Seher Yilmaz: ”Diskriminering i sitt rätta namn”

Starkt jobbat Seher!”, ropar personliga tränaren som jag har fått två gratistimmar med och jag kommer av mig. Inte för att hon får mig att lyfta tyngre än jag trodde var fysiskt möjligt. Utan för att hon uttalar mitt namn exakt som det låter i mitt huvud. Det händer inte varje dag.

När jag gick på gymnasiet hade jag en lärare som under två år aldrig lärde sig mitt namn. Hen kallade mig för ”Se …” när jag räckte upp handen. Släpade på bokstaven ”s” så att jag förstod att det var jag som skulle få prata.

För inte alldeles för länge sedan mötte jag en person som förklarade för mig att hen också kunde störa sig på när folk inte kunde uttala hens namn vid utlandssemestrar. I mitt huvud skrek jag ”MEN JAG ÄR JU FÖR FAN INTE PÅ SEMESTER I SVERIGE!!”. I verkligheten nickade jag och gick därifrån så snabbt jag bara kunde.

Av den totala befolkningen i Sverige har cirka 15 procent i dag utomeuropeisk bakgrund. Tittar vi ännu bredare har var femte svensk utländsk bakgrund.

I somras släppte fackförbundet Kommunal en rapport som de kallade för Namnofobi – ett ord som de hittade på för att sätta ljus på den rasism som förekommer i Sverige baserat på människors namn. De undersökte graden av namnofobi med hjälp av fyra fiktiva personer. Två fick svenskklingande namn och två fick ickesvenskklingande namn.

De fiktiva personerna fick bland annat ­kontakta kommunalråd. Resultatet var att om du hade rätt namn (det svenskklingande) la kommunalråden mer tid på att svara dig, du fick ett både längre och mer utförligt svar. Med fel namn gavs korta och pliktskyldiga svar.

Tidigare studier har också visat att män­niskor med fel namn diskrimineras och be­­handlas sämre än människor med rätt namn, inte minst på arbetsmarknaden. Exempelvis visar forskning från Stockholms universitet att personer med arabiskt klingande namn måste söka nästan dubbelt så många jobb som personer med svenskt namn för att ens bli kallade till intervju.

Det är ett demokratiproblem. Om jag får sämre service på grund av mitt namn från de personer som ska värna mest om alla människors lika värde, hur ska jag då kunna göra min röst hörd?

Men det är också ett problem för alla som arbetar med talangförsörjning. Namnet är i många fall det första som syns när man söker jobb. Det avgör personens möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Föreställningar om personer som bär fel namn gör att arbetsplatser går miste om värdefull kompetens.

Jag har slutat förvånas när folk uttalar mitt namn fel och inte frågar hur det ska låta. Min bästa vän Sara frågade vid ett tillfälle om jag inte blir förbannad, eftersom hon blir det å mina vägnar. Hon rättar folk så snabbt hon kan när de inte lyckas uttala mitt namn.

Jag svarade på Saras fråga med att skaka på huvudet i ett enkelt nej. Det finns ju så mycket annat att bli förbannad över. Nu blir jag i stället förvånad när någon uttalar det rätt. Som den personliga tränaren. Henne fick jag förtroende för och det gjorde att jag med enkelhet ville köpa fler pass när hon ställde frågan efter prova-på-timmarna.

Svårt att säga om det var smart säljteknik eller bara lyhördhet från hennes sida.

Oavsett älskade jag det.