Lisa Farrar: ”Det var den värsta dagen i mitt liv”

Vi berättar ofta de lyckade historierna, om fantastiska karriärer och framgångsrika ledare och vilka prestationer de har gjort. Den historien kan lätt berättas om Lisa Farrars digitala karriär som tog sin början i London och som lett henne till en topposition som chief digital officer och vd för Nordic Choices teknikbolag.

Men vi gör oss en björntjänst när vi hela tiden fokuserar på detta, menar hon, för livet är allt annat än enkelt.

Det är hur vi hanterar svåra situationer och kriser i livet som är det riktigt intressanta och det som hjälper oss framåt.

”Man ska såklart lyfta de bra delarna, men ibland är det de tuffaste sakerna i livet som gör en till den man är, och till en bättre ledare”, säger Lisa Farrar.

Själv har hon gått igenom ett år som både arbetsmässigt och privat var djävligare än det mesta och där allt eskalerade måndagen den 16 november 2015.

Kl 06.13

Tankarna virvlar

Lisa Farrar häller upp en kopp kaffe och tassar tyst ut i hallen för att hämta morgontidningen utan att väcka sin man och de treåriga tvillingsönerna. Tidningen blir liggande oläst på köksbordet bredvid den ångande kaffekoppen. Tankarna virvlar.

Efter en av de mest intensiva arbetsperioderna som vd för Groupon i Skandinavien, hade hon och hennes man tagit en weekendresa till Paris för att få lite tid för sig själva. Då inträffade terrordådet där. I stället för den romantiska helg de hade tänkt sig satt de instängda på hotellet under tumultartade former.

När de kom hem till Stockholm igen i går kväll hade hennes mamma ringt och berättat att Lisas syster Maria som var svårt sjuk i cancer åkt till sjukhus. Det var ingen akut fara. Maria skulle sova där och få lite hjälp för att sedan återvända hem dagen därpå. Lisa och hennes man hade diskuterat om de skulle åka till sjukhuset i Eskilstuna, men med tanke på den uppgift som vän-tade Lisa i dag hade de bestämt sig för att inte åka.

Nu satt Lisa Farrar här med sitt livs svåraste arbetsdag framför sig.

Kl 08.00

Peptalk på Starbucks

Ledningsgruppen för Groupon i Sverige, Norge och Danmark samlas på Starbucks på Hamngatan i Stockholm.

Ute är det grått och regnigt. Lisa Farrar registrerar knappt vädret. Hon är helt fokuserad på sin uppgift. I dag ska hon säga upp över 100 personer och lägga ner alla kontoren i Skandinavien. Fram till för en vecka sedan har hon fått bära den tunga vetskapen helt själv i dryga tre månader.

Hennes förberedelser har varit både minutiösa och rigorösa men hon känner sig orolig över att folk inte bara ska bli väldigt ledsna utan kanske även väldigt arga.

Nio månader tidigare hade hon släppt ett roligt vd-jobb på Mr Jet för det attraktiva uppdraget att leda ett stort förändringsarbete på Groupon. Hon fick i uppdrag att göra en skandinavisk pilot i syfte att bana väg för en helt ny internationell affärsmodell. Det amerikanska rabattkupongföretaget fanns på 30 marknader i världen. Verksamheten här var så liten att man kunde testa en stor förändringsprocess utan att det påverkade bolaget i stort.

Lisa Farrar fick en generös budget och fritt mandat att se över hur Groupon arbetade, deras erbjudande, samarbeten med partner och leverantörer, varumärket med mera.

”Jag triggas fortfarande av det uppdraget”, berättar Lisa Farrar över en lyxig hotellfrukost med chiapudding, färsk frukt, smoothie, croissant och äggröra på Petter Stordalens nya hotell At Six på Brunkebergstorg i Stockholm.

Lisa Farrar är numera vd för Nordic Choices teknikbolag Eberry, som arbetar med att digitalisera gästresan. Från köp och distribution av hotellerbjudandet till en helt virtuell incheckning och vistelse utan någon personlig kontakt om så önskas.

