Vad får karriären kosta?

Du har stressat från jobbet för att hinna hämta på dagis. Väl hemma slänger du ihop en måltid av det som råkar finnas i kylskåpet. När du och barnen sedan sitter och äter ringer telefonen.

Du ser på numret att det är viktigt, så du reser dig och går från bordet. När samtalet är avslutat står barnens kladdiga tallrikar kvar på bordet och de har satt sig framför tv:n för att kolla på Bolibompa. Bra, tänker du, då ­hinner jag följa upp samtalet med att skicka några mejl.

När du har jobbat färdigt har det yngsta barnet somnat framför tv:n.
Var det så här mitt barns uppväxt skulle se ut?, tänker du medan du bär barnet till sin säng.

Det dåliga samvetet är förälderns ständiga följeslagare. En Google-sökning på förälder + dåligt samvete ger närmare 400 000 träffar. Föräldrar har dåligt samvete för att de inte är närvarande med barnen, för att de inte engagerar sig lika mycket som andra föräldrar, för att, ja, för nästan allt.

Samtidigt har de dessutom dåligt samvete för att de måste åka från jobbet för att hämta på dagis eller skjutsa till körövningen eller för att  de inte hinner ta det där medarbetarsamtalet som de har skjutit framför sig i en månad nu.

Det här är stress som alla med ena foten i yrkeslivet och den andra i småbarnslivet känner igen sig i. Men frågan är om inte det dåliga samvetet växer rejält när föräldern dessutom är chef.
I ena vågskålen: Ledarskapet. Ansvaret, arbetsbördan, engagemanget. I den andra: Barnen.

I den undersökning som Novus Opinion har gjort på uppdrag av Chef talar det dåliga samvetet med hög och klar röst: Ja, mitt arbete som chef går ut över barnen. Det tror nästan hälften av de till­frågade. Och drygt en tredjedel av alla tillfrågade har någon gång funderat på att hoppa av sitt jobb av samma anledning.

Mats Årjes, vd och koncernchef på Ski­star, som driver flera skidanläggningar i Sverige och Norge, har varit chef under sina söners hela uppväxt.
»Jobbet har tyvärr konkurrerat med barnens uppmärksamhet«, säger han.
»Jag har inte har ägnat barnen hundra procents uppmärksamhet, inte ens då jag har varit med dem«, säger han.

Alltid tillgänglig, nästan alltid i telefon.
»Jag har blivit bättre på att separera uppmärksamheten, men tidigare var jag alltid splittrad. Jag kunde prata med mina söner, men tänka på något annat«, säger han.

Mats Årjes kallar sig för ett bra eller dåligt exempel på någon som går in för det här med full fart. Under många år har han varit borta från hemmet i Leksand under stora delar av veckorna. Ibland även helger.
Mats Årjes skulle gärna ha varit mer delaktig i barnens fritidsintressen, tränat deras hockeylag eller liknande,  vilket inte har varit möjligt.

Men hoppa av chefsjobbet? Nej, aldrig.
»Jag har alltid ställt mig själv frågorna ’finns det något alternativ, finns det någon annan som kan hantera det här?’. Är jag och min omgivning beredda att ta de negativa aspekter som det innebär att ta sig an ett sådant här uppdrag?«, säger han.

På den sista frågan svarade Mats Årjes ja utan att tveka en sekund. Han valde att ta de negativa aspekter som chefsrollen innebär, mycket tack vare att hans närmaste gav honom möjligheten. ­­

En deltidsarbetade fru och ett stort nätverk av släktingar hemma i Lek­sand gjorde att familjelogistiken kunde hanteras även då han inte var där.
Mats Årjes är inte alls okänslig inför sina val och sitt agerande. Den ständiga tillgängligheten skulle han till exempel ha velat hantera annorlunda.
»Jag hade kunnat vara mer disciplinerad. Det är ju en sak att vara tillgänglig, men man behöver inte vara tillgänglig hundra procent av tiden. I min tidiga karriär var jag tillgänglig konstant«, säger han.

Du stod i givakt om någon kallade?
»Ja. Och det är säkert så att min omgivning präglade mig och jag har kanske i någon mån byggt en uppfattning om hur det ska vara, men genom åren har jag lärt mig att hantera saker på ett något mer rationellt eller effektivt sätt. Det har säkert varit föremål för frustration och förvåning för mina barn och det är definitivt något jag skulle göra annorlunda om jag fick möjlighet. Mina barn har fått se sin pappa prata mycket i telefon. Det är inget jag är överdrivet stolt över«, säger Mats Årjes.

Även Sara Kullgren, vd på det internationella kosmetikaföretaget Oriflame, har ett stort nätverk, där far- och morföräldrar och en sjuttonårig släkting enligt ett rull­ande schema turas om att hämta fyra- och femåringen från dagis. Under en period hade de också en barnflicka.

Skillnaden mellan Sara och Mats Årjes är att Sara har en större del i sina barns vardag. Hon lämnar på dagis ungefär halva veckan, hämtar en dag i veckan och ser till att inte jobba när hon är med barnen.
Likheten mellan Mats Årjes och Sara Kullgren är att ingen är be­redd att göra avkall på chefs­jobbet.

Precis som Mats Årjes funderar hon mycket på vad hennes agerande leder till.
»Fråga dig själv: ’Kommer det här att bli en lycklig lösning för mig, för min omgivning och för dem som kommer att ha förväntningar på mig?’«, tipsar hon.

