig tjänstledigt och sa att de skulle ge mig ett annat jobb när jag ville börja jobba igen. Jag blev väldigt positivt överraskad, jag hade meddelat att jag kommer att bli kvar på Mallorca och förutsättningen är att jag kan jobba därifrån senare.”

Lars och hans två närmaste chefer över honom berättade inget om beslutet för kollegerna. Först för fyra veckor sedan blev det officiellt.

”När man har kommunicerat ut att man ska lämna är det väldigt svårt att vara exekutiv, därför valde vi att låta informationen stanna mellan oss fram till nu.”

Det fanns förstås även en risk att företaget skulle sluta satsa på Lars Nygaard. När han berättade om sina planer i januari 2015 skulle han precis påbörja ett årslångt ledarskapsprogram som endast 16–17 toppchefer inom ISS globalt får gå.

”Det är en stor investering, men det var aldrig uppe till diskussion att jag skulle mista min plats, det stod klart att de skulle satsa på mig även framledes.”

Även kunderna har ställt sig positiva.

”Det som har överraskat min chef mest är att reaktionen från våra stora kunder har varit att de tycker att det är bra att företaget gör det här. Hade jag lämnat ISS hade det naturligtvis varit annorlunda, men nu kan jag vara kvar och fortfarande vara en del av den familjen.”

Efter att ha kollat att det inte är barnen som ringer igen, knäpper han bort ett samtal och fortsätter. Han säger att han har två familjer, den ena är ISS och den andra är Josephine och barnen. Hans ambition är att de måste gå ihop.

”Jag har fått realisera min dröm i många år, nu är det Josephines tur”, säger han.

Sedan beslutet har Josephine gått en distansutbildning i Gävle i fastighetsmäkleri och de har hunnit få ihop ett startkapital.

”Vi har inget stort bankkonto utan vi bestämde oss för att spara ihop till en uppstartsperiod på ett halvår för att Josephine skulle kunna bygga upp sin business.”

Josephine Nygaard är sedan tidigare utbildad jurist, men har inte använt sin utbildning eftersom hon flyttat runt med Lars. Samma år som de träffades, 2001, skickades Lars Nygaard, som då var finanschef på SAS, till Palma för att undersöka det planerade uppköpet av Spanair. Lars Nygaard trivdes så bra på Mallorca att han blev kvar, först som finanschef och sedan som vd för det nya bolaget. När sedan Josephine som fortfarande bodde i Stockholm blev gravid med deras äldsta dotter, Isabella, flyttade hon ner till Lars.

”Första gången vi bodde ihop på riktigt hade vi alltså en bebis … och nu har vi fyra barn så det gick ju bra”, skrockar han nöjt.

Efter att de bott i sex år på Mallorca satte SAS ut Spanair till försäljning och Lars Nygaard började jobba på Vueling. Familjen flyttade till Barcelona. Efter två år slogs Vueling ihop med Clickair och Lars, Josephine och de då tre barnen återvände till Mallorca.

”Då valde både jag och Josephine att stanna hemma och ta hand om barnen. Valentina var ett år, Charlie var fyra och Isabella var sex. Vi var lediga tillsammans i två och ett halvt år.”

Det här med att vara hemmapappa är alltså inget nytt för Lars.

”Därför kände jag ingen rädsla inför att gå hem. Jag har dock ett långt större ansvar den här gången. En skillnad som man ska ha respekt för, men jag ser så mycket fram emot att få ägna mig åt vår minsting, James. Jag har jobbat och rest mycket och inte haft så mycket tid med honom som jag velat. Det är unikt med de små tingen som man upplever när man är där varje dag.”

Men frågan om varför han blivit en så modern man, förstår han överhuvudtaget inte. Han tycker inte att det är något att prata om.

”Drivkraften är inte att vara jämlik, det har jag inte ens tänkt på. Det har varit mycket kring mig som person i många år. Nu var det något som min fru gärna ville göra.”

Det var dock avgörande att det var just på Mallorca som han skulle gå hemma med barnen.

”Fler och fler flyttar till Mallorca, ju mer som digitaliseras desto lättare blir det att jobba därifrån. Det är lätt att få en umgängeskrets som man kan dricka en kopp kaffe och prata business med.”

I förra vändan han var föräldraledig hann han med att agera affärsängel och vara med och starta tre företag i vitt skilda branscher, så risken är inte överhängande att han ska bli understimulerad den här gången heller. Men just nu funderar han mest på hur han ska kunna rationalisera hushållsarbetet.

”Hur lång tid tar det att sköta ett hushåll på sex personer, hur mycket tvätt och disk blir det på en dag?”

Han är inte ett dugg orolig för att kliva av sin karriär.

”Jag behöver ingen status, intresserar mig inte för vilken bil jag kör. Om du ska söka någon förklaring till varför jag gör som jag gör är det nog att jag är prestigelös. Jag söker inte nästa steg i karriären.  Det som är viktigt är att jag tycker om det jag gör, och jag tycker om service och jag tycker om människor.”

Det enda han oroar sig för är barnen. Ju större de är, desto svårare är det att flytta dem. 13-åriga Isabella är inte överlycklig över flytten.

”Hon är stark och vi tror att hon kommer att klara det. Men samtidigt är inte hon den som visar sina känslor så vi får vara uppmärksamma på henne.”

Lars Nygaard kommer inte att lägga sig på sofflocket, han vet sedan tidigare att han mår bäst av att behålla sina rutiner. Han stiger upp halv sju varje morgon, kollar sina mejl, springer en timme. Och i de pauser som uppstår mellan barnens aktiviteter och hushållsbestyren får han tid över till att reflektera över sig själv som chef.

”Jag har ingen evidens för att det här gör mig till en bättre chef, jag tycker dock att jag blir mer effektiv. Sedan existerar inte Spanair längre medan Vueling blev en stor succé, det är klart att jag har funderat mycket på det varför det blev så och vad mitt bidrag i bägge bolagen har varit. Det är bra att stoppa upp och få tid till att titta tillbaka och göra upp med sig själv, att kika på sig själv i spegeln innan man ger sig in i något nytt.”