”Skolans problem går att lösa med ledarskap”

Svajig undervisning, obehöriga lärare, sjunkande resultat bland fjärdeklassare och 15-åringar som fortfarande inte kan läsa. ”Ibland skjuts det raketer”, löd en rubrik efter att en skola i Skåne tvingats stänga efter månader av våld och skadegörelse.

Att svensk skola har problem kan knappast ha undgått någon.

”Omkring hälften av de skolor vi valt ut för tillsyn har haft brister”, skriver Skolinspektionen i sin senaste årsrapport.

Men att läget är svårt, betyder inte att det är hopplöst.

Efter att under lång tid ha dragits med stök och urusla resultat – över 30 procent underkända elever, år efter år — har man på Askebyskolan i Rinkeby i Stockholm lyckats vända skutan.

Den kommunala F–6-skolan i det invandrartäta, trångbodda och ”särskilt utsatta” ytterstadsområdet hör i år till de skolor i Stockholms stad med högst andel godkända elever, hela 90 procent. Det är de bästa siffrorna i skolans historia.

Vad är det som har hänt? Mycket tycks handla om ledarskap.

”Det finns inga olösliga skolproblem, om bara alla tar sitt ansvar”, säger skolans rektor Lars-Göran Jacobsson.

Vid fyllda 60 och efter en lång karriär som skolledare på prestigefyllda innerstadsskolan Adolf Fredrik, valde han för några år sedan att anta utmaningen att få ordning på den underpresterande Askebyskolan.

Någon betänketid behövdes inte och skolledarjobbet har aldrig känts lika meningsfullt som nu.

För vad kan vara viktigare än att förbättra villkoren för barnen från några av samhällets minst privilegierade miljöer, resonerade han.

”Det kändes helt rätt att komma till Rinkeby, för att med hjälp av mina kunskaper och erfarenheter kunna bidra till samhällsbygget. Jag behövde också en ny utmaning. I min ålder var det verkligen sista chansen att byta jobb. Det enda jag ångrar, är att jag inte tog det här steget tidigare. Det tar tid att jobba med skolutveckling, och det är nu vi ser resultat”, säger Lars-Göran Jacobsson när vi träffas i hans spartanskt inredda rektorsexpedition en höstförmiddag.

Han bär prydlig namnskylt på kavajslaget och talar välmodulerat på erfarna pedagogers vis, en vän av exakta formuleringar.

Spetsar man öronen, förnimms dialektala spår från uppväxtårens Västernorrland.

Det finns inga omöjliga skolor, men lätt har förändringsarbetet på Askebyskolan inte alltid varit.

Ett av de starkaste intrycken i början var de många vuxna som befann sig i klassrummen, berättar Lars-Göran Jacobsson.

Det var rena vimlet av elevassistenter och medhjälpare som vistades i lokalerna av ibland oklara skäl.

Ett utslag av vad Lars-Göran Jacobsson kallar för Järva-kultur, där folk tycktes ha fått jobb mest för att de bodde i närheten. Det hela gav ett rörigt, oroligt intryck.

”Men det var så man jobbade. Uppstod ett problem, så anställde man en person till. Det blev till slut ett väldigt spring av människor som inte alltid förstod sitt uppdrag. Något som negativt påverkade elevernas koncentration och även skolans ekonomi – kostnaderna för personal och sjukfrånvaro var skyhöga”, säger Lars-­Göran Jacobsson.

”Förväntningarna på eleverna har varit för låga. Det är inte okej. Våra elever är inte annorlunda utrustade än dem som går på Adolf Fredrik. Men de har tuffare förutsättningar, då de ofta saknar det svenska språket och kanske även stödet hemifrån. Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och vi måste ge Askebyskolans elever samma möjligheter att lyckas som alla andra”, fortsätter han.

Problemet har knappast varit brist på resurser — samhället satsar tvärtom särskilt på skolor i utsatta områden, betonar han — utan snarare ett tankesätt som, enligt honom, går ut på att orsaken till skolmisslyckanden står att söka utanför klassrummen.

”Det är inte barnens, föräldrarnas eller samhällets fel om det går dåligt för eleverna i skolan. Nej, i stället för att rikta skulden utåt, bör man titta sig i spegeln. Fråga sig vad man själv och den egna skolan kan göra för att förbättra undervisningen. Vilket är vad jag verkat för under min tid här på Askebyskolan”, säger Lars-Göran Jacobsson.

Han minns dödstystnaden som uppstod i början av rektorsuppdraget då han inför kollegiet förkunnade att skolan har bra lärare – och dåliga.

Detta sedan han konstaterat att vissa lektioner var så ostrukturerade att eleverna antagligen skulle ha lärt sig mer om de stannat hemma framför tv:n.

