»Han var en naturlig ledare«

Hur var Stieg som chef?
»Han hade ett intressant sätt att samarbeta med människor som jag känner igen från de år som jag har jobbat inom byggsektorn. Han var inte rädd för att ha tillit till människors egen förmåga. Han hade ansvaret men ägnade sig inte åt toppstyrning. Han såg resultatet. Många yngre växte fort, utan att bli upptagna av sig själva. Han fick dem att se sin storhet och sin litenhet. Det var en bra skola för många. Han var en naturlig ledare.«

Vad hade Stieg själv tyckt om att ta emot priset?
»Han hade tyckt att det här var bra. Det står för något. Det betyder att man har tagit emot meningen, inte bara Millennium utan hela hans engagemang. Att det är ett pris från näringslivet, inte från en statlig myndighet eller en ideell organisation, gör det extra intressant. Det står för väldigt mycket. Det är ett friskhetstecken. Man tar ställning och säger ’vi tycker att det här är bra värderingar’.«
»Själv tycker jag att det är hedrande. Det är ett värdigt pris. Det finns en klokskap i att ge priset till någon som Stieg i dessa tider, när det finns så mycket som är på väg bort från det långsiktiga engagemanget, moral och att hålla fast vid värderingar.«

Känner du att budskapet har gått fram, att läsarna inte bara ser Millennium som en underhållande historia?
»Ja. Det är den riktiga framgången. Meningen med Millennium var ju till stor del att göra samhällskritik, mot korruption, mot brist på transparens i beslut, mot maktmissbruk. Och det är något folk inte vill ha. Och det känns igen i många länder. I Spanien har Millennium till exempel använts som utgångspunkt för debatt om media. Där har också en ny lagstiftning om mäns våld mot kvinnor kommit till stånd.«

Stieg slogs envist för de frågor som Expo behandlade, trots att det innebar en säkerhetsrisk. Han skrev tre tjocka romaner innan han lämnade in dem till förlaget. Varifrån fick han detta konsekventa, långsiktiga tänkande?
»Från hans morföräldrar, som han växte upp hos. Med en äldre generation omkring sig får man ett längre perspektiv. Man får en förståelse för historia och att saker inte går så fort. Det gör att saker får en tyngd och rötter, det gör att man inte fladdrar iväg på vad som helst. Har man tilltron till sin egen kraft, då ser man också kraften hos andra. Det skapar bestående värden som inte går att rucka på. Hos sina morföräldrar fick han också en politisk grund att stå på. Att växa upp under fattiga förhållanden i ett litet samhälle gjorde att han accepterade att bli beroende av andra. Det hjälpte honom att se världen och samhället, att inte tolerera rasism.«

Ni träffades när ni var 18 år. Vilket var ditt första intryck av Stieg?
»Jag slogs av hur mogen har var. Han hade stabiliteten, men samtidigt en rastlöshet inför att vilja göra något. Han var väldigt dynamisk. Och snäll.«

Hur känns det för dig att ständigt få svara på frågor om Stieg?
»Det är ett viktigt uppdrag för hans skull. Det handlar om att sprida meningen med hans liv. Jag hoppas att hans böcker kan få en påverkan på Sverige. Det är inte bara en rafflande historia utan även hur värderingar uttrycks.«
»Det finns inte riktigt tid för sorgen. Därför måste den riktiga människan, den riktiga Stieg, få vara i fred. Därför pratar jag inte så gärna om vårt liv tillsammans. Men det är meningsfullt att sitta och prata om meningen med hans arbete. Och då kan det bli en och annan anekdot också.«

Hur ser du den debatten om Stieg som rasade i början på året; den som hävdade att Stieg skulle ha varit en medioker journalist och att det kanske inte var han som skrivit böckerna?
»Jag är förvånad över att de hade nerver och mage att skriva och säga det de gjorde. Det är den bästa present Sverigedemokraterna kan få. Det är väldigt allvarligt. Det är så lätt att vara destruktiv, det är väldigt svårt att bygga upp. Jag har valt att inte stå och dementera. Skadan är redan skedd.«

Vad kan vi göra för att hålla Stiegs värderingar vid liv?
»Det är bra att ha mångfald på arbetsplatsen. Att se till att få in många med olika bakgrund. Alla får det roligare då. Företaget är ingen kompisgemenskap, det är business. Men man behöver kontrasten för att skärpa sig, att lära sig något nytt.«
»Och så ska man inte vara rädd för att ge folk mycket ansvar, gärna lite mer än de tror att de klarar av. Men se till att ha en styrning, så att de själva känner sig säkra på att bära det. Får man ett ansvar släpper man inte det.«