När är det dags att lämna skutan?

Så tvingas ytterligare en chef på toppnivå lämna sitt jobb. Den här gången handlar det om folkpartiledaren Lars Leijonborg. Men historien visar att chefer med makt har en extremt dålig timing för när de ska lämna skutan.
Man kan undra varför? Det är närmast regel att politiska ledare tvingas lämna sin post bortmotad av de egna. Göran Persson, Olof Johansson, Bo Lundgren, Thorbjörn Fälldin…ja, listan kan göras hur lång som helst. Detsamma gäller i näringslivet. Volvo-chefen PG Gyllenhammar och SAS-chefen Jan Carlzon är väl bara de två mest kända exemplen.
Men frågan om när det är dags att lämna sitt chefsjobb gäller också för dig och mig. När är det tid att låta andra ta vid?
Problemet är alltså att många chefer stannar på tok för länge. Jag kan på rak hand räkna upp ett antal sannolika skäl till att du som chef drar dig för att kasta in handduken och gå vidare:

1. Du har blivit bekväm, har en bra lön, fina förmåner, sitter på ett snyggt kontor och trivs med dina medarbetare och drar dig för att kasta dig in i något nytt.
2. Du har uträttat vad som bör göras, drabbats av spott och spe av nödvändiga förändringar men överlevt och nu vill du sötma njuta lite av framgångens sötma.
3. Du har en klick på jobbet som vill ha bort dig, som intrigerar och du har bestämt dig för att inte falla till föga för upprorsmakare.
4. Du känner att uppdraget inte är slutfört och att du är rädd för att ingen utom just du kan knyta ihop säcken.
5. Du har blivit ditt jobb, och nu är du rädd för att bli bortglömd om du inte kan gå till ett annat minst lika prestigefullt uppdrag.

I en tid när begrepp som lojalitet och långsiktighet inte står speciellt högt i kurs på arbetsmarknaden, så borde väl trotjänare vara uppskattade som chefer. Men tyvärr. Chefer är som popstjärnor. De har kort brinntid.
Ansvaret ligger naturligtvis till stor del på chefen själv som kanske tappat sitt driv och sin nyfikenhet. Medarbetare vill ha chefer som det osar om, med en energi som känns i väggarna och som får alla att ge järnet.
Visst, vi vanliga chefer behöver inte väljas om vid landsmöten eller dylikt. Men i princip är varje utvecklingssamtal med en överordnad en ny jobbintervju. Mitt mandat som chef vilar också på medarbetarnas förtroende. Jag kan välja att hänga mig kvar på formella grunder, men mina möjligheter att agera som chef blir kraftigt beskurna om jag dräneras på auktoritet.
Men skulden till att många chefer sitter lite för länge finns att söka även bland oss som är chefens chef. Ofta känner man på sig när det är dags för en chef i sin organisation att lämna. Men i det längsta hoppas man på en metamorfos. Att känslan i magen var fel. Att snacket i fikarummet bara var elakt. Att taskiga underlag och dåliga resultat bara har yttre förklaringar, typ konjunkturen. Och så ger man chefen bara nya chanser, trots att man intuitivt känner att det är ett hopplöst fall.
Inom idrotten har man kommit längst när det gäller att ge ledarna kort snöre. Ingen är bättre än sin senaste match. Troligen sprider det sig nu till övriga arbetslivet. Chefer som inte fungerar, får sluta utan pardon.
Så när det är det dags för en chef att söka sig bort? Ett klassiskt svar som håller än är; när det är som roligast! Det är trots allt behagligare att överraska med att gå, och skapa förvåning och i bästa fall vemod och saknad, än att bli förnedrad och utkastad.
När ska man som chef lämna sitt jobb och söka sig vidare? Maila mig här nedan. Dina synpunkter läggs upp vår hemsida, så att alla våra läsare får del av dem.