Jan Eliasson: ”Tar tid att avgiftas från världsmakten”

När toppdiplomaten Jan Eliasson slutade som vice generalsekreterare i FN i december 2016, fortsatte hans medarbetare att skicka de dagliga sammanfattningarna till honom varje dag. Under hela januari.

”Sedan saktade det ner. I februari var det varannan dag och i mars en gång i veckan. De fasade ut mig, hade mig på ett avgiftningsprogram. I mitt eget intresse.”

Han är den första att erkänna att hans arbetsliv på randen till världens kriser har varit en drog och ett beroende. Det var också anledningen till att han, 72 år gammal, tog uppdraget att bisitta Ban Ki-moon på en av världens mäktigaste poster.

”Jag har inte varit medveten om hur oerhört krävande jobbet har varit. Nästan fem år med tre till fyra krisdiskussioner per dag, tolv till fjorton timmars arbetsdagar och när jag reste var det inte till Mallorca, utan till Mali, Somalia, Afghanistan eller Syriens gränstrakter.”

Jan Eliasson har medlat i hela sex världskonflikter.

Väl hemkommen efter avslutat uppdrag sov han nio, tio timmar per natt. Tog inga uppdrag, höll inga tal och tackade inte ja till några inbjudningar.

”Sedan gjorde jag något klokt. Jag bestämde mig för att sänka takten och göra allt långsamt. Fem minuter längre i duschen, två koppar kaffe, läsa hela tidningen. Och så röjde jag i skogen på landet, rensade huvudet. Efter tre månader kände jag att avgiftningsarbetet gått bra och att det var dags att använda mina erfarenheter, min övertygelse och kvar-varande energi till något”, säger Jan Eliasson.

”Vill du dela min bulle med mig?” frågar han sedan.

Jan Eliasson är redan du och broder med servitören som serverar oss kaffe. Hotell Diplomat i Stockholm är hans hemmamarker. Men det är också symtomatiskt för hur Jan Eliasson bemöter människor oavsett position. Att han är uppväxt i en arbetarfamilj i Göteborg och den första i släkten att få en riktig utbildning har ältats i pressen.

”Du kan undvika de stories som skrivits om stampat jordgolv och så. Jag är lite trött på dem.”

Jan Eliassons bruna chinos och manchesterkavaj vittnar om en något mer avkopplad tillvaro än de mörkblå välskräddade kostymer han gjort sig känd för att bära. Men han har långt ifrån slutat jobba. Sedan i mars förra året är han styrelseordförande för Sipri (Stockholms internationella fredsforskningsinstitut).

”En bra plattform, precis rätt för mig. Mer än 60 internationella medarbetare som arbetar med kärnvapenfrågor och rustningskontroll men också med det nya bredare säkerhetsbegreppet och med att försöka skapa dialog mellan parter som inte pratar med varandra.”

Och så vill han tillbringa mer tid med familjen. Han har spenderat 23 år utomlands, varav sju år utan sin familj. Han har tidigare sagt att han är en familjeman, men att jobbet ändå varit värt uppoffringarna. På frågan hur han får det att gå ihop backar han.

”Det gör det ju inte. Jag ville nog intala mig att jag inte fått betala ett pris, men det var ett tillfälle för tre år sedan när jag kom hem – jag hade bara två, tre veckor ledigt per år – och då kände mitt lilla barnbarn Jonathan inte igen mig. Kerstin, min fru, möttes med glädje, och så stod det en man bredvid henne. Då stack det till. Och jag bestämde mig för att sluta mitt uppdrag i FN samtidigt med Ban Ki-moon.”

Nu har Jan Eliasson börjat arbeta med sina vuxna barn. Dottern Anna bor i Washington, de två andra, Emilie och Johan i Stockholm, alla tre har på något sätt arbetat med FN:s utvecklingsmål och med kommunikation. Tillsammans har de bildat Eliasson Group och har redan hjälpt Isabella Lövin att lansera en konferens om haven. Han blir ivrig när han pratar om deras nya kontor på Norrsken House.

”Jag höjer kraftigt medelåldern när jag träder in. Där är unga människor som arbetar med kvinnofrågor, miljön och demokratin. En fantastisk miljö, jag ska försöka vara där minst en dag i veckan.”

Den ledarskapsgärning han är mest stolt över är ”den humanitära korridoren” som han och hans team är upphov till.

”Jag och mina medarbetare satt i Khartoum i Sudan, 1993. Inbördeskriget rasade mellan Nord och Syd, och en liten del av landet var helt isolerat. Utan mat och medicin skulle 100 000 människor svälta ihjäl. Jag tog med hela teamet till mitt hotellrum och sa att vi inte kan åka tillbaka och låta alla dessa människor dö. Jag erkände att jag inte skulle få igenom ett eldupphör utan sa att ’nu får ni sitta här med mig. Vi ska ha världens viktigaste brainstorming’. Efter en lång stund var det en medarbetare som frågade ’Sir, why don’t you use your Mother Teresa-hat?’”

Eliasson viskar, gestikulerar, dramatiserar och pratar engelska och svenska om vartannat där i soffan. Han fortsätter:

”Vad menar du? ’Du är ju här i egenskap av ansvarig för FN:s humanitära arbete.’ Jag insåg att det vi behövde var en flyglinje och transportmöjligheter öppna till området. Något slags korridor. Ah! A humanitarian corridor! Då behövde inte de stridande generalerna skriva på ett avtal med varandra utan göra ett åtagande till FN.”

”Det tog en dag och sedan accepterade de lösningen. Vi kunde rädda hundratusen-tals människor. Det var första gången i FN:s historia och humanitär korridor har blivit ett begrepp som använts vid ett 20-tal tillfällen. Jag är stolt över att det var vår idé. Där har du bästa exemplet på ledarskap, i form av teamwork, lusten att finna en lösning och ordets makt!”

Just ordet återkommer Jan Eliasson ofta till.

”Det talade och skrivna ordet är vårt viktigaste instrument för att leda.”

Lägg därtill kulturförståelse, tajmning och personliga relationer – och du har Eliassons ingredienser för god diplomati, –
ja all förhandling.

”Vänskap kan vara avgörande för att få ett avtal”, säger han och berättar hur han som FN-ambassadör avbröt sig mitt i ett möte med tolv andra ambassadörer i New York, för att gå och skriva ett personligt brev till den algeriske ambassadören vars fru råkat ut för en mycket svår bilolycka.

Sex år senare är Jan Eliasson kabinetts-sekreterare på UD och vice utrikesminister. Både han och den algeriske ambassadören har blivit nummer två på sina utrikesdepartement och när Eliasson reser dit blir han personligen mött på flygplatsen och får berättat för sig om hur oerhört mycket brevet hade betytt.

”Ja, det där blev en lång historia, du kan ju korta den”, säger han med en nick.

Jan Eliasson har fått en ny förståelse för journalistyrket efter att i höstas ha varit programledare för SVT:s serie Toppmötet. Där samtalade han med Kofi Annan, Madeleine Albright, Henry Kissinger och Gro Harlem Brundtland, några av de främsta maktspelarna på den politiska världsscenen som ingått i hans arbetsvardag. Alla utom Henry Kissinger har han också en personlig vänskap med. Han berättar att han tillhör ”Madeleine Albrights ex:es”, en av henne utvald grupp av utrikesministrar som hon jobbat med och gillar.

Vad har han då själv gjort för att den makt han suttit på inte skulle korrumpera honom?

”Vi behöver utveckla en starkare känsla för att ta ansvar för våra handlingar. Jag har varit både nervös och orolig ibland, utifrån att det finns situationer när man tvingas fatta beslut på lösa boliner. Du kan inte veta allt. FN är en jätteorganisation.”

