»Jag balanserar på en tunn lina«

Krönikor
Text: Redaktionen
Publicerad

Jag är chef på ett mycket modernt och välutbildat företag. Alla har läst på universitet, flera är civilingenjörer, några har pluggat på Handels, någon har dubbla examina och en och annan har doktorerat.

Med en knapp fil kand. har jag den kortaste och fluffigaste utbildningen av alla. Dessutom har alla mina 80-talistmedarbetare pluggat i minst två länder och bott i ytterligare ett. De har startat företag, spelat in skivor eller dj:ar åtminstone, och så bloggar de och är, med viss rätt, övertygade om sin egen snillerikedom.    

Förutom att jag chefar över 80-talister är jag mentor för två stycken. En född i början på 80-talet och en i slutet. Den sistnämnde är en rökande kille som ofta har guldjacka och solglasögon, som tycker att det är en stor utmaning att klara av att (som enda fasta tid) behöva vara på kontoret hel, ren och i gott skick klockan 9.00 varje måndagmorgon.

Den sene 80-talisten ringer totalt orädd amerikanska digniteter och bokar möte med dem som vore de gamla barndomskompisar.

Han följer allt som skrivs på Facebook och på bloggar, på samma sätt som jag en gång följde Ekot som politisk journalist: slaviskt och med enorm känsla för detaljer. Han hissar och dissar med total självsäkerhet. Och han har absolut järnkoll på allt i sin bransch och tycker att pluggande bara är bortslängd tid eftersom han ändå redan kan allt.

När han blir inkallad som stand in för att prata på ett mindre möte i Oslo, skriver han i sin sedan länge digitala cv att han är internationellt erfaren talare. 

Han skickar falska mejl och sms från andras datorer och mobiler, som alltid är väldigt roliga och så träffsäkra att
man ofta lämnas med känslan av att det nog ändå stämmer.

Ibland ringer han mig på konstiga tider och frågar varför han inte kan få en iPhone 4 eller föreslår att vi åtminstone borde knarka lite ihop.

Min tidiga 80-talist har redan ett drömjobb – hon analyserar företag i New York. Men det räcker inte för henne. Hon har startat ett eget klädmärke och säljer byxor som hon själv ritar, i ekologiska tyger, till, som hon säger, young urban professionals.

Hon vill prata om hur hon ska göra för att hitta ett »hållbart och långsiktigt koncept, och en företagsidé att satsa på – ekonomiskt, personligt, och
karriärmässigt«.

Hon har håret i en välordnad knut på huvudet. Och det slår mig, när hon är i Sverige och vi sitter bredvid varandra och samtalar, att hon med pärlörhängen, spetsblus, högklackade pumps och egendesignade businessdressbyxor ser ut som den som ska uppfostra mig i mina tajta jeans, bekväma kilklackade sommarsandaler och gulddekorerade tröja från Indiska.

Hon har en riktig märkeshandväska och jag har en Jimmy Choo-kopia från Turkiet fylld med barnens urladdade Nintendospel som jag glömt ta ur.

Jag fascineras av all självsäkerhet och ambition. Varje dag som chef för dessa, emellanåt plågsamt egensinniga 80-talistbegåvningar, är som att balansera på smal lina över höga höjder.

Å ena sidan skräck inför hur snabbt och hårt fallet kan bli om man trampar fel, å andra sidan den nästan berusande känslan när man lyckas.

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden