»Glädje är motivationen«

Varför är svenska idrottsledare så eftertraktade?
»Jag tror att vi har blivit uppfostrade i en ledarstil som tas emot positivt. Om man tänker sig att gruppen betyder mycket, så vill vi skapa en gemenskap kring det som är bra. Det som är bra försöker vi göra ändå bättre.«

Känner du någon släktskap med »Svennis«?
»Jag känner honom inte, men enligt vad jag har läst så förknippas han med respekt för både spelare och person. Jag tycker också att det är oerhört viktigt att acceptera och respektera de människor jag jobbar med.«

Hur ser din egen ledarskapsträning ut?
»Jag har gått den traditionella tränarutbildningen, men den bästa utbildningen har jag fått genom alla människor jag har träffat. Och genom att damfotbollen har fått kämpa mycket för ett erkännande. Vi var tvungna att bevisa att vi var bra. Det kräver tålamod för att förändra en attityd.«

Vilka är dina framgångsformler?
»De går ut på att göra spelare medvetna om och ta ansvar för vad de ser och känner. Medvetenhet och ansvar, all laganda grundas på det. Byggstenarna är framför allt glädje och intresse. På senare tid har jag börjat lägga till tålamod också. Man utvecklas inte på en dag.«

Prestationsångest?
»Haha, jag kommer till ett land som har vunnit OS-guld och aldrig kommit sämre än trea. De förväntar sig ett OS-guld, det har de varit tydliga med. Men det är bra att målet är utstakat, för då kan vi lägga det åt sidan.«

Vad kan andra ledare lära av idrottsledare?
»Någonting som vi är duktiga på inom idrotten är lust. Det är inte alla förunnat att ha ett lustfyllt jobb, men man kan lära sig att skapa en lustfylld miljö. Den där lustfyllda omklädningsrumskänslan, den skulle man kunna skapa på andra håll. Glädjen är den sanna motivationen.«

Fotnot: Artikeln är hämtad ur Chef nr 1 2008