”Menar du vänskapskorruption?” frågar han sedan. ”Det måste man verkligen se upp med. Men du hörde mig säga ordet tjänsteman, det är ett fint ord. Man är i tjänst för andra. Dag Hammarskjöld var noga med att ’we are here to serve’. De första orden i FN-stadgan är ’we, the -peoples’, jag säger det ganska strängt. Det är inte ’we, the government’.”

Två saker har format hans ledarskap.

”Det första är att jag har varit engagerad i idrott och jag har alltid varit bättre i lagspel. Att se kraften i att man är fler än sig själv, jag älskar passningen.”

”Nummer två är att jag tillbringat tre år i flottan. Jag låg på en jagare som hette Öland och hade det besvärligt i storm på Nordsjön. Den jag kände mig mest tacksam för på det smala fartyget var killen i maskinrummet. Han var helt blåslagen av att ha kastats mellan pistongerna, men han klarade av att hålla maskineriet igång.”

Det har lärt Jan Eliasson vikten av att ha bra medarbetare som respekteras var och en men som är sammangjutna. Där ingen hierarki råder utan man lyssnar på alla.

”Det finaste exemplet är nog åren i FN, denna oerhört hårda tid. Jag hade ett starkt stöd i mina medarbetare. Min inre stab bestod av sju kvinnor, ja, det bara blev så, med en otrolig lagkänsla.”

”Det måste vara högt i tak och man ska acceptera varje kugges roll. Den filosofin har gjort att jag, 77 år gammal, inte har slitit ihjäl mig. Jag har litat på mina medarbetare. Men lojaliteten är ett ord som är minst lika relevant i båda riktningarna. Blir det fel är det jag som är ansvarig.”

En motgång har varit Kompass-affären, som han också fått kritik för i media.

”Det var fullständigt onödigt, eftersom jag i högsta grad stod bakom alla ansträngningar att stoppa vidrigheter med de fredsbevarande truppernas sexuella exploatering. Jag var den som tillsatte utredningen som friade min gamla kollega, Anders Kompass. Men jag var tvungen att svara –
på frågan om varför vi beslutat att han skulle utredas. Skälet var att han, enligt vårt MR-kontor i Genève, brutit mot anonymitetsskyddet. När jag sa det uppfattades det som att jag inte tyckte att han skulle frias. Han blev fullständigt friad. Det kan vara ett misstag, att det såg ut som att jag ihärdade med att han gjort fel, men jag var chef för FN och jag måste försvara mina medarbetare om varför de hade börjat den interna utredningen.”

Han suckar.

”Jag har precis som Kompass arbetat hela mitt liv för mänskliga rättigheter, humanitära krissituationer och jag tycker att utredningen som jag själv tillskapade kom till ett klokt beslut, att fria honom. Jag beklagar att han valde att lämna, man hade behövt hans kompetens, och det är viktigt att visa att FN tar dessa frågor på allvar. Jag har fått olika tecken på att frågan nu finns bakom oss.”

Ett citat som Jan Eliasson genom sin karriär lutat sig mot är ”det var först när han vågade vara personlig som han började erövra världen” av Eyvind Johnson.

”Det var något jag läste i 25–30-års-åldern när jag precis kommit in på UD. De har en strikt kultur där, särskilt på den tiden. Man förväntades göra vissa saker och passa in i diplomatkostymen. Och så läste jag den här boken och det stod som en förklaring till varför det gått så bra för huvudpersonen Krilon.”

För Jan Eliasson blev det en vägdelare.

”Det är klart att UD vill att jag ska vara den klassiska diplomaten, men jag måste komma ihåg var jag kommer ifrån, vad jag står för. Jag får inte tappa mina personliga drivkrafter. Det har präglat hela mitt liv. Jag har alltid frågat mig om det jag gjort stämmer med min personliga övertygelse, någon gång har jag fått kompromissa lite, men jag har varit övertygad om att det mesta har varit rätt. Jag har en kort tid på mig här på jorden och då vill jag göra rätt saker.”