”Jag höll på att gå under”

Högprofilerad mediechef får livvaktsskydd efter dödshot från nazister. Men den tystlåtne livvakt som följer henne överallt, ingår själv i den högerextrema miljön.

Nej, det är inget synopsis till någon halvtaskig thriller. Utan vad som hände Helle Klein i verkligheten.

Upptäckten av livvaktens svavelosande hetsinlägg på nätet blir en chock och en väckarklocka. På säkerhetsföretagets inrådan fortsätter ändå Helle Klein, som då var chefredaktör för Dagens Arbete, att låtsas som ingenting i väntan på en ”utredning”.

En hel långhelg i Bokmässans lokaler tillbringar hon med den näthatande livvakten hack i häl. Samme man som krigiskt poserat med bar överkropp och svärd på diverse nätforum, och gjort hätska utfall mot invandrare och andra oönskade element: ”Sverige är infekterat och infiltrerat, snart måste folket agera.”

Under sina fyra dygn på mässan genomfars Helle Klein av motstridiga känslor av vrede, rädsla och djupaste förtvivlan.

”Jag höll ju på att gå under faktiskt, det var en sådan absurd situation. Jag som redan var så pressad av hoten från nynazistiska NMR drabbades av en fruktansvärd tillitskris när personskyddet inte längre var att lita på”, berättar hon nu några år senare.

”Efter Bokmässan var jag tvungen att släppa allt, bara åka iväg och försöka samla ihop mig. Under en oktobervecka satt jag helt ensam på en ö i Västerviks skärgård och blickade ut över havet. Orkade inte göra så mycket, varken läsa eller skriva, knappt ta en promenad”, fortsätter hon.

Vi befinner oss på Sigtunastiftelsen, en ljuvlig plats på en höjd ovanför den lilla staden vid Mälaren. Bakom tjocka borgliknande murar öppnar sig en annan värld.

I vad som skulle kunna vara en italiensk klosterträdgård prunkar rosor. Arkaderna skänker skugga och från springbrunnen hörs ett stilla porl. En löftesrik atmosfär av goda middagar, intressanta samtal – kanske med någon spännande författare eller kulturpersonlighet – vila och avkoppling.

Efter många stormiga år som mediechef och åsiktsjournalist har Helle Klein landat som direktor för denna frizon för humanism och ”gränsöverskridande möten” som stiftelsen formulerar det på sin hemsida.

Men någon reträttpost är det inte fråga om, försäkrar hon.

Att hålla sig relevant i vår stökiga samtid är av högsta prioritet. Helle Klein avser att vara en stark röst utåt för stiftelsens vittomfattande och, vid en första anblick, kanske något svårgripbara verksamhet.

Att stå i spetsen för ”brännande konferenser om superheta ämnen” låter inte så olikt hennes tidigare värv inom opinionsbildarskrået. Erfarenhet finns även av andra delar av utbudet. Som stressad politisk chefredaktör på Aftonbladet for hon ofta på den typ av retreat som också arrangeras här, med sex dagars fullständig tystnad.

”Alla undrade hur Helle Klein klarar av att vara tyst så långe. Men eftertanke och stillhet är en förutsättning för min kreativitet”, säger Helle Klein och anknyter till den gammaltestamentliga profet som myntade uttrycket ”genom stillhet och förtröstan blir ni starka”, bibelsprängd som hon är.

Ledare, präst och mediefenomen. Fotbollsfantast, jazzdiggare och trogen läsare av svensk poesi (Edith Södergran är en favorit). Kopplar av med teater och matlagning, gillar att segla jolle och köra båt, fullt kapabel att förvilla sin omgivning med avancerade kortkonster.

Men framför allt har Helle Klein från tidig ålder gjort sig känd som en självständig och kaxig vänsterröst i samhällsdebatten; Nationalencyklopedin kallar henne ”radikal”.

Det började hemma i radhuset i Lund. Ständiga diskussioner vid köksbordet, inte sällan hätska, ofta om politik. Det försigkomna sladdbarnet Helle debatterade hejvilt med föräldrarna som båda var lärare men kom från olika håll.

Mamma född i malmöitisk arbetarklass, pappa i en judisk-liberal akademikersläkt i Stockholm. Helles farfarsfar hette Gottlieb Klein och var överrabbin i Stockholm, farfar Oskar Klein var en internationellt berömd professor i teoretisk fysik, mest känd för den så kallade Klein-Gordon-ekvationen.

”Mamma och pappa tog mina åsikter på allvar, de gav mig rätt till en självständig åsikt, vilket födde en säkerhet hos mig. Att jag gick med i Socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU som 13-åring gjorde dem inte särskilt förvånade. Att jag anslöt mig till Kyrkans ungdom ungefär samtidigt, tyckte de däremot var konstigt. För varken mamma eller pappa var religiösa, på något sätt. Att bli kristen var mitt ungdomsuppror, brukar jag säga, inte att börja röka eller dricka.”

