Siri Wikander: Sluta toppstyra!

Vi som jobbat på distans under pandemin är nu på väg tillbaka. Under sensommaren har många organisationer därför jobbat med att förbereda återgången. Frågorna är många: När ska vi kräva att arbetstagarna ska vara tillbaka på kontoren? När ska vi be medarbetarna lämna tillbaka den utrustning som de lånat hem? Ska vi tillåta distansarbete?

Men, är frågorna verkligen rätt ställda?

Låt oss backa tillbaka lite. När pandemin slog till ombads vi som kunde att jobba hemifrån. Våra arbetsgivare tvingades lita på oss och låta oss ta eget ansvar för att tillsammans med vår chef och våra kollegor organisera arbetet efter bästa förmåga. Vi klarade det fantastiskt bra. Över alla förväntningar. Vi lärde oss ny teknik och nya arbetssätt och på många håll ökade produktivitet och effektiviteten. Det fanns utmaningar särskilt på individnivå, men dessa utmaningar hittade vi smarta sätt att lösa. Kort sagt. Genom att vi fick ökat ansvar har vi lärt oss en massa och vi har ökat vår produktivitet.

Vi tar det igen: Genom att vi fick ökat ansvar har vi lärt oss en massa och vi har ökat vår produktivitet. Whaoo!

Nu när vi ska återgå riskerar vi att falla tillbaka i gamla vanor. De som aldrig funnit sig till rätta med digitala arbetssätt jublar över att allt ska bli som vanligt igen. För att exemplifiera med ett citat i social media-flödet häromdagen:

”Äntligen är dom fysiska mötena igång igen. Jag trivs inte med digitala möten. Det känns onaturligt och platt. För mig kommer digitala möten alltid bara vara en nödlösning. De är inte ens ett bra komplement.”

En nödlösning?

Det är flera som vill tillbaka till ”den gamla goda tiden” och nu tänker jag på de som förlorat makt och inflytande under pandemin. Jag tänker på vd:ar och deras kollegor i ledningsgrupper, som under pandemin hamnat i ofrivillig isolering och som förlorat makt och insyn och som nu lättat utbrister:

 ”Äntligen ska vi tillbaka till kontoren. Äntligen kan jag gå genom kontoret och känna att alla är där och jobbar. Vi har just bestämt att vår primära arbetsplats är kontoren.”

Samtidigt träffar jag chefer på mellannivå som berättar att de är oroliga för hur de ska klara en återgång till kontoren. Många av de är småbarnsföräldrar som undrar hur de ska få ihop sina liv nu när de ska pendla fram och tillbaks till jobbet igen. De undrar också hur de ska kunna hjälpa sin grupp genom detta. Hur ska de klara att hjälpa medarbetarna att bibehålla sitt engagemang samtidigt som deras självstyrande minskar. 

Så här kan det låta:

”Vi som grupp vill fortsätta att bestämma hur vi smartast ska lägga upp arbetet. Vi vill inte bli toppstyrda. Självklart ska vi ses fysiskt nu när vi kan det men vi ska gör det när det är bäst för gruppen och för vår produktivitet. Vi tror inte att det finns en ”one-size-fits-all” lösning. Vi vill fortsätta att hitta sätt att kombinera fysiska och digitala arbetssätt på ett smart sätt. Vi vill inte förlora tid på att ta oss till kontoren bara för att någon där uppe vill ha mer makt och kontroll.”

Jag måste tillstå att jag under sensommaren blivit allt mer orolig för att allt vi lyckats åstadkomma under pandemin varit förgäves. Men så blev jag uppringd av Anna Bittner som är hr-direktör på Uppsala Kommun. De har tagit fram ett PM om hur de ska lägga upp arbetet i höst. PM:et heter ”Morgondagens arbetsliv och framtidens arbetsplats”. Så här berättar Anna Bittner:

”Vi tänker inte ge några instruktioner. Vi tänker fortsätta att uppmuntra alla att testa och lära. Vi tror att de grupper som kan varva mellan att jobba på distans och på kontoren själva bäst kan avgöra hur de ska lägga upp arbetet. Vi vill också ha en kultur där vi ständigt utvecklar våra arbetssätt. Hur skulle det då se ut om vi gick ut med detaljerade instruktioner.”

Hr-direktören fortsätter att berätta att de har tagit fram kommunikationsmaterial och svar på vanliga frågor och att de ska tillfället i akt att prata med organisationen om vikten av att ständigt lära nytt och testa sig fram. De ser detta som en chans att fortsätta arbetet med att bygga en lärande kultur.

Behöver jag säga att jag ler upp till öronen? Jag frågar hur i hela världen hon har lyckats få igenom det. Hon berättar att de varit flera stycken som tillsammans har tittat på forskning, data och vad de lärt sig genom pandemin. De har också har haft flera diskussioner i kommunledningen. Ju mer de vände och vred på det desto mer insåg de att för att stärka en ständigt lärande organisation som klarar alla de utmaningar som löpande dyker upp i vardagen måste de fortsätta på inslagen väg. De måste fortsätta att stärka medarbetarkraften i organisationen. Det måste lita på att alla kan och på så sätt växla upp på allas engagemang och unika kompetenser. Så här står det till exempel i PM:et:

”När pandemin är över är det inte heller rimligt att tro att vi fortsätter med hemarbete på samma sätt som i dagsläget när det är påtvingat. Det är därför realistiskt att prata om en nystart eller en omstart av arbetslivet där vi tar tillvara och vidareutvecklar de arbetssätt och samarbetsformer som vi vant oss vid under det senaste 1,5 året, samtidigt som vi kombinerar och även använder oss av arbetssätt och samarbetsformer som fungerade bra innan pandemin. Det kan vara lätt att falla in i gamla tankesätt igen, till exempel i normbildningen kring vad som är arbete. Att resonera om och våga ifrågasätta de gamla normerna om vad arbete är för att komma fram till nya normer kommer att bli viktigt. Vi behöver utmana oss själva att våga ifrågasätta.”

Det är så jag vill gråta en skvätt av glädje. Så modigt. Så klokt. Så rätt.