Men det är är en helt annan historia som vi avser att berätta, så åter till djävulsåret 2015 som Lisa Farrar benämner det – och till den ödesmättade dagen den 16 november.

”Jag tror att jag kan uppfattas som trubbig och tydlig, det kommer sig av de upplevelser som jag gick igenom under det året. Det har präglat hur jag tänker och är som människa. Det har påverkat hela min filosofi kring organisation och ledarskap. Jag tycker inte om konflikter, men jag tar dem med en gång för jag är så tydlig med vart vi ska och det finns inget däremellan. Jag har ingen tid för skitprat. När allt hände 2015 blev det kristallklart, hela livet blev så avskalat.”

Lisa Farrar stryker en blond hårtest ur ansiktet och ler varmt.

”När jag började på Groupon i februari 2015 kom jag till ett sargat skandinaviskt team som rapporterade till London men som inte var omhändertaget och inte heller levererade ett bra resultat. En jätte-uppförsbacke.”

Under fyra månader vände hon upp och ner på verksamheten, sa upp och anställde nytt folk, byggde tillit och ett sammanhållet team och gjorde en helt ny marknadsplan.

”Vi var ett säljbolag som tävlade mycket och delade ut priser. På sommarfesten blev jag utsedd till Groupons ’Magic Mushroom’. Jag blev otroligt rörd. Det är sällan som man som chef får pris eller överhuvudtaget blir uppmärksammad. I motiveringen skrev de att jag är precis som de magic mushrooms man får i Super Mario-spelet – som man växer och blir starkare av.”

Efter sommaren skulle hon och hennes medarbetare lansera ett helt nytt koncept.

Men i början av augusti får hon ett telefonsamtal från sin amerikanske chef. Han meddelar att börspriset gått ner 70 procent och att de måste göra dramatiska förändringar.

Hon får order att stänga verksamheten i Norge och Danmark. Och själv avgöra om den svenska verksamheten ska vara kvar. Men då skulle de vara tvungna att rätta in sig i ledet och bli en del av den globala leveransen. Alla mandat och extra budgetar skulle försvinna.

”Varumärket var så pass kört i botten i Sverige att jag var helt övertygad om att utan vår förändringsprocess skulle det inte gå att uppvisa svarta siffror. Så då skulle de ändå lägga ner oss. Det skulle bli en långsammare process men slutet skulle bli detsamma. Det låter kanske krasst eller tufft att ta beslutet att även lägga ner i Sverige, men det var faktiskt inte svårt.”

Där och då klockan åtta på morgonen på ett ödsligt Starbucks samlar hon delar av sin ledningsgrupp för att gå igenom dagen. De personer som saknas är redan på plats på kontoren i Oslo, Köpenhamn och London.

Allt är synkroniserat för att de ska kunna ge exakt samma in–formation vid speciellt fastslagna tidpunkter över dagen.

Ett mejl går också ut klockan åtta till alla anställda med en kallelse till möte klockan 10.

”Det var militäriskt planerat. Fem kontor var involverade.”

De som inte är på plats på Starbucks får ta del av Lisa Farrars peptalk över telefon. ”Det här kommer att bli en otroligt tuff dag, det kommer att finnas människor som blir ledsna och som blir arga. Vi kommer att stå stadigt tillsammans och vi ska hjälpa varandra att gå igenom det här.”

kl 09.01

”Jag sticker hål på ballongen”

De femton gruppledarna kommer en efter en till det möte de kallats till inne i konferensrummet på Groupons kontor på Regeringsgatan. De är fundersamma. Det är inte ofta alla samlas så här.

Lisa Farrar står med ledningsgruppen längst fram. Vid sidan står en okänd kostymklädd kvinna. Lisa Farrar har fått ett manus att hålla sig till av huvudkontoret i Chicago, som också krävt att en advokat är närvarande på mötet. Hon säger: ”Det har varit en fantastisk resa. Jag är så stolt över vad vi har gjort tillsammans, det team vi skapat och den enorma leveransen som vi faktiskt har haft hittills. Men tyvärr, det har fattats ett beslut att konsolidera och dra ner verksam-heten. Konsekvensen för oss är att vi lägger ner.”