Kyrkan blev som att komma hem.

Att få brottas med de verkligt stora frågorna, och på djupet diskutera livet, döden och kärleken i gemenskap med likasinnade var fantastiskt tyckte den tonåriga Helle. Som bestämde sig för att själv bli präst. Började plugga teologi direkt efter gymnasiet. Men tog en paus när det var dags för sista etappen på Pastoralinstitutet.

”Alltså, här skulle jag sitta som själavårdare och prata om livskriser – nej, det var jag för ung för. Jag hade ju inte sett något av livet”, säger Helle Klein som bestämde sig för att samla livserfarenheter innan hon drog på sig prästkappan.

Hon hade då redan börjat göra sig ett namn som politiskt-kyrkligt medialt underbarn. Bland annat genom riviga tidningskrönikor och som grundare av en ungdomsavdelning för S-rörelsens kristna.

När krisdrabbade Örebro-Kuriren hörde av sig med ett jobberbjudande nappade 22-åringen direkt, och resten är tidningshistoria.

Efter tre år som ledarskribent befordrades Helle Klein till chefredaktör, den första kvinnan på posten och Sveriges yngsta. Tack vare hennes slagfärdighet i spalterna kom Örebro-Kuriren att citeras vitt och brett och långt utanför Närkes gränser, medan hon själv blev ett etablerat ansikte i tv.

Men ekonomin lyfte inte.

Trots en intensiv räddningsinsats där hon och marknadschefen Gunno Sandahl flackade länet runt för att dra in pengar till den blödande lokaltidningen via diverse jippon. En serie framträdanden där Helle Klein talade om vikten av mångfald gav runt fyra miljoner, men de viktigare annonspengarna fortsatte att strömma till den större konkurrenten Nerikes Allehanda.

Mitt i denna kamp för överlevnad uppstod kärlek – Helle Klein och den 15 år äldre Gunno Sandahl bröt upp från tidigare förhållanden och kom så småningom att gifta sig.

Sett i backspegeln, var hon inte mogen för ledarskapet för Örebro-Kuriren heller, tycker hon:

”Nej, jag hade ju ingen chefsvana utan slängdes in för att ratta tidningen. Men jag var ung och kaxig och fick en väldig uppbackning från redaktionen, i min strävan att driva en självständig redaktionell linje och inte köra något slags Pravda-grej. Men där fick jag ägarna emot mig”, säger Helle Klein vars syrligheter i spalterna mot socialdemokratin till slut tycktes bli för mycket för de lokala fack- och partipampar som befolkade ägargruppen.

I stället för att rätta in sig i åsiktsledet, valde hon att säga upp sig.

”Kommunalrådet sa att jag var förbrukad. Och då var jag 28”, säger hon och gapskrattar.

I själva verket hade hennes karriärresa bara börjat.

Aftonbladet fångade upp henne och Helle Klein befann sig snart i en än mer upphöjd position, som ledarskribent och sedermera politisk chefredaktör i vad som kom att bli Sveriges största kvällstidning.

”Jag fick ett enormt genomslag på Aftonbladet och det var en fantastisk tid, precis då när internet exploderade. Vi blev trendsättande tack vare att vi var så tidigt ute på nätet”, säger hon.

Samtidigt var det på AB som Helle Klein på allvar mötte hatet.

”I och med internet kom också den nya mejlkulturen med hemska anonyma hot som fortfarande är stark, och som på Aftonbladet drabbade oss kvinnor särskilt hårt. I näthatet finns en stark sexism – man blir provocerad av att kvinnor tar sig ton i det offentliga”, säger Helle Klein och räknar upp ett antal andra faktorer som fått extremisterna att rikta in sig mot just henne.

Försvaret för det mångkulturella samhället, vänsteranknytningen, feminismen. Det judiska, kopplingen till Svenska kyrkan och journalistiken.

För extremhögern tycks Helle Klein förkroppsliga konspirationsteorierna om en liten, judisk elit på väg att ta över samhället.

”Förbrytare”, stod det med stora svarta bokstäver på plakaten där bland andra Helle Klein var avbildad, när nazistiska Nordiska motståndsrörelsen demonstrerade under Bokmässan 2017.

När det var som värst strömmade hotelserna in på mobilen från morgon till kväll, dag efter dag. Det var under Helle Kleins tid som chefredaktör på Dagens Arbete, en viktig orsak till det upptrappade livvaktsskyddet.

