»Låt andra lysa«

Om mötet är direktsändning, hur ska då chefen agera som programledare?
»Chefen ska vara en del av mötet, inte vara mötet. Det finns en anledning till att chefen är chef. En duktig chef är däremot inte nödvändigtvis den bäste talaren. Lyssna till olika röster. Var den som fördelar frågorna. Frågorna ska fångas upp och skickas vidare: Nisse, du kan väl berätta om varför vi nu ska börja sälja osaltat smör?«

Låta andra framföra budskapet, alltså?
»Ja. Jag kan ju inte tillräckligt mycket om mittfältare för att kunna berätta om skillnaden mellan Anders Svensson och Kim Källström. Men jag behöver inte dra ner brallorna på mig själv genom att visa min okunskap. Jag låter vår expert Magnus Hedman förklara i stället. Jag är inte stjärnan. Jag ser till att de andra får vara det. Jag är peggen. De andra är golfklubban, bollen och spelaren, skulle man kunna säga.«

Hur håller man medarbetarnas intresse uppe under mötet?
»Boosta personalen. Att pumpa upp en stämning borde vara en stor del av varje möte. Börja med något positivt. Du behöver inte ljuga, om det är så att ni står inför nedskärningar, men använd det lilla positiva som finns. Sedan är det alltid bra att inleda med att berätta att det kommer att hända små spännande saker. ’Senare kommer det att hända grejer’. Sälj in det som komma skall.«

Hur då?
»Det är få av oss som är så intressanta att det vi säger räcker. Visualisera det du säger. Vi brukar kalla det för ’apelsin-tv’, att visa det man pratar om. Det är något som vi egentligen brukar akta oss för, men ibland kan det vara bra att våga jobba så. Det gör att de som lyssnar blir intresserade. ’Den här skon kommer att sparka några av er i baken’… Nej, det är en dålig liknelse. Men du kanske kan plocka fram några tusenlappar och säga att ’de här kommer ni att få i löneförhöjning’.«

Du ser alltid ut att vara trygg i din roll.
Hur hittar man den tryggheten?
»Jag vet att jag kan mitt jobb och att jag är duktig på det. Men sedan handlar ju min roll om att låta andra visa upp sig. Du har redan din tjänst och din lön. Om du låter andra komma till tals blir du bättre ansedd. Ta hockeyexperten Niklas Wikegård. Han var helt orutinerad när han började på SVT och blev snabbt väldigt bra. Det var 90 procent hans förtjänst och 10 procent min. Jag ställde frågorna och lyfte fram honom. Jag stod inte i vägen.«

Hur sätter man upp rätt mål för en direktsändning?
»Det finns ett schema att förhålla sig till. Hitta tempot i mötet. Man vet hur mycket tid man har på sig. Sedan brukar jag försöka se i förväg var det finns utrymme att gå lite utanför ramarna. Under sportsändningarna är jag kittet mellan inslagen. Jag försöker se när det går att ta ut svängarna så att folk reagerar.«

Hur får man ovana människor att prata?
»Vad, hur och varför är alltid bra frågor. ’Vilka tankar går igenom ditt huvud nu när vi pratar’, till exempel. Men var framför allt otvungen. Jag är den jag är. Kanske pratar jag lite långsammare i direktsändning, eftersom jag pratar dialekt. Men folk noterar direkt om man inte är sig själv och förställer sig. Då vänder de taggarna utåt.«

Hur behåller man fokus under hela mötet?
»Under en Idol-sändning har körschemat 160 punkter. Det går ju inte att lära sig allt, men man kan lära sig flödet. Men ha sedan fokus på det som händer. Reagera på nuet. Våga gå ifrån det förutbestämda.«

Planera för det oväntade, alltså?
»Ja, det bästa är det som man plockar i stunden. Men det är också bra att ha en väckarklocka i beredskap, som man kan slänga in när det blir sömnigt. När jag föreläser för skolungdomar brukar jag be dem ställa sig upp, räkna till tre och sedan vända sig om för att hälsa på den som står bakom. Det går ju inte, eftersom alla vänder sig om. Men då vaknar de till. Samla på dig en arsenal av sådana små väckarklockor som du kan slänga in i mötet. En rolig historia i mitten av mötet är inte fel. Låt mötesdeltagarna garva lite. Ta ny sats. Alla saker som väcker hjärnan är bra.«

Hur har du själv förberett dig för det oväntade?
»Jag hade länge en gul skruvmejsel i innerfickan på min kavaj. Om något skulle hända – om till exempel ett inslag inte skulle gå igång – skulle jag dyka ner under skrivbordet och rota bland sladdarna och låtsas att det var jag som sedan fick igång det med min skruvmejsel. Jag fick aldrig använda den.«