”Min definition av en bra lärare är att denna reflekterar över sin undervisning. Medan den dåliga sällan drar lärdomar av misslyckade lektioner”, utvecklar Lars-Göran Jacobsson.

Han klargjorde att ledstjärnan hädanefter måste vara lärande och undervisning, det vill säga skolans kärnuppdrag.

Inte några välmenande men ack så luddiga projekt eller vad han kallar ”det falska gemyt” som han menar i allt för hög grad tidigare präglat verksamheten.

En omsvängning som ledde till att cirka 25 personer, både lärare och annan personal, under en tvåårsperiod slutade på skolan.  

Samtidigt är lärartätheten på Askebyskolan i dag högre än riksgenomsnittet och andelen behöriga lärare ligger på nära hundra procent.

Läraryrket är i grunden ett ensamjobb, och pedagoger har i alla tider fått älta sina mindre lyckade klassrumsinsatser för sig själva.

Under Lars-Göran Jacobssons ledning har Askebyskolan utvecklat en kultur där lärarna i hög grad utbyter erfarenheter och hjälper varandra framåt, berättar han.

”I dag har vi kommit till den punkt där vi gläds åt våra misslyckanden”, säger Lars-Göran Jacobsson, som menar att negativa erfarenheter ofta är en avgörande grund för medarbetarnas lärande.

”Hur gick lektionen? Vad var det som funkade, och vad behöver göras bättre nästa gång? Det är detta som är systematiskt kvalitetsarbete i praktiken.”

En avgörande beståndsdel i arbetet för ökad struktur, studiero och förbättrade resultat är de talrika besök han själv avlägger i klassrummen.

Vid i genomsnitt två tillfällen per vecka dyker Lars-Göran Jacobsson upp på lektionerna som ofta oanmäld observatör.

Med sig har han ett A4-ark i form av en checklista, med punkter som ”syfte och mål med lektionen”, ”ljudmiljö”, ”övergångar från rast/annan lektion” och mycket, mycket mer.

”Det är detta som är nyckeln. Det handlar alltså om att identifiera avvikelser, jobba med analys och kartlägga exakt inom vilka områden de enskilda lärarna behöver utveckla sig”, säger Lars-Göran Jacobsson och tillägger att gensvaret bland pedagogerna till största delen har varit positivt.

”Majoriteten säger att de ändrat sitt sätt att tänka, och börjat jobba mer systematiskt. Se till att eleverna kommer i tid, hålla väl förberedda lektioner, väldigt enkla konkreta saker. Om någon ändå inte riktigt landar, har jag en gång per år ytterligare möjlighet att visa vad jag tycker genom lönepåslagets storlek. Då förstår man.”

Denna anda av ordning och reda präglar nu även rasterna, skolgården och fritids.

Vuxennärvaron har ökat och de styrda aktiviteterna blivit fler. Under spel och lekar finns i regel alltid någon vuxen i närheten som guidar och håller koll.

”Det är också ett lärande. Att träna barnen i turtagning och samarbete och även i att ta en förlust. På så sätt kan vi ytterligare hjälpa barnen till mognad och skapa ett lugn. Få barnen att vila i sig själva, stärka deras identitet och känna sig värdefulla och viktiga.”

Varför gör inte fler skolor som ni?

”Det är en bra fråga. Delvis har det med skolpolitik att göra, då svensk skola inte är likvärdig. Min huvudman Stockholms stad satsar bra på skolan, men det är det inte alla kommuner som gör. Vilket är ett jättebekymmer”, säger Lars-Göran Jacobsson, och tillägger.

”Men oavsett vilka resurser en skola har, går det alltid att jobba systematiskt med kvalitet. Med inriktning på vad som händer i klassrummen. En förutsättning är att skolcheferna tar ett grepp om helheten. Ser till att rektorerna får möjlighet att jobba med lärares lärande, precis som jag har fått. Det är i grunden vad det handlar om.”

Den goda utvecklingen till trots, är det fortfarande tio procent av Askebyskolans elever som inte når upp till godkända betyg.

Vad ska hända med dem?

”De eleverna följer vi upp tre gånger per år, för att utröna exakt vilka åtgärder vi behöver sätta in. Förra året lyckades alla våra elever nå godkänt i matematik, just tack vare sådan noggrann kartläggning, repetition och lärare som ger det lilla extra. Vi har också sett brister i idrott. Att kunna simma 200 meter i årskurs 6 är ett krav, men bland våra elever är det många som saknar vattenvana. Det jobbar vi nu stenhårt med att få bukt med”, säger Lars-Göran Jacobsson.