”Det var massor av sms med grova antisemitiska bilder och budskap, och det var ju fruktansvärt otäckt att få det rakt in i telefonen som man alltid bär med sig och har så nära”, säger hon om smädelserna som i högsta grad påverkade hennes ledarskap:

”Å ena sidan tror jag på det autentiska ledarskapet och ville berätta, å andra sidan ville jag inte oroa min personal. Samtidigt som jag var öppen med att det var tungt emellanåt. Jag tror på att visa att även en chef bara är människa. Men det är inte med personal man kan avlasta sina egna känslor, det får man göra med nära och kära och professionell hjälp.”

Det värsta var nog att uppleva rättegången mot mannen som var avsändaren, säger Helle Klein och beskriver hur den då 56-årige nazisten vrålade ut sitt hat, ansikte mot ansikte, bara några meter bort när de äntligen möttes i rättssalen.

”’Där kommer juden Helle Klein’, skrek han och satt sedan och blängde på mig i timmar i sträck, väldigt hatiskt. En konstig situation, fruktansvärt skakigt, efteråt var jag helt slut. Visst var det en seger att han dömdes till slut, sedan jag och två andra kvinnliga opinionsbildare drivit den här saken i åratal. Vi ville statuera ett exempel. Det är inte mer synd om oss än andra, men bra att rättssystemet slår fast att hot mot journalister även är ett hot mot demokratin. Han satt sedan inne i några månader, och släpptes ut lagom till Almedalsmordet …”

En ny chock – det dödliga nazistiska knivattentatet mot psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren 2022 blev en tuff påminnelse om den fara som extremisterna utgör, och att säkerhetsåtgärderna som omgett Helle Klein i högsta grad var befogade.

Hon hade vid det laget påbörjat en traumabehandling, och var på god väg att läka ut det posttraumatiska stressyndrom som näthatet förorsakat.

”Jag hade gått sjukskriven på halvtid den våren, efter att ha erkänt att jag faktiskt behövde professionell hjälp och terapi. Men efter mordet på Ing-Marie rasade jag ihop. Jag tog det jättehårt, grät hela den natten och i många dagar efteråt. Mordet var så tragiskt, och något jag själv gått och varit livrädd för i så många år”, säger Helle Klein som även dragits med kroppsliga besvär på grund av hoten, med en oförklarligt värkande fot.

Är det värt det? Helle Klein har många gånger ställt sig den frågan.

”Så är det. Hatet etsar sig fast i själen. Samtidigt möts jag i 99 fall av 100 av kärlek. Som tur är har jag alltid haft nära och kära omkring mig, som verkligen funnits där. Jag bär på ett trotsigt hopp och vägrar ge upp det jag tror på.”

Många blev förvånade när Helle Klein hoppade av sin lysande mediekarriär efter elva år på Aftonbladet 2008, slutförde sin prästutbildning och började jobba som präst.

”Ja, jag gick från att ha en miljonpublik på Aftonbladet till att stå inför kanske tjugo personer i min församling. Maken anmärkte också på att jag sänkte min lön från 150 000 till 25 000 i månaden. Men jag hade redan som ung bestämt mig för yrket, längtade efter det existentiella språket och fann det oerhört meningsfullt att arbeta som präst. Både med predikan av ordet, och den nära själavården. Att finnas med när livet bränner till, såväl vid sorg som glädjen över en nyfödd.”

Helle Klein var lycklig i rollen som präst men såg med sina erfarna chefsglasögon att arbetsmiljö, ledarskap och organisation inom Svenska kyrkan lämnade mycket i övrigt att önska.

Data från Försäkringskassan visar också att kyrkoherdar, präster och diakoner är de yrkesgrupper i Sverige som löper störst risk att bli sjukskrivna i utmattningssyndrom.

”Jag upptäckte en konflikthantering som gick ut på att sopa konflikter under mattan, en snällism som inte är snäll. Konflikträdslan kan grunda sig i känslan av att vi kristna hör ihop, att den som bland troende framför kritik inte är riktigt god. Vilket kan leda till ett väldigt smusslande, väldigt infekterade konflikter. Själv får jag ofta höra att jag är tydlig i mitt ledarskap. Tar man varandra på allvar, törs man också bryta åsikter.”

I dag känner hon sig stark, talar med patos om Sigtunastiftelsens framtid och skrattar ofta under vårt samtal. Helle Klein tycks brinna av iver att ta sig an sina fortsatta uppgifter. Som ledare är hon idédriven och värderingsdriven, förklarar hon.

Men vad betyder det?

”Det gäller att skapa ett ’vi’. Så att alla bär verksamhetens idé, om man så är chef, jobbar i restaurangen eller är städare. Det är väl den verkliga utmaningen, att få alla med sig inom våra olika delar. Men jag gillar sånt, brukar säga att jag sysslar med management by speech: Jag håller tal, i min nuvarande roll för att skapa engagemang kring Sigtunastiftelsen, som kom till för att värna humanismen och demokratin.”