Linda H Staaf: ”Det gäller att inte ge efter”

Högsommarmorgon och EU-toppmöte i Åre. På ett anrikt hotell mitt i byn hittas en man kallblodigt avrättad. Strax därpå inkommer ett bombhot mot kabinbanan och en grupp turister som fastnat högt över marken ute på kalfjället.

Nej, det där har aldrig hänt på riktigt.

Linda H Staaf, som klättrat inom polisen sedan 2004, fantiserade ihop den dramatiska intrigen när hon skrev sin deckare Ulv i fårakläder för några år sedan.

Men verkligheten överträffar dikten. Som vanligt.

På en direktsänd presskonferens från Europol-högkvarteret i somras levererade Linda H Staaf häpnadsväckande nyheter, nu från verkliga livet: Svensk polis har i ett slag gripit 155 personer som diskuterat sina kriminella aktiviteter via den krypterade appen Anom, en fälla gillrad av FBI.

Linda H Staaf, som ledde den svenska delen av den globala operationen, var på helspänn in i det sista. Med så många inblandade – polisinsatsen var en av historiens största – fanns alltid en risk för läckor. Med möjlig konsekvens att de brottsmisstänkta skulle förstå att deras telefoner var avlyssnade. Stor lättnad då när det höll hela vägen fram.

”Live-presskonferenser har jag varit med om många gånger förut. Tyvärr handlar det då oftast om elände, som kriminaliteten i våra utsatta områden, eller annan brottslighet som växer och antagligen kommer att bli värre. Nu fick jag gå ut med något positivt – äntligen! En unik möjlighet att presentera Sverige som handlingskraftigt. Det är viktigt, just för att vi har sådana problem med skjutningar och sprängningar, vilket uppmärksammats internationellt. Som representant för svensk polis vill jag visa världen att vi inte sitter passiva. Sverige har problem med brottsligheten, absolut, men vi agerar och gör saker”, säger Linda H Staaf som är chef för underrättelseverksamheten inom polisens nationella operativa avdelning, Noa.

Exakt vad hon sysslar med är hemligt.

Men i stora drag handlar det om kartläggning av den organiserade brottsligheten. Att spåra, förebygga och förhindra allt från penningtvätt till våldsbejakande extremism. Antalet underställda medarbetare som Linda H Staaf ansvarar för är också sekretessbelagt, men Noa har totalt drygt 1 900 anställda.

Brottsligheten sover aldrig och hon skulle kunna jobba dygnet runt. Ett första inplanerat intervjutillfälle fick mycket riktigt ställas in på grund av ett ”akut operativt ärende”. Det bästa med jobbet? Linda H Staaf tvekar inte ett ögonblick:

”Det är definitivt när vi griper någon som skott sig på andras bekostnad. När vi är med om att skapa rättvisa”, säger hon i den spartanska lokal i gamla polishuset i Stockholm där intervjun slutligen äger rum. Linda H Staaf kommer direkt från ett annat möte och bär uniform. De guldbeströdda axelklaffarna betyder att hon är polismästare.

Ungefär som vårt samtal pågår häktas sex personer för inblandning i ännu en dödsbringande uppgörelse i gängmiljö, denna gång i stockholmsförorten Hjulsta.

Hur kunde det bli så här?
”Ingen vet med bestämdhet, men jag har bildat mig en egen uppfattning efter att ha arbetat med frågorna i många år och samtidigt följt debatten. Det mesta av gängmiljöernas skjutningar och sprängningar härrör från utsatta områden. Det kan bero på en kombination av utanförskap, bristande integration och låga förväntningar. Jag menar att Sverige sticker ut med sin oförmåga till gränssättning, jämfört med andra länder. Det har nästan blivit fult att ställa krav, i den svenska kultur där integritet och individens bästa ofta står i centrum. Jag menar tvärtom, förväntningar är ju något bra. Ett sätt att synliggöra människor. Barn och unga kan klara höga krav, bara de får rätt förutsättningar. Medan kravlöshet är en signal om ointresse. Därför ser jag bristande engagemang som en viktig orsak till alla dessa skjutningar”, säger Linda H Staaf och fortsätter:

”Samhällsutvecklingen är inte bra. Nu gäller det att visa uthållighet, och inte ge efter för onda krafter. Sverige ska inte behöva utstå alla dessa skjutningar. Men våldet är på väg att bli normaliserat, vilket är väldigt farligt.”

