Lena Hallengren: ”Mitt ledarskap har blivit synligare”

Kalmar, vintern 2007. Ett lågtryck med tillhörande frontväder drar in med nederbörd i form av regn. Bakom lågtrycket breder kalluften ut sig, och i vintermörkret våndas den unga riksdagsledamoten Lena Hallengren (S) över sin livssituation och den påfrestande långpendlingen till arbetsplatsen i Stockholm 40 vägmil bort. Sedan Socialdemokraterna förlorat valet har hon blivit av med sin ministerpost, och med den ett betydande inflytande i barn- och ungdomsfrågor. Och att förlora makten är ju, som alla vet, något som politiker avskyr.

”Livet var inte så kul. Jag var jättenära att sluta”, säger Lena Hallengren som frågade sig om den undanskymda posten som riksdagsledamot i opposition var värd allt slit.

”Det var verkligen jättetufft.”

En livskris? Kanske. När S väl återtog makten 2014, fick Lena Hallengren ingen ny ministerpost, en besvikelse hon även gav uttryck för inför högsta chefen, Stefan Löfven. Ännu en slitig period som riksdagsledamot tog vid, fortfarande i det relativt fördolda.

Men det var då. Under pandemiåret 2020 har Lena Hallengren etablerat sig som en av svensk politiks verkliga centralgestalter, i kraft av sin framskjutna roll som socialminister. I historieböckerna har hon en given plats när hälsokrisen väl ska summeras, oavsett hur det hela slutar. Hon blir igenkänd på ett helt annat sätt än tidigare. I medier och partiet internt spekuleras det allt mer i om det blir hon som ska ta över när Stefan Löfven en dag slutar som partiledare.

Hur har hon då skött sig under pandemin, hittills? Bra, om hon får säga det själv:

”Mitt ledarskap har nog inte förändrats så mycket jämfört med tidigare – men blivit mycket mer synligt. I en unik situation där ingenting är som det brukar, går det förstås inte att falla tillbaka på rutiner, och jag tycker verkligen att politiken tagit sitt ansvar här. Besöksförbud inom äldreomsorgen, begränsningar av allmänna sammankomster, sjuklönesatsningar, testning – allt det är sådant som jag och regeringen stått upp för”, säger Lena Hallengren.

Elaka tungor säger att ni ministrar gömt er bakom Tegnell?

”Nej, jag ska inte skratta. Jag har hållit 40 presskonferenser, jag har inte duckat för någonting. Samtidigt vore det väldigt konstigt att just under en pandemi, under spridningen av ett helt okänt virus, inte vilja kännas vid vad våra expertmyndigheter säger, och fatta besluten enbart på politisk grund.”

Människor kring Lena Hallengren beskriver henne som en plikttrogen, rättskaffens lagspelare. Själv nämner hon prestigelösheten som en av sina största kvalitéer som ledare: det ska vara tillåtet för medarbetarna att komma med egna idéer, och att ibland göra fel.

På minussidan har funnits frågetecken kring hennes effektivitet som kommunikatör – enligt tidningen Fokus kan det ha varit detta som låg henne i fatet när hon inte erbjöds någon ny ministerroll efter valet 2014.

”Duktig” är ett ord som återkommer i beskrivningarna av Lena Hallengren. Ordet överpresterare ligger nära till hands. Hennes mamma oroar sig över att hon jobbar för mycket, så pass att Lena Hallengren fått säga ifrån. Föräldrar är föräldrar, även till en socialminister, men själv föredrar hon ett uppmuntrande sms med ”heja” eller tummen upp, förklarar hon.

Hur orkar man jobba som minister i år efter år och ständigt ligga på topp?

”Jag tror inte man orkar hur länge som helst. Det får jag väl se. Jag försöker lägga upp min vardag och mitt liv så det ska funka över tid. Det går inte att jobba hur sent som helst, jobba varenda helg, alltid svara på mejl. Man måste sätta gränser. Det tror jag är jätteviktigt. I början hade jag dåligt samvete om jag inte jobbade jämt. Att ha telefonen på, och ändå koppla av de timmar det inte ringer, är ändå något jag övat mig på. Att inte kolla på varenda nyhetssändning. Vi är några som hjälps åt.”

Trots sin extraordinära position är Lena Hallengren noga med att karaktärisera sig som ganska vanlig. Hon berättar om innebandyföreningen där hemma och värdefulla samtal med sjuksyrror.

”Jag har massor med kompisar som inte håller på med politik, och barn som påminner mig om att det finns annat i livet också. Det finns ju folk i min omgivning som är sjukskrivna, arbetslösa, som misslyckas eller lyckas i skolan. Föräldrar hör av sig, det är jag som bakar till innebandyträningens fik … jag menar, min tillvaro är inte så oerhört annorlunda, man ska inte överdriva det där. Jag tycker att jag är mig själv, densamma som jag alltid varit. Snarast är det väl så, att det ibland kännas konstigt när jag ser en bild av mig själv med texten Socialminister.”

