Michael Saliba har fixat jobb – åt 398 personer

Tänk dig att sälja allt du äger, vänja dig av med att vara uppkopplad, lära dig klara dig på mindre mat och köpa en enkel biljett – för att gå i kloster i Jerusalem. I syfte att bli en bättre människa.

Det gjorde Michael Saliba för nio år sedan, innan han haft sitt första chefsjobb. Han var 21 år och kände att hans liv var på väg i helt fel riktning.

Michael Saliba hade förlorat sin mamma redan vid tolv års ålder. Och efter att ha värvats till ungdomslaget i Gais gick drömmen om en fotbollskarriär i kras på grund av en skada. Hans liv förlorade mål och mening.

Han flyttade till Norrköping, drev runt, ströjobbade. Han hade hoppat av gymnasiet och fick ta de jobb han fick. Han försökte hitta en ny identitet, började hävda sig på andras bekostnad och blev en mobbare.

”Jag tappade varje relation jag skapade. Jag var antingen för mycket eller för lite, tryckte ner och gjorde narr av andra. Varje gång jag la huvudet på kudden mådde jag inte bra. Jag började ifrågasätta mig själv, blev destruktiv”, berättar Michael Saliba.

Vi ses vid tiotiden en tisdagsförmiddag, han har fortfarande inte ätit frukost på grund av ett tidigt morgonmöte. I dag nio år senare har Michael Saliba ett nätverk på 30 000 personer. Merparten av hans tid går åt till att svara på mejl och träffa människor som vill ha hans råd och hjälp.

Michael Saliba har skapat #LinkedIn-SalibaChallenge som spridit sig med eldens hastighet. Hittills har 700 personer medverkat och ordnat jobb till 398 personer. Vi återkommer till det. Först till klostret i Jerusalem.

Klängande i hotell Amarantens låga och för mjuka loungefåtöljer tar han oss tillbaka till Kung Davids torn, strax söder om Jaffaporten i Gamla staden i Jerusalem.

Där släpptes han av efter att ha suttit fast i tullen i nio timmar där de ifrågasatt varför han kom resande utan returbiljett. Sandstensfärgade murar och gatbeläggning. Vägen in har slipats blank av fötter som vandrat där i mer än 2 000 år. En kort promenad på historisk mark och han är framme vid det syrisk-ortodoxa St Markus-klostret. Ett av två ställen i Jerusalem (beroende på vilken religion man tillhör) där Jesus sägs ha ätit sin sista måltid.

Ett tiotal munkar hälsar honom välkommen och han tilldelas en minimal cell med ståldörr, kala stenväggar, en säng, ett skrivbord och ett litet fönster där dagsljus sipprar in. Hans hem det närmaste året.

”Även om jag inspirerats till klosterlivet av påven Kyrillos VI (koptisk-ortodox påve och patriark av Alexandria 1959–1971, reds anm), hans enkla och harmoniska sätt att leva, var aldrig mitt mål att bli munk, utan att bli en bättre människa.”

Han menar att han behövde den absoluta avskildheten för att möta sig själv, få lägga tid på att lära känna vem han var och analysera sina styrkor och svagheter.

”Det är klart att det fanns tvivel och destruktiva tankar i början, trots att jag förberett mig noga. Vad gör du här? Är du säker på att du ens är välkommen? Du passar inte in. Men munkarna var så fina mot mig. De såg hur stressad jag var, klappade mig på axeln och sa ’koppla av, allt kommer att gå bra’. Och det gav ett lugn som jag inte hade upplevt tidigare.”

Han tilldelades en uppgift. Att ringa i kyrkklockan inför varje samling och bönestund – och försov sig bara en gång. Han deltog i bön och meditation, gjorde hembesök hos äldre, arbetade i biblioteket, guidade turister. Han fick också i uppgift att göra gott mot alla människor, och fick tampas med gråt och ångest över att han tidigare gjort människor illa.

