”Man kan inte bara knyta näven i byxfickan”

Malin, kan vi backa bandet till förra hösten när du fick en budget som du helt enkelt inte kunde jobba med? Berätta!

”Ja, under flera år har det varit för stor diskrepans mellan summan vi behöver och summan vi har blivit tilldelade. Men det drevs till sin spets när skillnaderna blev alltför stora – under ett läsår när vi hade fler elever med extraordinära stödbehov. Jag kunde inte stå upp för det. Så i stället för att ta bort elevassistenterna valde jag helt enkelt att låta dem jobba kvar.”

Minns du tillfället när du bestämde dig?

”Jag minns det väldigt väl. Jag satt med ekonomen på kommunhuset och knappade in budgeten. Jag hade markerat raderna för de som jobbar med särskilt stöd i Excel-filen, och insåg snart att de var borta. Jag hade liksom inte det utrymmet kvar i min budget. Jag sa direkt att det här inte kommer att gå att genomföra, att det kommer att spricka redan första januari.”

Så du bestämde dig för att helt enkelt strunta i besparingarna – du behöll din personal. Hur kändes det i magen?

”Jag kunde inte känna något annat än att det var rätt, och det var väl dumt i sig kanske. Men jag vet ju vad jag har för elever, vad de har för behov och hur nedskärningarna skulle drabba dem. Det var nog.”

Många chefer tänker nog att man inte får göra så här. Man kan inte bara strunta i budgeten?

”Det var dubbla känslor. Det handlade om vad som var rätt att göra gentemot eleven, men också vad som är rätt gentemot huvudmannen (kommunen, reds. anm.). Det här var ju inte rätt sak att göra, kan man tänka, men jag såg till att huvudmannen inte blev anmäld för brott mot diskrimineringslagen. Att inte ge elever med funktionsnedsättning stöd är diskriminering. Punkt slut. Jag gjorde huvudmannen en stor tjänst genom att stå upp för lag och rätt. Sedan ska jag givetvis jobba med budgeten också.”

Det måste varit en inre kamp?

”Det är klart att jag tvekade. Jag är ju mån om kommunen. Jag älskar att bo i och jobba för Ragunda kommun, det är en bra arbetsgivare. Men i andra vågskålen låg elevernas rätt till utbildning och stöd, och personalens rätt till en god arbetsmiljö. Det vägde tyngre.”

Var du beredd på uppmärksamheten?

”Nej. Det här är ju en väldigt lokal kamp för elevernas rätt – vi har kämpat för det under betydligt fler år än vad den här mediala debatten har stormat. Jag svarade på en enkät från Skolledarna om de tuffa ekonomiska tiderna, och skrev att jag medvetet går över budget. Det trycktes i tidningen och sedan spreds det på sociala medier. Jag blev väldigt förvånad över att det blev en sådan boom.”

Ja, Aftonbladet skrev ledare och du intervjuades i nästan alla stora medier. Plötsligt var du hela Sveriges ”rebellrektor”.

”Ja, det nådde betydligt längre utanför kommunhuset än jag ens hade kunnat tänka mig. Det här har visat sig vara en katalysator för ett större problem. Det är ju inte bara Ragunda kommun som har svårt att finansiera skolverksamheten.”

Du fick en erinran av personalchefen?

”Ja, det var lite obekvämt att åka till kommunhuset under några veckor där, när det fick som mest uppmärksamhet. Kommundirektören var ju irriterad. Men jag förhåller mig till själva sakfrågan – elevernas rätt till stöd. Jag ställde en motfråga till kommunstyrelsens ordförande: Ge mig ett intyg att jag får bryta mot skollagen. Det fick jag inte.”

Många har också blivit provocerade av det här. Om dina rektorskolleger skulle göra likadant skulle hela systemet fallera?

”Ja, det skulle det. Men innan det fallerar kanske man äntligen får en diskussion om att budgeten ska sättas efter elevernas behov och förutsättningar. Folk måste förstå att det inte var något lättvindigt att bara skita i budgeten. Det här var en principfråga för elevers rätt till stöd i Sverige. Det var liksom grundbulten.”

Nu har Sveriges skolledare föreslagit en ”Lex Edico”, en lagstiftning som ska skydda skolledare som du som försöker agera enligt lagen?

”Ja, det är ett bra förslag att göra rektorerna anmälningspliktiga. Det måste till en förändring, för det är alldeles för enkelt att förbise skollagen. Många huvudmän behandlar den som en önskelista, snarare än en lagstiftning.”

Rektorsrollen har debatterats mycket. En ny studie visar att få söker rektorstjänster – och att många slutar eftersom de saknar förutsättningarna att lyckas med sina uppdrag. Hur vänder man det?

”Jag tror att man måste tydliggöra uppdraget, eftersom det är så stort: Du ska säkra elevernas måluppfyllelse, hålla dig inom budget, hantera pressen från vårdnadshavare och lärare, och dessutom lösa alla små frågor. Vem ska laga målet på fotbollsplanen? Varför är det kattbajs i längdhoppsgropen? De här bruna tunnorna för matavfall, vem ska göra rent dem? Listan tar aldrig slut. Alla rektorer känner att lärarnas tid med eleverna är helig. Då är det lättare att rektorn gör det.”

Hur har du utvecklats i ditt eget ledarskap under det här ganska turbulenta året?

”Det har varit plus på erfarenhetskontot, helt enkelt. Och jag har fått bekräftelse, från så många, på att jag tänkte rätt.”

Hur modig är du?

”Utanför jobbet är jag en riktig fegis. Jag är rädd för att flyga, jag är rädd för att åka båtar på havet. Jag är rädd för unghästar. Men i jobbet måste man ha en viss typ av mod. Man kan inte bara knyta näven i byxfickan, utan man måste själv bidra till förändringen. Lärarna behöver ha mod för att våga ta ledarskapet i klassrummet. Rektorn behöver ha mod för att våga ta rätt beslut, obekväma beslut. Och politikerna behöver ha modet att våga satsa på skolan.”

Till slut höjdes anslagen till Hansåkerskolan ändå?

”Ja. En budget ska förstås följas. Problemet var att budgeten inte sattes efter elevernas behov och förutsättningar, utan man slickade på fingret, satte upp det i luften och tog en summa ur tomma intet. Men det har blivit bättre nu. Vi har fått ökade resurser till nästa år.”

Research: Nelly Franzén