Hur givande är det att umgås med näringslivstoppar och direktörer?

”Nämen, jag gör ju inte det särskilt mycket. Jag säger inte att jag väljer bort dem, men det är inte riktigt mitt politiska fält.”

Hon växte upp i ett hyreshus i Kalmar. Mamma lågstadielärare, pappa snickare och sedermera tågmontör. En jättefin uppväxt. Tryggt.

”Det låter supertrist kanske, men som barn ville jag bli lärare. Mamma var ju det, och det är väl inte så ovanligt att barn sneglar på föräldrarnas yrkesval. Jag lekte lärare, och tyckte även det var kul att gå i skolan.”

Har du alltid haft bra självförtroende?

”Om du menar att jag har bra självförtroende i dag, vet jag inte om jag odelat kan instämma i det. Det beror på sammanhanget. Jag har aldrig varit någon idrottsmänniska, till exempel, så kring fysisk tävlan saknar jag självförtroende. Då ägnar jag mig hellre åt det här, att tycka och argumentera. Jag var inte den som självklart skulle vara ordförande i elevrådet i skolan. Men den som tog diskussionen i klassrummet. Visade ett slags rättspatos. Sade ifrån kring sådant som vi upplevde som orättvist, när vi fick för många prov samma vecka till exempel. Drog igång någon namninsamling och annat i den stilen. Jag kommer inte från något politiskt hem. Jag såg aldrig framför mig att jag skulle bli politiker när jag var 15”, säger Lena Hallengren som kom att utbilda sig till grundskolelärare för årskurs 1–7 med ämnena svenska, SO och musik som specialitet. Hon har dock aldrig arbetat inom yrket.

I ett hemma hos-reportage i Svensk Damtidning – kanske ytterligare ett tecken på att hon är på väg att lanseras inför något ännu större – poserar Lena Hallengren med hunden Tage, uppkallad efter författaren, poeten och komikern Danielsson, inte statsministern Erlander. I reportaget beskrivs Lena Hallengren och maken Jonas Hellberg, S-märkt politisk samordnare inom Region Kalmar, som mycket kulturintresserade. Lena Hallengren låter sig avbildas med gitarr stående vid sitt piano, i familjens med böcker välfyllda hyreslägenhet från förra sekelskiftet i centrala Kalmar.

Varför håller svenska politiker och ledare så låg profil i kulturfrågor?

”Det vet jag inte om jag håller med om. Nu har vi ju en kulturminister som jag tycker är fantastiskt duktig, som verkligen klivit fram och i den stund vi pratar får oförskylld kritik. Man gör det väldig enkelt för sig när …”

Jag menar rent allmänt – det är väl ändå påfallande glest mellan de kulturella referenserna i svenska politikers tal och framträdanden?

”Jaha. Jag hänger inte riktigt med på det. Men jag får väl tänka på det i framtiden.”

I och med sin centrala position under coronakrisen har Lena Hallengrens göranden och låtanden analyserats och kritiserats mer än någon gång tidigare, i forum där tonläget redan tidigare var hårt. Hon oroas över det uppskruvade och ibland hotfulla samtalsklimatet, och all ilska som tycks finnas i samhället. Somligt gör henne rädd.

”Vissa är arga för att de är väldigt uppgivna. Det är en sak. Sedan finns det människor som är knäppa. På riktigt knäppa, och obehagliga. Som man skulle vilja anmäla någonstans. De är inte särskilt många, men väldigt högljudda. Det klart man kan bli rädd. Och ledsen, arg, förbannad, det finns massor av känslor. Det är egentligen inte klokt att säga det, men som politiker får man räkna med det här. Tyvärr är det så. Och det bekymrar mig väldigt mycket. Många drar sig nog för att engagera sig politiskt, och att säga sin mening, på grund av risken för den här typen av kritik.”

Är du som kvinna mer utsatt än dina manliga kollegor?

”Jag är ganska säker på det. Det är sorgligt. Det går ju att kommentera kvinnor på ett helt annat sätt. Utseende, klädsel, vad man borde göra. Kvinnor gör inte så mot män, men män gör så mot kvinnor. Att kvinnor i politiken får utstå detta tycker jag är ganska uppenbart. Jag har inte lusläst allt, det finns många manliga politiker som blir utsatta också, men tilltalet mot kvinnor är en särskild dimension av den hårda samhällsdebatten.”

Det kan tyckas anmärkningsvärt att landet med ”världens första feministiska regering” aldrig haft någon kvinnlig statsminister, men Lena Hallengren hör till dem som jobbat hårt för att få en sådan förändring till stånd. Hon fanns med i kretsen kring Mona Sahlin, vars kandidatur till statsministerposten i valet 2010 inte nådde hela vägen fram. Frågan är då om Lena Hallengren själv skulle ta statsministerjobbet om hon fick chansen. Tankeleken får henne att tala uppskattande om Stefan Löfven, som hon hoppas har många år kvar, och svara förutsägbart:

”Det känns inte aktuellt. Nej.”