Siri Wikander: ”Led som i början av pandemin”

”DE SÄGER ATT de vill ha tydlighet” sa en chef till mig nyligen. ”Men jag vet inte längre vad jag ska vara tydlig med. Jag vet ju själv inte hur det här kommer att gå.”

Den meningen har fastnat hos mig. För den fångar dilemmat inom många organisationer just nu. Medarbetare efterfrågar tydlighet. Samtidigt sitter cheferna med egen oro och beslutsvånda.

Medarbetarna ser AI som förändrar jobb och kompetenskrav. De ser neddragningar, omorganisationer och frusna rekryteringar och undrar tyst: Är mitt jobb kvar om ett år? Duger jag? Och vad av allt jag gör ska jag prioritera?

Det är inte så konstigt att många längtar efter tydligare ledarskap. I osäkra tider vill vi väl alla känna att det finns någon där uppe som har koll. Någon som ser lugn ut och som vet vart vi är på väg och vad som ska göras.

Men många chefer befinner sig i en annan verklighet. De känner press. De förväntas öka takten med begränsade resurser.

Samtidigt tar listan på saker som ska göras aldrig slut. Ledarna vet att de behöver vara tydliga men de är osäkra på hur de ska prioritera och vilka beslut som är viktiga. Cheferna vågar ibland inte vara synliga, eftersom de är rädda att få frågor de inte kan svara på.  

En medarbetare berättade för mig att hens chef knappt synts till den här hösten. Chefen har varit upptagen med annat och på de månatliga avdelningsmötena har chefen undvikit frågor och haft bråttom iväg till annat.

Det här gör att ett tomrum uppstår. Medarbetarna väntar på tydlighet. Cheferna väntar på mer information. Under tiden fylls tomrummet av oro, rykten och egna tolkningar. Och verksamheten tappar fart i en tid när fokus är viktigare än någonsin.

I en ledningsgrupp som jag träffade nyligen hade de listat alla initiativ som pågick i organisationen. När de väl hade fått upp allt på väggen blev det tyst i rummet. Till slut sa en av cheferna:

”Ingen människa kan hinna med det här.”

De insåg att deras egen ovilja att välja bort skapade precis den otydlighet som medarbetarna klagade på.

Vi har varit här förut. Under början av pandemin var förutsägbarheten också låg.

Skillnaden var att många organisationer samlades kring utmaningen. Ledare var synliga och kommunicerade ofta varje dag. De berättade om läget utan omsvep, beskrev olika vägar framåt och de tog löpande beslut. Ledarna hade inte alla svaren men det fanns en rytm. Människor visste när de skulle få nästa uppdatering och då jobbade de på. 

Den här typen av gemensamt fokus behöver vi mer av i våra organisationer. Inte dramatiken, men känslan av att vi samlas runt samma uppgift.

Det kräver ledare som vågar kliva fram med både tydlighet och osäkerhet i samma mening: Så här ser läget ut. Det här vet vi. Det här vet vi inte. Men utifrån det vi vet bestämmer vi oss för att gå åt det här hållet nu.

Inför 2026 är min önskan att fler leder på det här sättet. Inte genom att spela säkra utan genom att vara synliga, återkommande och tydliga med både riktning och fokus. Medarbetarna vill inte ha perfekta svar. De vill ha arbetsro, förståelse och en chef som vågar ta första steget. Även när kartan ritas om under resans gång.

Vi behöver leda som i början av pandemin.