”När jag hade levererat det budskapet bröt jag ihop och började gråta. Jag hade anställt och jobbat så hårt tillsammans med dessa män-niskor. Jag kunde inte fortsätta så en annan person i ledningsgruppen fick kliva in och ta över.”

Än i dag stockar sig rösten när Lisa Farrar berättar om dragningen.

”Jag hade anställt dessa människor och jobbat hårt med dem, vi hade verkligen svetsats samman. Det var en sådan besvikelse. Vi hade gått från att vara ett ganska misshandlat bolag till jäklar anamma med en plan och ett momentum. Och nu skulle jag sticka hål på den ballongen.”

Utanför i det öppna kontorslandskapet tittar medarbetarna frågande på varandra. Varför har de kallats till möte? Varför sitter samtliga chefer i konferensrummet?

Alla kände att någonting var på gång.

Kl 10.00

”Femton missade samtal”

Hundratalet medarbetare, de flesta under 30 år, halvligger och sitter i bönpåsar och soffor i den sociala delen av Groupons kontor. Advokaten utmärker sig ännu mer här.

”Hon var så otroligt advokatig i sin kostym. De andra hade jeans och t-shirt på sig, och undrade vad det där var för människor. En väldigt märklig situation.”

Lisa Farrar struntar i manus och talar direkt ur hjärtat.

”Jag var glad att jag brutit ihop i den mindre gruppen, för nu hade jag samlat mig och kunde stå stark i det jag skulle leverera. Det var jättejobbigt. Även om jag inte fattat det yttersta beslutet var jag ansvarig och måste axla det. Jag meddelade att från och med i morgon har vi inget jobb. Vi stänger ner i dag.”

Folk blir ledsna och gråter. Här finns de som vill skaffa barn och som undrar vad beslutet kommer att innebära i framtiden för dem. Här finns de som vill köpa lägenhet, men inser att utan jobb kommer de inte att få några lån. Här finns de som jobbat sedan starten för fem år sedan, som gett allt och vars arbete blivit deras identitet.

”Det blev personligt direkt. Men reaktionen blev inte ilska utan det uppstod en fantastisk gemenskap.”

Tre månader hade Lisa Farrar varit ensam om att veta vad som skulle hända. Det hade tagit lång tid att förhandla med facket, för att inte säga med det amerikanska bolaget som snabbt visade att de inte var i närheten av samma mänskliga värderingar som vi har här i Norden.

”Det var enormt pressande att komma till kontoret alla dessa dagar. Folk såg ju att jag inte var samma glada människa. Men samtidigt visste alla att min syster var sjuk, för det hade jag varit öppen med.”

”Efter dragningen blev det väldigt naturligt för mig att gå ut och krama folk och försöka ta reda på vad jag kunde göra för de som var mest ledsna. Vi hade full uppbackning med krisjourer och även rekryterare och headhunters. Jag betonade också att vi alla skulle träffas i morgon för att jag ville se att de var okej, även om deras arbete var slut från och med nu.”

Under tiden som Lisa Farrar framför budskapet till sina anställda ringer hennes mamma. Telefonen står på ljudlös. Lisa förstår inte varför hon ringer. Mamman visste att hon skulle ha sin dragning klockan tio men ändå ringer hon gång på gång.

”Varför slutar hon inte? Femton missade samtal hade jag. Jag var så fokuserad på uppdraget, det fanns bara här och nu. Jag kopplade inte. När jag sitter i en soffa med en grupp och pratar ringer hon igen. Jag säger att jag är jätteledsen men att jag måste ta samtalet. Jag går inte ens in i ett eget rum utan går bara åt sidan.”

Lisa Farrar kan inte fortsätta berätta, rösten bryts, hon börjar gråta. Hon ber oss pausa.

När hon återvänder till bordet säger hon:

”Jag bara tog samtalet som man gör, jag tänkte inte. För Maria var inte så sjuk. Hon hade en aggressiv cancer men läkarna hade sagt att vi skulle få fira jul tillsammans. Och det var bara november. Och så ringde mamma. Jag tror faktiskt att hon frågade hur det hade gått men jag hörde att hon inte var där, och så sa hon att Maria hade somnat.”

