Prästen som ser till att unga får stöd – digitalt

När världen förändras måste kyrkan följa med.

Trots utbredd psykisk ohälsa ringde inte ungdomarna till gratistjänsten Jourhavande präst. Då tog Monica Eckerdal själavården till en annan nivå: den digitala. Genom chattrum, ökad nätnärvaro och allmänt förbättrad tillgänglighet har hon som nationell samordnare gjort Jourhavande präst till en angelägenhet för betydligt fler. Anropen har ökat med 70 procent varav 92 procent verkligen når en jourpräst, inte 20–25 procent som tidigare. I mars utsågs hon till Årets digitaliseringsledare på Chefgalan.

”Det har varit så fantastiskt att bygga upp något som verkligen gör skillnad för människor. Den förbättrade tillgängligheten har i sig inneburit att fler hittar till tjänsten, men jag ser också att behovet har ökat. Otryggheten och ensamheten i samhället är jättestor. För mig är detta vad karriär handlar om, att få jobba med sådant som stimulerar och är utvecklande”, säger Monica Eckerdal.

Efter att ha verkat på nationell och regional nivå under större delen av sitt yrkesliv, även inom sjukhus-, fängelse- och militärkyrkan, är hon nu tillbaka på den lokala, som församlings-präst och distriktschef i Alingsås.

”Jag är uppvuxen i kyrkan. Söndagsskolan var en självklarhet när jag var liten i Lund, liksom att sjunga i barnkör och konfirmation. Min farfar var präst och en farbror blev ärkebiskop. Så jag har ett kyrkligt påbrå.”

”Ändå var det långt ifrån självklart att jag själv skulle slå in på prästbanan. Som ung protesterade jag mot allt vad mina föräldrar stod för, både kyrkligt och politiskt. Umgicks med vänsterradikala personer, drev runt på stan och for omkring i häftiga bilar. Men jag landade ändå väldigt trygg i min tro. Det viktiga var att protestera.”

Under gymnasiet pluggade Monica Eckerdal hårt för att komma in på sin drömutbildning, den till arbetsterapeut.

”Från 15-årsåldern jobbade jag med förståndshandikappade på somrar och helger. Att få arbeta med terapi och dagverksamhet kändes väldigt lockande. Jag tyckte om de här människorna, kände mig hemma i det sammanhanget. Men plötsligt blev det så tydligt att jag måste läsa teologi. Det var en upplevelse som var så stark att jag inte kunde strunta i den.”

Buren av sin kallelse vigdes Monica Eckerdal till präst som 23-åring 1984. Hon har aldrig ångrat sitt yrkesval:

”Inte så att det är kul på jobbet hela tiden, så är det naturligtvis inte. Men jag är lycklig över att få vara präst, möta så många människor, syssla med uppgifter som känns betydelsefulla och förmedla min tro. Det är stort.”

Vilka särskilda utmaningar innebär det att vara ledare i en så traditionstyngd miljö som kyrkan?

”Kvinnliga präster var fortfarande inte en självklarhet när jag började. Visst har jag upplevt ett motstånd på grund av mitt kön. Ibland jättetydligt, ibland mer subtilt. Vilket lett till en viss osäkerhet när jag besökt församlingar ute i stiften – är det okej att jag är präst i dag, eller ska jag bara koka kaffet? Att göra som man alltid gjort är ganska typiskt inom kyrkan. Men kvinnoprästmotståndet är nästan borta nu.”

Ett lobbyarbete för ökad tillgänglighet och samordning av kyrkans jourhavande präster är något som Monica Eckerdal började driva redan 1998. Det tog nästan 15 år innan en nationell organisation med alla 13 stift i var på plats, från idéstadiet räknat.

”Ibland har det stått alldeles stilla, vi har inte flyttat positionerna en enda millimeter. Det har varit så tungt. Då gäller att inte tappa fokus, och vad har jag då gjort? Jo, själv satt mig i jourtelefonen, tagit emot samtal och blivit påmind om varför jag håller på. På nytt insett att människor behöver oss. Människor går kanske inte i kyrkan lika ofta som tidigare, färre är medlemmar i Svenska kyrkan, men till Jourhavande präst står folk i kö varenda natt.”