I klostret blev han snabbt känd som ”journalisten” för att han ställde så många frågor. Varje morgon skrev han ett antal frågor i sitt block, vilka han sedan diskuterade med munkarna.

I sin bok Du kommer aldrig att bli något berättar Michael Saliba om hur han jobbade för att lära känna och analysera sig själv.

”Varje dag skrev jag en mening i anteckningsblocket om vad jag var bra på, eller något jag tyckte mycket om. Men också en mening om något som jag var mindre bra på och inte var så förtjust i. Jag skrev också kort om olika händelser och började reflektera kring dessa. Vad som var bra, och vad som var dåligt. Dagen efter tog jag ett nytt blad och skrev åter ner allt jag hade skrivit tidigare, men la också till en mening. Så fortsatte jag ett par månader. Till slut hade jag tömt ut allt. Då började jag titta på det – vad var bra, vad var dåligt? Jag analyserade och ifrågasatte.”

Det tog ett år. Ett långt år.

”En timme på klostret var som en hel dag. Tiden gick väldigt långsamt. Men jag tog också vara på varenda minut. Mitt mål var ju att bli en bättre människa, så fokus låg hela tiden på att lära mig något. Många av de turister som kom dit har jag kontakt med i dag. Flera är chefer. Jag knöt många kontakter redan i klostret.”

En dag var han färdig, inte med att bli en bättre människa, men med klosterlivet. Han hade kommit fram till att han på något sätt vill ägna sig åt välgörenhet och åt arbetsmarknaden.

Han byter ställning i soffan och hans ögon får en ny lyster.

”Jag ville inte jobba med välgörenhet, att bidra till andra människor ville jag ha inpräntat i mitt dna, i min vardag. Däremot var arbetsmarknaden aktuell för mig. Jag saknade utbildning, erfarenhet, jag hade bott på kloster och tappat en del av svenska språket. Det var många hinder för att få ett jobb och en bra position. Jag skulle vilja hjälpa andra människor genom att förbättra arbetsmarknaden.”

Han flyttade till Stockholm, fick arbete på ett lager, jobbade långa pass. Levde i en resväska på olika andrahandsboenden.

Men innan dess åkte han tillbaka till Norrköping, sökte upp de människor som han blivit osams med och bad om förlåtelse eller på annat sätt gjorde upp med det förflutna. Det viktigaste är inte att reda ut vem som har rätt eller fel, menar Michael Saliba, utan att värna relationen.

”Det får inte bara vara ord, man måste visa det i gärning också. Jag kom hem med en hel väska med kunskap och kompetens. Jag lärde mig att alla människor är lika värda, att ge inte för att få utan för att du har fått makten att kunna ge till andra. Men också visdomen att veta vad jag ska ge och till vem. Jag hade fått självkänsla. Och lärt mig ödmjukhet, en avgörande faktor som människa men också som ledare. Och att tänka framåt och att tänka stort.”

Och tänka stort gjorde han. Tre år efter att han kom hem från Jerusalem blir han erbjuden jobb som försäljningschef på ett av Verisures franchisekontor.

”Parallellt med lagerarbetet hade jag blivit erbjuden att börja sälja tv-abonnemang. Genom att knacka dörr. Oj, vad många dörrar jag fick i ansiktet från början, men vad jag lärde mig på det.”

Han hittade sin säljförmåga i frågan om varför.

”Vi fokuserar så mycket på vad och hur, att vi glömmer varför. I varför finns din passion och när du vet varför har du svaret till vad och hur. Det gäller inte bara försäljning utan hela livet.”

Så stod han där på en mässa i Älvsjö och pitchade in människor, pratade, sålde, skrev avtal. I ögonvrån ser han någon som kollar in honom. När han går fram och frågar om han vill ha hjälp säger killen.

”Vi vill ha dig som försäljningschef.”

Michael Saliba var 25 år och hade ingen som helst utbildning.