Lisa Farrar får beskedet att hennes syster dött mitt uppe bland alla sina gråtande medarbetare.

”Människorna i rummet trodde nog att jag var så ledsen för att det var en så fruktansvärd dag, men de insåg ganska snabbt att det här är någonting annat. Jag tror att jag kräktes, jag minns inte riktigt. Och någon ringde efter en taxi och jag åkte hem.”

Kl 11.17

”Allt blir kristallklart”

Lisa Farrars amerikanske chef ringer och säger att han tar hand om allt, att hon inte behöver göra något mer. Och på hr-chefens inrådan beslutas att hon inte heller ska närvara vid avcheckningen dagen därpå.

”Medarbetarna måste få sörja det som hänt dem, om jag hade kommit dit hade det blivit fokus på mig och min sorg. Och i det sammanhanget var det inte mig det var synd om utan om den stora grupp människor som förlorat sina jobb.”

”Men lika fokuserad som jag hade varit på att leverera budskapet och ta hand om mina medarbetare, lika snabbt gick mitt fokus över till min familj. Det blev kristallklart. Jag åkte hem till min mamma, min andra syster var redan där. Journalister ringde, de i ledningsgruppen som var på de andra nordiska kontoren visste ju inte vad som hänt mig utan ringde och meddelade att det hade gått bra. Jag kommer ihåg att det var så ointressant. Helt plötsligt försvann den världen.”

Lisa Farrar, hennes syster Tove och mamma sitter tillsammans hela eftermiddagen. De pratar om vad som hänt, försöker förstå, gråter, är så förtvivlade. Och Lisa känner en enorm ilska. Hon var inte färdig med sin syster Maria.

”Det var väldigt allvarligt. Can-cern var långt gången. Vi hade börjat på ett sjukhus i Stockholm, sedan i Uppsala och därefter i Göteborg, men alla läkare sa samma sak. Det fanns inget att göra. Men det accepterar man inte när man som Maria är 37 år och har en dotter som är sju år gammal. Både Maria och jag var fast inställda på att hitta en lösning, vi pratade bara om livet och om möjligheter. Vi sökte alternativa vägar. Vi var i Paris och träffade en specialist, vi skulle till Tyskland och USA. Och det är så jag är även i jobbet, jag är fokuserad på lösningen, hur vi tar oss dit blir ointressant.”

KL 18.57

”Dagen blir ännu märkligare”

På kvällen ska Lisa Farrar och hennes syster försöka ta sig hem från mamman som bor på Kungsholmen. De promenerar mot Östermalm där de båda bor. Mitt i stan, vid Stureplan, kommer de på att de inte ätit något sedan i morse och går in på en restaurang.

”Där sitter vi på ett sunkigt tex-mex-hak med varsin Corona och några torra nachochips.”

Lisa skrattar torrt åt den bisarra stunden.

”Vi försökte landa dagen på något sätt men det gick verkligen inte. Luften gick ur oss och vi bara sitter där. Då ringer telefonen igen och det är en galen norrman som jag inte förstår vad han säger för jag har så svårt att förstå norska.”

Mannen i andra änden av luren förklarar att han ringer från Nordic Choice Hotels och att de väldigt gärna vill att Lisa Farrar kommer och jobbar med dem i ett nytt bolag som de vill starta. Han får upprepa erbjudandet flera gånger för Lisa Farrar förstår inte vad han säger.

”Kontrasterna blir så extrema. Att på morgonen säga upp männis-kor, sedan få det värsta besked jag fått i hela mitt liv, att jag har förlorat min syster, för att sedan på kvällen få ett nytt jobberbjudande. Är det möjligt att samla fler avgörande händelser på en och samma dag?”

Lisa Farrar tystnar. Vi har pratat länge. Och det kräver mycket energi att prata om svåra saker.

”Men det ger också energi”, säger hon. ”Och perspektiv. Ibland är det bra att lyfta blicken. Att få koll på vad som är viktigt. Som att hämta barnen klockan ett i eftermiddag och åka och köpa glass.”