Ljuger de för dig?

Ljug aldrig för journalister – hur jobbig sanningen än må vara. Det är det viktigaste rådet en medietränare och pr-konsult kan ge en kund i trångmål.

Det är ett alldeles utmärkt råd, men vad händer när du som chef tror att du talar sanning, men i själva verket är grundlurad av dina egna medarbetare – antingen med direkta lögner eller undanhållande av sanningen? Det är då krisen kan börja galoppera, huvuden börjar rulla och hela företag skakas i sina grundvalar.

Som statsminister Fredrik Reinfeldts kriser. Knappt hade han satt sig för att njuta av valsegern 2006 innan regeringen skakades av Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilòs avgångar. De hade visserligen inte direkt ljugit, men verkligen inte heller sagt hela sanningen om vidlyftiga bolagskonstruktioner respektive tv-avgiftsskolk.

Den riktiga stjärnsmällen för Reinfeldt kom efter hans presschef Ulrika Schenströms pusskalas med en TV4-reporter. Schenström bedyrade att hon inte varit onykter. Och Reinfeldt tog fram brösttonerna till journalisterna och anklagade dem för att »se en story där ingen story fanns« – ord han sedan bittert fick ångra. Han framstod som godtrogen och rentav lite naiv – kort sagt en dålig chef.

Strax innan sommarsemestrarna utbröt skandalen om Expressens uppburne reporter Staffan Erfors umgänge med den kriminelle Hells Angels-ledaren Thomas Möller. Erfors förnekade först inför chefredaktören Thomas Mattsson att han lånat ut sin lägenhet till Möller. Men Mattson gick inte i samma fälla som Reinfeldt, att blint lita på sin medarbetare. Sanningen kröp fram och Erfors fick gå eftersom förtroendet var förverkat.

Mattsson gick stärkt ur denna skandal, medan Reinfeldt med sin troskyldiga tillit fick en tung uppförsbacke. Låt mig ta ytterligare två exempel – det första avskräckande och det andra lärorikt:
För ett antal år sedan jagades en av mina kunder av en grävande journalist för missförhållanden på en fabrik. Journalisten vägrade klämma fram med vad kritiken gällde. Företagets vd skulle överraskas inför rullande tv-kamera.

Den ansvarige platschefen mörkade fakta och försvarade sig med att allt var frid och fröjd. Det gjorde att vd:n fick svårt att förbereda sig inför intervjun. I elfte timmen fick vi till slut fram vad kritiken handlade om och kunde förbereda svar och budskap. Kritiken sköt över målet, men förtroendet för platschefen som inte berättade sanningen var förbrukat och han lämnade företaget.

Det andra exemplet gällde personal på flera konkurrerande företag som självsvåldigt börjat kohandla om prissättning. I praktiken en sorts kartellbildning.

Så fort vd:n för det företag jag hade som kund fick nys om detta kallade han de ansvariga till samtal. Han gjorde klart att om de ljög skulle de få vanhedrande avsked, då var alla broar brända. Han fick veta hela sanningen och kunde agera proaktivt – alltså gå ut och offentliggöra och beklaga det inträffade innan rättsmaskineriet ens var igång. Självklart kom detta företag mycket lindrigare undan än om personalen fortsatt att mörka sina aktiviteter.

Mina råd till de högsta cheferna är att använda blåslampa för att tvinga fram sanningen i en krissituation. För mellanchefer som ska lyssna nedåt och rapportera uppåt gäller: Är du inte riktigt säker på sanningshalten från medarbetarna – förklara då det när du rapporterar uppåt. Förmedla informationen, men intyga bara de fakta du är absolut säker på.

Man kan tycka synd om den som blir lurad och står med brallorna nere. Men det inger varken förtroende eller respekt.