Sara Kullgren känner inget dåligt samvete för sina barn.
»Jag är lyckligt lottad med livet. Vår familj lever på det stora hela ett bra liv«, säger hon.
»Jag har valt det här jobbet och det här sättet att leva. Men jag kan inte köra på likadant hela livet; det finns ingen anledning till det. Och jag kommer absolut inte att tillåta att de skulle ta skada.«

Hon har satt upp mål för sig själv, men hur lång tid det tar att uppnå dem vet hon inte.

»Alla har det kämpigt, oavsett om de är chefer eller ej. Det är möjligen det här med resandet som gör det extra jobbigt för mig. Så hur länge jag är villig att göra det är något som jag kommer att få ta ställning till«, säger hon.

»Det perfekta schemat, där all tid, såväl arbetstid som fritid, är planerad in i minsta detalj för att ge den perfekta balansen mellan bitarna i det så kallade livspusslet existerar inte.«
I alla fall inte för Sara Kullgren.

»Jag är otroligt disciplinerad i jobbet. Däremot är det underbart att inte ha planerade helger. Så jag är disciplinerad på jobbet för att ha möjlighet att vara odisciplinerad på helgerna«, säger hon.
På så sätt kan hon undvika att jobba på helgen, förutom en halvtimme när barnen har lagt sig på söndagskvällen, då hon planerar för måndagen och veckan som kommer.

Det är viktigt att kunna vara hundra procent med familjen när man är där. Att vara närvarande. Barnen känner direkt när jag inte är närvarande helt och hållet«, säger hon.
När det gäller sin egen fritid, till exempel rida eller att träffa vänner på egen hand, har Sara Kullgren sänkt ambitionsnivån.

Kanske, kanske kommer hon ­iväg på den där resan med väninnorna, som hon har planerat i två års tid.
»Jag får acceptera att man inte kan göra allting samtidigt. Jag får slappna av. Och gilla läget. Det ser ju inte ut så här för evigt«, säger hon.

Det finns väldigt lite forskning som visar sambandet mellan barns hälsa och föräldrarnas arbete. En undersökning gjord av Statistiska centralbyrån från 2001 (och vars uppföljning presenteras i slutet av sommaren) visade att barn under sex år tillbringade mellan 1,5 timme och 2 timmar mindre med sina föräldrar än vad barn i samma åldersgrupp gjorde tio år tidigare.

Men annars finns det få eller inga statistiska belägg för föräldrarnas skräck, att deras beteende skulle förstöra deras barn. Hos Barnombudsmannen känner man inte igen problematiken.
Inte heller Malin Alfvén, barn- och föräldrapsykolog och författare till flera böcker om föräldraskap, ser att barnen tar skada av föräldrarnas arbete.

»Vi kan ju inte se resultat av våra insatser som föräldrar hemma. Däremot märks det på dagis. Så trivs barnen på dagis kan man tänka sig att de mår ganska bra. Att de är bråkiga hemma är inget tecken på att de skulle må dåligt. Nej, det är bara hemma, hos dem de älskar, som de vågar pröva sina gränser. Det är ju precis som vi vuxna blir arga hemma när det går dåligt på jobbet«, säger hon.

Malin Alfvén är inte säker på att siffrorna från Chefs undersökning stämmer; att nästan hälften av cheferna tror att deras arbete går ut över barnen.
»Nej, jag tror att det är fler. Det känns ju som att alla säger att livspusslet påverkar våra barn«, säger hon.

Går det att vara chef och samtidigt undvika att få barnen att känna att jobbet är viktigare än dem? Jadå, finns man bara där regelbundet är det ingen fara, menar Malin Alfvén. Är man sedan tydlig och säger »nu ska mamma jobba en halvtimme, sedan ska vi leka«, så vet barnet vad som gäller. Dessutom får barnet se att mamma eller pappa tar ansvar. »Livskunskap«, kallar Malin Alfvén det.
Att dagens föräldrar skulle ägna mindre tid åt sina barn än tidigare generationer tror hon inte heller på.

»Den gammaldags direktörs­pappan var alltid borta, men ­hemmafrun hade inte heller tid med barnen«, säger Malin Alfvén, som har sett det ske en tillbakagång till detta, att den ena föräldern väljer att stanna hemma helt och hållet, för att kunna sköta familjen.

Hon är inte helt tillfreds med den utvecklingen.
De mest lyckliga föräldrarna är de som delar lika på ansvaret hemma. Malin Alfvén hänvisar till en undersökning gjord bland tjugo välfärdsstater som visar att de som är mest nöjda med sin tillvaro är de som också är mest jämställda, där båda arbetar. Konflikterna blir mindre. Man har en ökad förståelse för varandras situation.

Är det något som skiljer dagens föräldrar från tidigare generationers är det möjligheten att spegla sig i andra människors föräldra­skap. I tidningar, bloggar och nätverk får föräldrar veta hur de ska vara och göra.

Det går att drunkna i goda råd, pekpinnar och måsten.
En aktuell undersökning som Kommunalarbetarförbundet har gjort visar att många föräldrar hämtar tidigt på dagis för att de känner sig stressade över att andra föräldrar gör det. Det är alltså andra föräldrars beteende, inte oro över barnens välmående, som får avgöra när det ska hämtas på dagis.