Alla ledare behöver vara beredda på cancel culture

Är det något begrepp utan virus-anknytning som blivit ett buzzword under det senaste året, så är det cancel culture. Fenomenet, som handlar om att en person, grupp eller företag blir ”cancelade”, det vill säga bojkottas, framför allt i sociala medier men även offline, kommenteras till och med av Barack Obama i hans sommartal.

Från att tidigare ha avfärdats med att det bara sker online, är nu cancel culture högt uppe på dagordningen. För under corona är vi alla online, och skillnaden mellan världen och internet har minskat till ingenting i ett litet poff.

Som chef gäller det att vara förberedd och inläst, för allt pekar på att cancel culture blir ännu vanligare.

Från att tidigare mest ha drabbat enskilda, ofta kända, personer, händer det också allt fler företag. Ett exempel i Sverige är havredryckstillverkaren Oatly, som från att tidigare hyllats i sociala medier fick känna på en bojkottkampanj när de tog in riskkapitalbolaget Blackstone som delägare. Blackstone anklagas bland annat för att skövla regnskogar i Brasilien och bryta mot mänskliga rättigheter, och många Oatly-fans blev besvikna och hotade med bojkott.

Förespråkarna för cancel culture lyfter ofta fram just detta: att det är ett sätt för kunderna att få företag att leva som de lär och inte bryta mot sina värderingar – annars blir konsekvenserna tydliga. Genom sociala medier kan människor som inte har formell makt i samhället gå ihop och påverka företag att bli exempelvis mer miljövänliga, antirasistiska och feministiska.

Motståndarna mot cancel culture menar i stället att det är ett mobbarbeteende som skapar drev utan att all fakta finns på bordet och riskerar att döma oskyldiga människor. En av de mest uppmärksammade protesterna mot cancel culture är ett öppet brev som publicerades i Harper’s Magazine, undertecknat av 150 forskare och journalister, bland andra Harry Potter-författaren JK Rowling. Skribenterna menade att cancel culture är en fara för yttrandefriheten.

Andra menar att en anti-kampanj i sociala medier drabbar enskilda personer hårdare än till exempel ett multinationellt bolag, så argument finns också om att det riskerar att drabba redan utsatta människor mest.

I och med sociala mediers enorma kraft syns även fler och fler exempel på cancel culture som börjar online, men får konsekvenser offline.

Den 27 juni i somras publicerades en film sociala medier där en man i en Costco-butik i Florida skrek rasistiska uttryck till en äldre kvinna. Filmen blev viral, och redan dagen efter hade mannen identifierats. Bara några timmar senare hade han fått sparken från sitt jobb. Företaget gick även ut offentligt och tackade för att de blivit medvetna om beteendet hos den ”före detta anställde”.

Utan att gå in på sakfrågan i just det här fallet, är det viktigt som arbetsgivare att förbereda sig: Hur gör du om en film visar att en medarbetare sagt något rasistiskt till någon? Hur gör du om en anställd utsätts för ett drev i sociala medier på grund av att hen jobbar hos er? Hur gör du om någon anklagas för något som hen säger att hen inte gjort? Här gäller det som chef att ha stenkoll både på lagen och sin moraliska kompass.

Att bojkotta företag, personer eller grupper på nätet är naturligtvis inte ett nytt fenomen. Men begreppet cancel culture har bara några år på nacken. Det började talas om så sent som 2017, och peakade rejält sommaren 2020 i samband med Black Lives Matter-demonstrationerna i USA.

Hur det hela framskrider debatteras därför hett i amerikanska och brittiska tidningar, men en sak är säker: Det kommer att fortsätta, både online och offline, och det kommer att göras med syfte såväl att förbättra som att förstöra, beroende på avsändare. Som chef gäller det att förbereda sig, kommunicera tydligt, skapa policies – och att leva som man lär.