Hon växte upp i Östersund. H:et står för Hansson som hon hette på den tiden. Pappa Örjan var entreprenör med eget åkeri och flyttfirma (”Flytta med Örjan redan från början”). Mamma Ingrid var polis, en av Norrlands första.

”Jag är uppvuxen i polismiljö, som den såg ut på den tiden. Jag kunde inte närmare följa vad mamma jobbade med, men hon påverkade nog mitt yrkesval utan att jag tänkte på det. Mamma är stark. Hon har definitivt varit en förebild. På sin väg genom livet har hon visat en enorm kämpaglöd och att man inte ger upp.”

När Linda H Staaf var fyra år omkom hennes storebror i en trafikolycka.

”Självklart påverkar ett sådant trauma en familj. Det har ju funnits med oss hela tiden. Jag kan inte säga exakt vad som lett till det ena eller andra, men mamma visade en oerhörd kraft som tog sig, och oss, igenom det här. Samtidigt var jag så liten när det hände. Det är först i vuxen ålder, och i relation till mitt eget föräldraskap, som jag på allvar insett vidden av den katastrof som drabbade oss. Jag tycker fortfarande att det är oerhört otäckt med barn nära tung trafik. Trots att jag varit lastbilschaufför själv.”

Vid 17 fick hon ett stipendium för att läsa ett år på internatskola i Frankrike. En period som påverkat henne starkt.

”Det var tufft. Jättetufft. Det gick inte bra med franskan i början, varken att prata eller förstå. Men det fanns inget annat språk att kommunicera med. På skolan var det strikt och jag tyckte mig bli behandlad som yngre än vad jag var. Vi bodde i en stor sovsal som patrullerades av vakter med ficklampor om nätterna. Ljuset släcktes och tändes vid bestämda klockslag. När klockan ringde inför morgonhygien och måltider fick vi ställa upp oss på långa led. Vi var förbjudna att lämna skolområdet.”

När hon en gång smet ut för att köpa egen lunch blev hon uppkallad till rektorn.

”Av tusen elever på skolan var det bara jag och en kille från Portugal som var utlänningar. Jag kände mig uttittad. Det där har präglat mig, för jag vet hur det är att vara utanför. Kanske kan jag bättre än många andra sätta mig in i hur det är att komma som flykting till ett annat land, även om jag långtifrån har varit i närheten av en flyktings situation.”

Linda H Staaf har ägnat sig åt många intressen i livet och följt åtskilliga karriärspår. Ofta samtidigt. Långtradare började hon köra åt sin pappa sista året i gymnasiet. I samma veva tog hon flygcertifikat och spakade snart en Cessna. Trots ett omvittnat ointresse för sport, som kan orsaka viss munterhet bland kollegerna i polishuset – ”va, är det OS nu?” – älskar Linda H Staaf fysisk aktivitet. I yngre år blev hon distriktsmästare i styrkelyft och slog dessutom distriktsrekord i bänkpress.

Väktare, studier i trafiksäkerhet och nordiska språk, taxiförare, dubbla examina i juridik och ekonomi, plugg i USA, egen juristbyrå i Östersund och så den där deckaren som kom till efter en kurs på Skrivarakademin … Jo, hon skriver fortfarande, en uppföljare är på gång. Men först och främst är hon polis, understryker hon. En karriär som tog fart efter att Linda H Staaf tröttnat på juristbyrån och det lite stillastående småstadslivet i Östersund. Fast till stressiga Stockholm ville hon inte.

”Så jag tog fram en Sverigekarta och letade efter en hyfsat stor stad nära havet, inte alltför långt från huvudstaden. Och bestämde mig för Norrköping. Jag hade aldrig varit där förut. Men det verkade jättehäftigt, och så fick det bli”, säger Linda H Staaf som förblivit Östergötland trogen sedan dess.

