Trump vs Harris: Vilken ledarstil vinner presidentvalet?

Barack Obama konstaterade en gång att det är något fel i huvudet på amerikanska presidentkandidater.

Att se sig själv i spegeln och tänka att det är rimligt att den här personen blir mäktigast i världen säger något om självbilden.

Samtidigt är ett oversize-ego nödvändigt för att kasta sig in i en presidentvalskampanj där fritid och värdighet försvinner.  

De allra flesta tycker att priset är alldeles för högt – men inte Donald Trump och Kamala Harris. Det är en av få saker de har gemensamt.

En annan är att tidningsartiklar och böcker som beskriver den arbetsmiljö de skapar slår fast att båda har stora brister i ledarskapet.

Både Trump och Harris skulle därför skratta högt åt begreppet ”empatiskt ledarskap”. Det amerikanska arbetslivet är i regel betydligt mer hierarkiskt än det svenska. ”Consensus” är inget att eftersträva.

Nej, chefen bestämmer och medarbetarna, vars sjukförsäkring ofta är knuten till anställningen, kan få sparken på dagen.

Det är alltså denna miljö som format Kamala Harris och Donald Trump som ledare.

Han som fastighetsmogul, entreprenör och franchisekoncept. Hon som åklagare.

I den mån det fanns någon större ödmjukhet, så försvann den i samma ögonblick som de gav sig in i politiken. För i USA är det är fullkontaktsport.

Det är också en sport som gör att medarbetarna behöver såväl tandskydd som suspensoar. En person som hoppade av Kamala Harris misslyckade primärvalskampanj 2019 skrev i ett avskedsbrev:

”Det här är min tredje presidentvalskampanj och jag har aldrig varit med om en organisation som behandlat sina medarbetare så illa.”

Även om Kamala Harris de senaste åren blivit överdrivet uppmärksammad för sitt skratt, så har hon ett hett humör.

När medarbetare gjort henne besviken blir resultatet rasande utfall med många upprepningar av ett fult ord som rimmar på ”luck”.

Under kampanjen 2019 hade Kamala Harris också svårt att vara en inkluderande chef. Hon förlitade sig i stället mycket på kampanjchefen – som råkade vara hennes syster Maya.

Kanske borde Harris medarbetare från den tiden gå i gruppterapi tillsammans med de som jobbade för Donald Trump i Vita huset 2017–2021.

Där pågick ett konstant – och av honom uppmuntrat – inbördeskrig om vem som för dagen skulle vara chefens favorit.

Fast egentligen gick fajten inte att vinna. För ettan på listan var alltid densamma – dottern Ivanka som i Vita huset hade en fri roll på mittfältet med stort inflytande och lite ansvar.

Varken Harris eller Trumps ledaregenskaper är något årgångsvin som blir bättre med åren.

Det verkar snarare vara tvärtom.

Chefen har alltid rätt och om något går fel, så beror det på att medarbetarna missförstått vad chefen menade. Eller borde förstått att de skulle ha gjort tvärtemot vad de blev beordrade till.

När Politico 2021 intervjuade 22 personer med insyn i vice president Kamala Harris stab sa en person:

”Det är ingen plats där folk känner att de får stöd, utan en plats där de känner sig behandlade som skit.”

En annan insider uttryckte samma sak, fast med andra ord:

”Med Kamala måste du stå ut med en konstant mängd själsförstörande kritik, men också hennes brist på självförtroende. Det är som att du hela tiden liksom stöttar upp en mobbare.”

Beskrivningen hade lika gärna kunnat komma från någon av Donald Trumps medarbetare under hans tid som president.

När Rex Tillerson, utrikesminister i bara ett år, pratade med en kollega om deras gemensamma chef var han föga imponerad:

”Presidenten är en jävla idiot”, löd omdömet.

Många andra medarbetare har vittnat om Trump som en ledare med förkärlek för motsägelsefulla besked, förnedrande utskällningar inför öppen ridå och ett så kort ”attention span” att de militärer som skulle briefa presidenten övergick till att enbart visa bilder.

Å andra sidan har han medarbetare som kallar den typen av uppgifter för ”fake news” och menar att ingen annan fått dem att känna sig så utvalda.

Samma sak gäller Kamala Harris som också har sina försvarare som hävdar att kritiken mot henne är sexistisk och att hon i själva verket är en chef som både lyssnar och uppmuntrar.

Vem av dem som kommer att bli USA:s nästa president är en öppen fråga. Det är i dag så jämnt att det är omöjligt att gissa.

En sak är i alla fall säker.

Det kommer bli lätt att rekrytera de medarbetare som ska jobba nära presidenten. Få tackar nej till maktkicken som det innebär. Men risken är att samma personer några år senare, lätt traumatiserade, samlas i en källarlokal för den gruppterapi som krävs efter att ha jobbat för presidenten – oavsett om deras chef hette Donald Trump eller Kamala Harris.