”Jag var tydlig med vad jag är bra på. Människor. Att få människor att maximera sina resultat, att få människor att stanna länge i företaget. Jag har tänkt mycket på hur jag skulle leda mig själv. Jag hade coachat mina säljkolleger. I dag är jag -mentor för jag vet inte hur många människor.”

Michael Saliba tar upp kampen mot ”fulsäljet”, att egoistiskt och principlöst sälja enbart för egen vinning. I boken berättar han hur han konfronterat en säljare när denne skrutit över att han fulsålt till en gammal dam. Han skriver:

”I min värld är det inte säljarens fel om hen fulsäljer, det är säljchefens ansvar. Jag kontaktade säljarens mamma och förklarade mitt syfte – jag ville lära hennes son hur man blir en bra säljare, inte en sådan som sysslar med fulsälj. Hon förstod och gav mig tillåtelse att prata med hans mormor som han höll väldigt kär.”

Någon dag senare stod Michael Saliba och skröt på samma sätt som säljaren gjort, och avslutade med att det varit hur lätt som helst att lura den gamla damen som inte hade en aning om vad hon köpt. Och så avslöjade han vad kunden hette. Snacka om att hans säljare blev lång i ansiktet när det visade sig att det var hans älskade mormor.

”Jag tror på lead by example”, skrattar Michel Saliba.

Under tiden som han var försäljningschef på ett av Verisures kontor tredubblade de sin omsättning och blev utsedda till årets franchisekontor.

Efter tre år där gick han vidare till Sector Alarm, där han blev säljchef för ett team. Men efter ytterligare tre år hade det blivit dags att förverkliga några av de idéer som börjat gro i klostret. Han sa upp sig från hög lön och status, allt det han hade kämpat så hårt för, utan att veta vad han skulle göra i stället.

En vecka senare hade han börjat nätverka på Linkedin. Han ville bygga en stark plattform för att kunna förverkliga sin entreprenörsdröm. Han började skriva en mängd inlägg och blev kontaktad av flera olika företag.

”Av nästan varje vd och chef som jag träffade fick jag ett jobberbjudande, men det var inget jag brann för, jag ville inte bli anställd igen. Men i stället för att säga ja eller nej, sa jag ’låt mig återkomma’. Sedan började jag pussla ihop jobben med mina kontakter på Linkedin. Ibland gick det och ibland inte. Men när jag hjälpt sex personer att få arbete tänkte jag, kan jag så kan alla.”

Han bestämde sig för att jobba ideellt i ett år och sjösatte #LinkedInSalibaChallenge. Det exploderade. Helt plötsligt hade idén om att ”i mitt nätverk bor en möjlighet för mig” ändrats till att ”i ditt nätverk bor en möjlighet för någon annan”.

”Det tog mindre än 24 timmar innan det rapporterades att en person fått ett jobb.”

Utmaningen går ut på att hitta en person som behöver jobb, använda sig av sitt nätverk och hitta ett jobb till den personen, redovisa på Linkedin när man lyckats och utmana tre andra personer att göra detsamma.

Michael Salibas utmaning har hittills hjälpt 398 personer till ett jobb. Dessutom har utmaningen dragit in 150 000 kronor till välgörenhet.

”Från min tid i klostret hade jag ju idén om välgörenhet. Att ge utan att kräva att få. Så till utmaningen kopplade jag en möjlighet att skänka en valfri summa till den välgörenhetsorganisation som man själv brinner för.”

Nu är Michel Salibas ideella år till ända. Han ska börja föreläsa om sin teori, MO–RE–VA, (motivation, resultat, värderingar) som han menar ligger bakom framgångarna. Samtidigt ska han rulla ut sin nästa företagsidé.

Men han fortsätter nätverka och ”LinkedInSalibaChallenge” fortgår.

Målet är tusen nya jobb. Och att ständigt försöka bli en bättre människa – och chef.