All denna aktivitet, alla dessa planer – är det en splittrad, orolig människa vi ser? Snarare någon med vida och breda intressen:

”Jag har stor aptit på livet. Tycker om att lära mig nya saker. Det är stimulerande. Man växer som människa, känner sig tryggare och säkrare med mer kunskap. Tittar man på mitt cv, ser det ändå rätt strukturerat ut. Jag har kanske inte alltid haft någon tydlig plan, och vill inte ställa onödigt höga krav på mig själv, men gillar ordning och reda och att slutföra det jag påbörjat.”

Att leda en underrättelsetjänst på nationell nivå har sina särskilda prövningar. Lojaliteten bland medarbetarna är sällan ett problem, den sitter i ryggmärgen. Det är i praktiken ovanligt att hemliga uppgifter läcker ut från underrättelsetjänsten.

”Utmaningen för mig som chef är snarare att hitta den rätta balansen i hanteringen av information. Det är lätt hänt att vi som jobbar här blir alltför slutna, avstår från att föra uppgifter vidare internt av rädsla för att sabotera – att helt hålla tyst är också det enklaste. Men om underrättelserna inte används för brottsbekämpning, vad ska man då med en underrättelsetjänst till? Att ingjuta självförtroende i organisationen, så att medarbetarna känner sig säkra på vad de kan delge eller inte, hör till mina viktigaste uppgifter som chef.”

Att vara tillgänglig, engagerad, bygga relationer och teamkänsla hör också till de chefsprioriteringar hon sätter högst. Ibland sätter hon sig i en radiobil för ett pass som ”vanlig” polis. Linda H Staaf har utöver allt utbildat sig i polisiär konflikthantering för att kunna jobba i yttre tjänst, och är angelägen om att hålla sig à jour med utvecklingen och vilka underrättelser som kollegerna på fältet efterfrågar.

”Allt det där kräver mer energi av mig än många andra. Egentligen är jag introvert. När kvällen eller helgen kommer är min sociala kvot uppfylld, och då stänger jag gärna av. Simmar, skriver och går långa promenader.”

Familjeförhållanden och privatliv vill hon annars inte närmare gå in på, ”av säkerhetsskäl”.

”Jag har ju en ganska officiell polisroll. Vilket betyder att jag måste leva lite mer anonymt i mitt privatliv. Hålla en låg profil, inte synas i så många sammanhang. Jag är i princip inte med på sociala medier, till exempel. Och dessutom: Ska jag uppfattas som seriös och professionell i min yrkesroll, kan jag inte vara någon helt annan privat.”

Att som kvinna ta sig fram i en så pass mansdominerad miljö som polisen har varit tufft, tycker hon.

”Det är fortfarande inte jämställt i samhället, vilket även inbegriper polisen. Det har helt klart inneburit vissa utmaningar att göra karriär inom organisationen som kvinna, ja. Med tiden har jag lärt mig att vara stark och hantera det. Något jag varit tvungen till för att ta mig vidare”, säger Linda H Staaf.

”Jag har jobbat hårt för att inte bli nertryckt. Konfronterat och fört dialog, på ett vuxet sätt. Man får välja sina krig, naturligtvis, men om det är något jag lärt mig, så är det att inte låta oförrätter passera. Att när den värsta irritationen lagt sig lugnt och sansat gå tillbaka för att ställa frågan: Vad menade du med att …? Jag lovar att det får effekt. Det kan vara ett tips för andra.”

Ändå älskar hon sitt liv som polis – vad kan vara viktigare än att vara underrättelse-chef? Eller mer intressant? Att ägna sig åt något annat än brottsbekämpning har hon svårt att tänka sig.

”Visst, allt blir en vardag. Till stora delar skiljer sig mitt arbete inte från andra chefsjobb, det handlar ju mycket om ledarskap. Samtidigt är underrättelsearbetet väldigt speciellt. Det är spännande, och alltid jättekul att gå till jobbet. Inom mig har jag en drivkraft, tron på rätt och fel. För mig är det viktigare än att tjäna pengar, och var vad som fick mig att söka mig till polisen.”