Kärleken till öl gav vd-jobb på bryggeri

Den lilla byn Ingvallsbenning nära Hedemora i södra Dalarna må ligga en smula avsides, men är samtidigt central för modern svensk ölhistoria. Sedan nästan alla svenska småbryggerier gått i graven eller köpts upp av de stora jättarna för någon generation sedan, har det hantverksmässiga bryggandet upplevt en makalös pånyttfödelse med nästan 400 mikro- och småbryggerier i verksamhet i dag.

I spetsen för utvecklingen går Oppigårds Bryggeri, som sedan starten för 16 år sedan i en gammal smedja i Ingvallsbenning gått från hobbysyssla med blygsam produktion av 8 000 liter öl det första året, till dagens flöde av över två miljoner liter årligen till törstiga strupar i hela Sverige och även utomlands.

”Det tog en herrans massa år innan drömmen blev verklighet”, säger vd:n och grundaren Björn Falkeström som aldrig glömmer den jublande känslan av triumf på nyårsdagen 2004, då han tappade sitt första öl i det egna bryggeri som han började bygga på 1997.

Bryggarintresset sträcker sig ännu längre tillbaka. Som gymnasist i mitten av 1980-talet testade Björn Falkeström att göra öl hemma på spisen med hjälp av mammas avdammade konserveringskastrull och en brandgul bok om ölbryggningens ädla konst, utlånad av Hedemora stadsbibliotek. Brygden smakade fasansfullt av jäst, och Björn Falkeström har sin envishet att tacka för att ölkarriären inte gick i stöpet redan då.

”Jag är en sån som alltid måste följa mina fixa idéer, och löpa linan ut”, säger han.

Björn Falkeström växte upp på gården Oppigårds, ett släkthemman som gått i arv sedan tidigt 1700-tal. Mamma var lärare, medan jordbruket hölls igång av fadern. Första jobbet var att odla färskpotatis i drivbänkar och sälja inför midsommar som företagsam tioåring.

Uppväxten var en trygg och lantlig idyll, men samtidigt förknippad med särskilda krav. Till skillnad från kompisarna inne i stan förväntades bondpojken Björn ständigt rycka in och hugga i med de många tunga och praktiska sysslor som alltid finns att utföra på en gård. Några planer på att själv en dag ta över som bonde fanns inte:

”Nej, jag var inte jätteintresserad. Utan bestämde mig för att göra karriär som civilekonom i stället.”

Under några hektiska år i början av 1990-talet var Björn Falkeström ekonomichef på en större organisation i Stockholm, tills han i samråd med kärleken Sylvia från grannsocknen Stora Skedvi bestämde sig för att återvända till rötterna i Dalarna.

”Jag gick från att ha varit ekonomiansvarig för Medborgarskolan, till att sälja mattor och skåpluckor på järnhandeln hemma i Hedemora. Så småningom avancerade jag till ekonomichef där också, men att sitta på en järnhandel och försöka koncentrera sig på att uppdatera prisfiler var inte alltid helt lätt. Tankarna gick ju hela tiden till bryggeriet jag då börjat bygga på vid sidan av, samtidigt som jag på nätterna satt och konstruerade dataprogram för att dra in mer pengar. Bengt (Josefsson), som ägde järnhandeln, var tack och lov mycket förstående. Egentligen borde han inte ha låtit mig hålla på …”

Vad Björn Falkeström skulle ha sysslat med om han inte valt livet som bryggare har han ingen aning om. Livet består av tillfälligheter, och i grunden var det just tillfälligheter som gjorde att det blev som det blev.

”Om jag inte flyttat till Dalarna hade jag kanske suttit som ekonomichef på något större företag i dag. Skulle det ha slitit mindre på mig? Jag tror inte det.”

Framtiden?
”Jag fyller 54 i år, och både jag och min fru har sagt att vi måste hitta en strategi för att kunna jobba lite mindre. En del i den strategin är att sprida ansvaret i företaget. Jag vet inte om jag är särskilt bra som chef, men jag försöker verkligen att bredda kompetensen bland medarbetarna.”