Teaterchefen Petra Brylander i sitt livs viktigaste roll
Går det att förändra världen som chef?
Ja, åtminstone den svenska teatervärlden. I sitt livs viktigaste roll – den som teaterchef – går Petra Brylander till botten med allt som skaver i branschen.
Stora egon, stenhård konkurrens och knepiga arbetsvillkor.
Teaterbranschen har alltid varit speciell.
När Petra Brylander efter många år som skådespelare först blev teaterchef, var ambitionen inte bara att producera fantastiska föreställningar. Utan också att göra upp med de problem hon upplevt bakom kulisserna.
”Missbruk, medberoende, sexuella trakasserier, bristande jämställdhet och dålig representation – allt det där har man sysslat med på vissa teatrar, och det har jag jobbat med att städa ut”, säger Petra Brylander som debuterade som teaterchef 2007. Sedan några år är hon vd och konstnärlig ledare för Uppsala stadsteater.
Särskilt lätt har det inte alltid varit. Att kaos är granne med genialitet är en uppfattning som i viss mån levt kvar inom kultursfären. Petra Brylander är övertygad om att slutresultatet blir lidande om den inställningen får råda.
”För att människor ska prestera på topp, måste du ju rigga. Jämför med ett OS: Du kan inte bara släppa av ett gäng friidrottare utanför arenan och säga ‘sköt er själva’. Jag menar tvärtom, att trygghet i rummet, gränsdragning kring arbetstider och policys kring öppenhet är något bra, som gynnar det konstnärliga.”
Petra Brylander är och vill vara en ny typ av teaterchef. I Uppsala har hon breddat repertoaren, lyft yngre dramatiker och lockat en större publik. Hon är den första kvinnan som chefat för stadsteatern både där och i Malmö och därmed en pionjär, på gott och ont. Petra Brylander har fått pröva sig fram, i ett territorium som länge legat bortom den kvinnliga erfarenheten.
”Som kvinnlig teaterkonstnär blir du aldrig mytologiserad, som vissa män. Det har jag heller inget behov av, men har behövt hitta andra vägar för att bli respekterad. Det är intressant att rucka på maktbalanserna. Kvinnligt ledarskap har jag studerat mycket nogsamt under dessa år, och insett att vi kvinnliga chefer ibland förväntas vara empatiska bortom förnuftets gräns. Då kan vi behöva säga nej, detta är en arbetsplats, så vi inte går förlorade i något slags mammaroll”, säger Petra Brylander.
3 karriärtips från Petra Brylander
1. Låt intresset styra. Har du intresset, kapaciteten och förmågan, sök dig någonstans där du kan bidra och förändra, en kultur eller ett sammanhang.
2. Självreflektion. En chef behöver vara självreflekterande och väldigt bra på att lyssna för att klara sitt jobb. Det låter som en klyscha, men alla som jobbat som chef vet att det stämmer.
3. Prestigelöshet. Våga stå för att du ibland måste göra om och göra bättre. Prestigen måste man släppa.
Hon växte upp i Gällivare. Mamma var ensamstående och jobbade som barnmorska. Pappa, som var polis, avled i unga år.
”Jag gjorde sådant man gör i Gällivare: åkte skidor, plockade hjortron, spelade basket och fotboll. Jag var också otroligt kulturintresserad, spelade instrument, läste böcker, skrev berättelser och dansade balett. Jag föddes sån, kan man väl säga.”
När hon var tolv år gammal, fick Petra Brylander lite otippat en roll i ett stort arbetarspel som då sattes upp i Malmberget. Från den dagen fanns ingen återvändo.
”Det var då jag bestämde mig: det här ska jag jobba med.”
Barnskådespelare på Norrbottensteatern i Luleå, teatergymnasium, amatörteater och fria grupper, Teaterhögskolan i Malmö och bärande roller i stora uppsättningar som Revisorn, Fröken Julie, Så tuktas en argbigga, filminspelningar och tv – det rullade mycket riktigt på.
Att Petra Brylander till skillnad från de flesta av chefskollegerna i branschen gått den långa vägen som skådespelare ser hon som ett plus.
”Många av mina kvaliteter som teaterchef bär jag med mig från det jag var väldigt ung. Tack vare mina erfarenheter från scenen, har jag en bred kunskap om vad en teaterproduktion innebär, och allt det hårda slit som ligger bakom”, säger Petra Brylander som under hösten gjort det för teaterchefer ovanliga att själv ställa sig på hemmascenen i en huvudroll, i pjäsen Rann heter egentligen något annat.
Hur ser du på framtiden?
”Mitt förordnande sträcker sig till 2025. Tills dess vill göra allt jag kan, i så högt tempo jag orkar, för att fortsätta utveckla Uppsala stadsteater. Gott självförtroende är viktigt. Det sviktar ibland hos oss teatermänniskor, ingen yrkesgrupp är så självkritisk. Men publiken vill inte komma och titta på några deppgökar. De vill ha föreställningar av högsta kvalitet, där det ligger en riktig ansträngning bakom. Kom hit! Se på det här! Det är fantastiskt! Det där tycker jag vi har nu i Uppsala.”
Fortsätt läsa kostnadsfritt!
Vi behöver bara en minut…
Så roligt att du vill fortsätta läsa! Det får du strax göra, utan att betala något.
- Tillgång till våra låsta artiklar och webinar gratis!
Dina uppgifter delas aldrig med tredje part. Läs vår integritetspolicy här.