Golnaz Hashemzadeh: ”Jag skäms när jag säger nej!”

Krönikor
Text: Redaktionen
Publicerad

Jag sitter på en parkbänk under Humlegårdens lummiga träd. Min sex månader gamla dotter är utmattad efter ännu en vaken natt. I timmar har jag vaggat och kramat och sjungit för att ge henne ro. Jag har svettpärlor på näsan och något hysteriskt i sångrösten.

Plötsligt händer det. Hennes långa ögonfransar faller ner över de tjocka kinderna. Stillhet. Hon sover. Jag backar försiktigt från vagnen. Blundar i några sekunder. Kommer sedan på att den här stunden är för värdefull för vila. Jag dukar upp dator, bok och anteckningsblock på parkbänken, sträcker mig efter mitt take away-kaffe som blivit kallt. Lycklig över att få umgås med mina egna tankar.

”Ursäkta”, säger en försiktig mansröst.

Jag vill låtsas att jag inte hört nåt, men två killar stannar till vid min parkbänk.

”Skulle vi kunna få filma dig medan du äter den här glassen?”

Den ena killen sträcker fram en påse medan den andre står halvmetern bakom och tittar ner i marken. Jag känner hur de där svettdropparna kommer fram igen. Det spelar liksom ingen roll hur befängd eller meningslös frågan är. Att säga nej är för mig lika krävande som att få min dotter att somna. Nästan. Jag tar sats, ända från tårna.

”Tyvärr … Jag skulle verkligen vilja hjälpa till men hon har precis somnat och det här är den enda egentid jag har.”

Killarna nickar. ”Okej, okej”, säger de och går vidare. Jag sitter skamsen kvar.

Jag skäms alltid, när jag säger nej till någon som vill ha min hjälp. Oftast skäms jag så mycket att jag helt enkelt säger ja, oavsett hur det påverkar mitt schema, min ekonomi eller min sinnesro.

Det finns en enda fundamental orsak till det, och det är att jag själv hatar att be om hjälp. Jag skulle aldrig be någon hålla upp en dörr när jag kommer med barnvagnen, för inte vill jag besvära. Inför mitt bröllop har jag valt att inte utse några tärnor, för jag vill inte belasta. I mitt arbete har jag fått jobba hårt på att förstå att ”delegera” och ”be om hjälp” inte är samma sak. Så när någon vänder sig till mig och frågar om hjälp tänker jag att den personen bekämpat stora demoner för att våga göra det, och inte kan jag då vara den som ger upphov till besvikelse.

Inte kan jag vara den som säger det hemska ordet.

Knappt har jag hunnit öppna min laptop förrän jag ser killarna i ögonvrån igen. De är på väg tillbaka! Jag vill resa mig upp och springa iväg, men det går ju inte.

”Jo, du skulle faktiskt vara perfekt för vår film. Med barnvagnen och så. Det tar ingen tid alls. Du får den här glassen och sen filmar vi medan du äter bara.”

De står där, blyga, försynta. Tycker det är lika jobbigt att be om hjälp som jag gör, det är ju uppenbart. Så jag tar den där ­glassen, fast jag är laktosintolerant, och börjar äta, medan de okända killarna filmar.

Det tar inte många minuter innan någon pratar för högt och min dotter vaknar gråtande. Killarna får panik. Börjar be om ursäkt. ”Det är ingen fara”, hör jag mig själv säga. Jag tittar in i min dotters sömniga, uppspärrade ögon. ”Det är visst nån fara! Stor fara!” vill jag skrika.

Men i stället ler jag mot killarna, önskar lycka till med filmen. Och så inser jag att det är hög tid att börja be om hjälp. För att avdramatisera ordet nej, för att slippa bli filmad med en glass i munnen och för att helt enkelt få lite sinnesro.

 

 

Skapa ett gratiskonto, läs Chef digitalt för

0:-

  • Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!

Skapa ditt gratiskonto

Se alla våra erbjudanden